När kommer ni på mig…?!

Varför är det så lätt att undervärdera sig själv?

Det lustiga är att vi kom in på det här ämnet på jobbet häromdagen.
Hur många människor som, vid byte av jobb och/eller befodran, innerst inne kan känna sig otillräckliga (oftast kvinnor) och kan tänka:
”Hur tänkte de egentligen? Det här kommer jag aldrig fixa. Det här har jag inte tillräckligt med kompetens för att klara! Undra när de kommer på mig…?” Något en man (nästan) aldrig tänker. Istället har de en tendens att övervärdera sin kompetens.

Med första meningen hänvisar jag till känslan jag fick när jag läste Emmis inlägg – ”12 träningsformer som motiverar mig.” En av träningsformerna var traillöpning och hon skrev:

”Något jag inte har provat, men något som jag absolut skulle vilja prova. Det får bli när jag kommer hem till Sverige! Kanske Ida är hooked, har lärt sig hitta i Skatås och kan ta med mig på en runda när jag kommer hem? Eller Malin, som verkar ha full koll på trail?”

”Full koll på trail”. Vem pratar hon om?

Dels tvekade jag över om det var mig hon menade/hade länkat till?
När jag insåg att det var mig hon menade dök det upp tankar såsom:
”Va? Har jag full koll på trail…?! Hur menar hon? Hur mycket tror andra att jag kan/vet, egentligen…? Jag lufsar ju bara lite i skogen!”

Jag…lufsar…bara…lite…i…skogen…?!
Ett så uppenbartsätt att nedvärdera sig själv.

Jag ställde sedan följdfrågor till mig själv. Om jag hade frågat mitt yngre jag:
”- Ska vi dra ut på Nordvärmlandsleden? Va? Om någon annan ska med? Nej, nej, utan sällskap. Helt själv(a). På smala stigar, som vi inte ens vet om de är ordentligt markerade. Jo, förresten, jag glömde nämna: Det finns rätt mycket björn i området också. Och om vi går vilse, får vi bara försöka följa stigen tillbaka igen.”

Mitt yngre jag hade idiotförklarat mig. På riktigt!
Därför inser jag, när jag tänker efter, att jag har kommit jäkligt långt vad gäller trail-upplevelser. Även om jag har massor kvar att lära mig och (jodå) mycket kvar att våga!

Foto från Vättlefjällsleden!
Som jag för två år sedan (av oväntade anledningar) fick springa själv…

wpid-img_20140816_132345.jpg

Nordvärmländsleden – Magi! Sen gick jag vilse…

Vi hade lite att ta igen – Nordvärmlandsleden och jag!
Sist hade jag ju parkerat bilen uppe vid Långberget och var tvungen att vända i rimlig tid för att orka ta mig upp för berget igen. Där jag vek av leden sist, där tänkte jag påbörja min nästa ”etapp”. Bad svärföräldrarna kör upp mig och släppa av mig ute vid ”stora” vägen.
”- Det är ingen fara. Jag springer in till där leden sticker in i skogen”, sa jag (småkaxigt). Jo, men det var ju inte så långt…. Eh…? 3,5 km uppvärmning på grusväg är ju inte fy skam. Haha! 😀

In i skogen och först var det rätt blött och en del uppför.
Hur kan det gå uppför, när jag åkt halvvägs upp för ett berg för att sedan springa NER…?!? Please explain. 😛
Ett par km senare kom jag in i den mest magiska skog jag någonsin hade sett! WOW! Snacka om trailporr! Oberörd, vacker John Bauer-skog. Samtidigt fick man (av samma anledningar) lite nojiga tankar om att man inte var helt ensam därute…

Kom ut på ett tidigare kalhygge, men som numera såg ”helt ok” ut.
Blev dock lite orolig, pga bristen av träd och därav eventuella brister av markeringar. Men nädå, ”någon” hade varit duktig och märkt ut leden väl, även efter att de hade varit där och röjt = Nöjd Malin.

