Höften kapitel 2 – Lycka!

Känslan efter muskel-kavlandet var ju sådär.
Som sagt, fick känningar på baksida lår istället. Men inte så mycket att jag inte kunde jogga… *hrm* Gav mig ut på en lugn runda. Körde jogg 3-5 minuter och gick 1-2 minuter emellan för att låta (eventuella) överansträningar få en mjuk start. Och… Jag kände INGENTING! I höften alltså. Jag var helnojig hela passet (på dryga 40 minuter).
”Kändes det inte lite nu… Jo… Eller nä…?”

Som jag har saknat rundorna i skogen, sista veckorna!
Och då är det ändå bara veckor... Stackars vissa löpare som inte kan springa på flera månader..?! Visst, man kan GÅ, men det är ändå inte samma sak….! 🙂 Nu blev det lugnt, lugnt tempo. *tass tass tass* Benen kändes relativt lätta och lungorna kändes hur ”stora” som helst. Inte ett enda litet flås. Kanske inte såå konstigt, med tanke på tempot, men ändå.

image

.
Jag som har svårt att hitta ”rätt” tempo på långpassen (dvs jag gärna springer för fort, utan att jag tänker på det); Det är SÅ HÄR det ska kännas på långpass. Jätte-, jättelugnt!! *Note to self*

Var galet nöjd när jag kom hem igen! (Syns det?) 😉
Inte ofta man har den där euforiska känslan. Och nu har ischias-känslan släppt OCKSÅ, så nu känns det riktigt bra. Nu blir det löpvila ett par dagar. Lite mer funktionella övningar och (ännu) mer yoga/stretch. Har inga planer  på att utmana ödet. Promise!

image

Löparendorfiner!

Jag springer hellre utomhus.
Japp, även på vintern. Om jag KAN. Men igår blev det ett undantag, just för att jag inte kunde. Det har regnat här efter senaste veckans snöfall och det är fullständigt snoooorhalt ute.
Det är såna här dagar jag önskar att jag hade fått tummen ur och köpt ett par METALLDUBBADE skor. Speedcrossen räcker långt och har funkat de senaste vintrarna. Men då gäller det att det är SNÖ. Inte is…

Det blev alltså inomhus-pass istället.
Det är väl ganska ok, men lite småtråkigt, om jag ska vara ärlig. För att få tiden att gå lite fortare körde jag därför fartlek. Funderade på jämnlånga tröskelintervaller först, men valde istället att köra på känsla och lyssna på kroppen. Det blev knappa 6,5 km med alltifrån 6,40-tempo ner till 5,10 i en blandad kompott.

Och det kändes ganska bra. 
Benen är (fortfarande) förvånansvärt pigga! Det blir väl lätt lite ”myror i brallan” efter ett längre löpuppehåll…? Däremot är ju kondis en färskvara helt klart. Det märktes i slutet av passet. Dock fortfarnde en (eller två beroende på hur man ser det) fot som håller sig i schack och känns bra. Nice!  🙂

Nu gäller det bara att jag bromsar mig själv (note to self!) och inte kör på för hårt så här i början. Det är lätt hänt när kroppen bubblar, grejar och har sig, i jakten på löparendorfiner… 😉

wpid-IMG_20131014_213749.jpg