Sedan gick det (äntligen) lite nedför. Mycket tallskog och torra, lättsprungna stigar (Inombords jublade jag lite, trots att jag brukar försöka köra ”embrace-the-mud”-tänket).
Lite överallt längs leden sitter såna här träskyltar, som märker ut vattendrag, utsiktsplatser m.m. Väldigt charmiga måste jag säga. 🙂

Strax efter kattjärn sprang jag lite vilse ett tag…
Ingen panik alls, (Yeay på den, pannbenet) och lyckades lugnt och metodiskt leta mig rätt igen (med hjälp av gps:en i mobilen).  Kom fram till ett vindskydd som låg himla mysigt till måste jag säga. Framtida utflykt med barnen?! 🙂

Både jag och Love passade på att ta oss slurk.
Iskallt vatten i sjöar/bäckar häruppe smakar MAGISKT! Precis som fjällbäckar. Och vi passade även på att njuta av utsikten. Eller ja, i alla fall jag. Love luktade nog mest på älgbajs. 😉

Efter att jag lämnat vindskyddet och näcksjön blev stigarna betydligt mer tekniska igen.
Steniga som tusan, mycket rötter och blött! Jag svor mer än en gång här, måste jag erkänna. Höll på att stuka fötterna säkert 7-8 gånger och jag som brukar tycka att jag är relativt SÄKER på foten… Tji fick jag.

Mitt i detta tekniska såg jag plötsligt en ”platt fläck” på marken.
Love nosade mycket intresserat (!) och strax efter började hon gny och vill springa förbi mig på singletrackstigen (brukar ha henne bakom mig).
”Nej inte igen?!” hann jag tänka, samtidigt som jag svor och snubblade över rötter. Exakt sådär reagerade den vita schäfern vi hade ett kort tag, när han (troligtvis) kände lukten av björn….
Ja, jag nojade rätt bra här och försökte öka takten!!

”Vadå gnäller. Jag är väl helt oskyldig…” 😉

Det där med verklighetsuppfattning förresten…
Märkligt hur sträckor som ser så korta ut på kartan kan vara så mycket längre i verkligheten? Haha! Inte så att jag inte tar mig fram, om det råkar vara en sisådär en mil ”för långt”, men mentalt blir det lite jobbigt.

Vi passerade myrar och mer tallskog. (Mysigt – gillar tallskog!)

Strax efter myren sprang jag lite vilse igen.
Valde här att INTE fortsätta följa själva leden. Den fortsätter ju ända ner till Sysslebäck/Branäs och så långt skulle inte jag (idag). Hade därför plan på att vika av på en utmarkerad stig på kartan. Och alla utmärkta stigar är jättelätta att hitta. Eh… inte!

Velade fram och tillbaka och var mer frustrerad än rädd.
Efter ett tag hittade jag en stig. Fast osäker på om det var en stig upptrampad av människor, eller om det bara var en djurstig? Den låg i alla fall på ungefär rätt ställe. Så jag tassade ner i skogen igen och hoppades på det bästa. (Man kan ju alltid vända).

Jag ser rädd nöjd ut, trots att jag inte var helt på banan… 😛
Efter ett kort tag på en väldigt smal, blöt stig kom jag ut på en skoterled! YEAY! Skoterled är bra. Väl utmärkt. Och även om den i första hand kanske inte är världens bästa trailstig, så leder den i alla fall någonstans.
Även den var relativt blöt, i alla fall bitvis, men sista km var den rätt ok att springa på. Kom ut vid den här större bäcken, som då tack vare (!) skoterleden, hade en bro.

Sista  kilometrarna ner till stugan njöt jag!
Nu visste jag var jag var och kunde bara låta benen rulla på nerför. Ja, nu gick det nedför. Nästan lite väl mycket ibland, för mina knän och framsida lår var inte alltid helt nöjda. Nästan så att små uppförslut blev välkomna, då det blev helt andra muskler som fick jobba en kort stund!

Benen kändes faktiskt rätt möra på slutet.
Det där planerade KORTA långpasset, blev istället ett långt långpass. (Eller ja, ett längre långpass än planerat i alla fall. Längre sträckor har jag ju sprungit tidigare).
Lite känningar i min vad på slutet. Kanske inte helt oväntat, med tanke på att den här terrängen inte är så snäll. Mjuk och lättsprunget på ett sätt i och för sig, men ganska tuff för vaderna ändå.

Jag ställer mig frågan ibland:
Varför bor jag nere i slask-plask-land (typ Göteborgsområdet) när man kan bo såhär?

Minst en etapp kvar på Nordvärmlandsleden alltså! För att ta mig ner till Sysslebäck, that is. Om jag ska ta mig bort till Branäs blir det nog ytterligare ett par stycken.
Och ska jag ta mig västerut – ända bort till Höljes (det håller jag sprang leden åt första gången jag sprang den) så…. Låt oss bara säga att jag har lite att göra. Och ni kommer få läsa om det. 🙂

Nordvärmlandsleden – Trailporr & Björnskräck!

Dimman låg som en grå slöja över berget när jag vaknade på morgonen.
Tur att jag skulle ytterligare ett hundratal höjdmeter upp (med bil) till ledens start. Passera upp, ovanför dimman och när solen (en halvtimme senare) väl började värma upp naturen försvann den helt.

+ 2 grader stod termometern på.
Inte riktigt vad man har varit van vid hemma…!? På med långa tights, kortärmad tröja och en tunn vindjacka. Jag hoppades på att det skulle bli varmt relativt fort. Både pga att solen steg, men även att kroppen fick upp värmen, när jag väl började springa.

Uppe på Långberget kunde man se dimman nere i dalen.

Tassade iväg mot Långbergets hotell och försökte lokalisera leden.
Efter bara någon halv km insåg jag att det var BETYDLIGT blötare här än sist, då jag bara testade en kort bit på sträckan åt det här hållet (ner mot Branäs).

En del spång, men utan metalldubbar vågade jag inte springa särskilt mycket. Och där det inte var spänger (och förmodligen torrt vanligtvis) lät det nu: Klafs, klafs, plofs! Och där försvann foten, ankeln och halva vaden (!) ner i stigen/myren. Försöka hålla sig torr? Glöm det! 😀

En sån grej hade kunnat förstöra rundan.
Om man börja tänka negativa tankar och tycker att blöta fötter förstör dagen. Men jag kom på mig själv att fnissa högt, när underbenet bara försvann ner i gyttjan. Det var något så komiskt oväntat i det hela…!
Blött, det såg jag ju med blotta ögat. Men att det var nästan en halv meter djupt på vissa ställen, hade jag inte kunnat förställa mig. Tur att majoriteten av stigarna inte såg ut så, ändå!

Myrar kan ju även vara väldigt vackra!

Love njöt minst lika mycket som jag, den här fantastiska dagen!
Efter att Annelie, i somras, lärde henne att plocka blåbär på egen hand (eller var det egen tand?), tittade hon bedjande på mig när vi hittade daggbeklädda bär.

Efter myrmarkerna bar det av in på lite mer tekniska stigar.
Mindre blött, men mer rötter och stenar och tungan rätt i mun. Dessutom började min ”björnskräck” göra sig lite till känna här. Tätare skog känns mer otryggt. Om det stämmer eller inte ska jag låta vara osagt (?)

Jag harklade mig, visslade och pratade med Love, minst varje halvminut. Hon undrade säkert varför jag tjötade så mycket, utan att jag egentligen ville någonting! 😀 Hon verkade inte heller reagera, eller få upp någon vittring på något, så det var nog mest hjärnspöken från min sida (även om trakterna är relativt björnrika).

Stannade till en kort stund vid en liten rastplats med bänkar och skylten Hånliden.
Tappade andan över den magiska utsikten ner över Eggsjön! Här var plan A att springa en liten bit till och sedan tillbaka på en skogsväg/grusväg upp längs Eggsjön. (Egentligen kunde jag sprungit leden ända ner till Sysslebäck alternativt Branäs, men eftersom jag tog bilen upp så var jag tyvärr tvungen att ta mig tillbaka upp på Långberget den här gången).

Efter ett tag kunde jag bara konstatera att plan A var inte genomförbar.
Det här är ju nackdelen med att testa nya stigar. (Även om fördelarna är så många fler!) 🙂 Den skogsväg som enligt kartan skulle vika av 45 grader åt vänster ner mot sjön, fanns inte. Jag sprang/gick fram och tillbaka flera gånger, för jag tänkte att jag eventuellt hade varit ofokuserad och missad den. Men icke… Nähäpp?!

Förvisso hade jag kunnat ta mig dit offtrail, men som sagt; Björnskräcken.
(Varför det nu skulle vara säkrare att befinns sig på en liten stig?! Haha!) Dessutom stod det här trädet, där den avvikande stigen/vägen skulle vara. ”Bad Omen”?! 😮 Valde istället att köra på plan B; fortsätta längs leden, sjungandes, visslandes och tjötandes.

Kom ut på en grusväg nere vi näcksjön.
Björnrädslan hade börjat lägga sig nu och jag var rejält sugen på att fortsätta tassa nedför berget på småstigarna. Jag kände mig oväntat pigg och fräsch och vaden bråkade inte alls! *Yeay* En känsla av att jag hade kunnat fortsätta springa för alltid! Samtidigt ska jag inte klaga. Grusvägen var nästan mer skogsväg (mjuk och lite igenvuxen) och färgerna var fantastiska!

IMG_6397

Vid dryga 10 km var jag tvungen att vända uppför berget igen.
Den där känslan av att kunna fortsätta för alltid. Den liksom försvann med antalet höjdmeter… Märkligt, va? Naturen fortsatte att bjuda på ett fantastiskt skådespel! Jag kunde inte ha valt en bättre dag eller en bättre månad. ÄLSKAR HÖST! (Har jag sagt det förut? Jaha). 🙂

Uppför, uppför, uppför. My God, skämtar någon med mig!?
Mina hamstrings klagade massor! Jag som ALDRIG brukar känna av just hamstring? Vaderna sa inte så mycket alls. Jag fattade ingenting och var allmänt förvirrad över kroppens signaler. Fast lungorna var extremt tydliga i sitt språk. ”JAG…FÅR…INGEN…LUFT!” Ett språk som jag förstod. 😛

När jag väl kom upp återhämtade jag mig relativt fort ändå.
Tog en liten, kort avstickare åt andra hållet (mot Höljdes, det delen av leden som jag sprang förra gången). Den mindes jag som torr och teknisk. Även här var det blött! Stigen var en bäck. Har det verkligen regnat såå mycket i sommar? Här fick även Love vittring på något. Fokusera hund = skraj matte!! Som bara ville därifrån. FORT!

Totalt skrapade vi ihop dryga 16 km. Som med tanke på terrängen kändes som minst 25! Jag var rejält mör i benen efteråt och Love däckade när vi kom tillbaka till stugan. Så en bra dag, helt enkelt! Nordvärmlandsleden – Vi ses igen! Promise! 🙂

Fokuserad traildog…

”Nordvärmlandsleden – We have a problem!”

Midsommar alltså… Redan?
Vi har ju knappt haft någon vår eller försommar ALLS. Fast det är klart, nu när midsommarafton närmar sig och det (fortfarande) regnar, känns det sådär härligt tryggt och bekant… 😉

Jag hade ju tänkt befinna mig i Värmland nu.
Och (utan löpningsmöjlighet) åtminstone traska ”min” älskade Nordvärmlandsled. Istället fick jag säga hejdå till familjen, som åkte tidigare idag och ligga nerbäddad här hemma. Huvudvärk, förkyld, halsont och så in i h***e trött…?! (Ursäkta gnället).

Frustrerande till tusen! Det känns nästan som någon typ av ”jinxande”. Sist jag skulle ut på Leden blev jag också förkyld. Vad är oddsen?

Hoppas i alla fall att ni får en fantastisk midsommar!
Och i brist på nya foton, bjuder jag på ett par stycken som jag tog när jag sprang där sist. (Ni kan se fler foton i länken). *drömmer mig tillbaka*

wpid-img_20140621_225213.jpg

wpid-img_20140621_225459.jpg

Titta! Vilka söta björnar! Björnar?? – Va? Var, var?!?

Gissa var jag snart befinner mig?
Ack Värmland du sköna! En ganska väldigt sent planerad vistelse (typ idag), men lika välkommen ändå! Det kändes ganska lagom att jobba en dag den här veckan och sen ta ledigt igen. Undra vad min chef säger… 😮
Det ska bli så härligt att tassa runt i skogarna och på Nordvärmlandsleden. Jag har ju några km…  Ok, mer ett par mil…att avverka, som jag inte har sprungit (än).  Jag hoppas snön har försvunnit uppe på berget, men jag har lagt ner båda dubbfritt och dubbat, just in case.

Jag kommer däremot INTE att erkänna att jag har björn-googlat (igen). Sist var det (inte) hur man skulle agera om man stötte på en björn i skogen. Nu var det (ju då inte) om hur länge de ligger i ide.  Som om jag skulle vara en nojig, jädra stabo…?! *fnys – harkel*

(PS. Enligt google:  ”Björnar vaknar normalt sett ur sitt idé i månadsskiftet april/maj”).
…Eh…?? Vadå NORMALT sett? Ja eller nej, hur svårt kan det vara…?) 😛

(Och ja jag VEEEET: 99,9 % av alla björnar undviker människor! Men tänk på att någon faktiskt är den där 0,01:an… Shit happens). Jag får gå runt och sjunga ”Mors lilla Olle” och ha en påse blåbär, lättåtkomligt, i ryggan helt enkelt.  😉

wpid-img_20140621_225818.jpg