Det finns olika sätt att ta sig ur komfortzonen!

juOch då menar jag inte att det måste innebära att man testar en ny träningsform, eller öka antalet km på en löp- eller cykelrunda. (Även om det också kan vara sätt att ta sig ur komfortzonen, såklkart). Jag tänker ofta på det som Anna beskriver i sitt senaste inlägg; Att jag vill våga testa nya vägar, nya stigar och/eller nya områden. I mitt fall handlar det ju just om att springa på nya platser, eftersom det är löpning jag ägnar mig åt.

Boozta träningsglädjen!

Det gör ofta så himla mycket för träningsglädjen!
Att uppleva och få se nytt! Att faktiskt längta fram till nästa backkrön eller nästa sväng, bara för att få se hur det ser ut på andra sidan. Nyfikenhet är en stark drivkraft, vilket i sin tur gör att man med lätthet kan springa betydligt fler km än man vanligtvis gör. Plötsligt kan 13 km ha passerat i ett nafs, istället för den vanliga ”tråkiga” rundans, kanske lite halvsega 7 km.

Min löpguru Isak och jag skojade om att vi borde prova alla motionsspår runt hela kommunen.

Citatet från Annas inlägg tycker jag att ni ska till er och inte alls se som ett skämt. 🙂 Efter att jag har börjat springa och vågat utmana mig, har jag upptäckt att det finns betydligt fler vägar/stigar i ens hemort, än  man någonsin hade kunnat föreställa sig!

Jag vet att jag vid något tillfälle förra sommaren fick en kommentar i min blogg som var något i stil med:
”Ännu fler nya vägar i din hemstad? Hur många nya rundor kan du hitta?” 

IMG_5753Tja, uppenbarligen rätt många!  Haha! 😉 Om den personen (och kanske t.o.m. fler?) känner så, när de läser min blogg? Jag vet i alla fall att jag fortfarande har massor av stigar att utforska, enbart i mitt närområde. En hel del av dessas har jag, än så länge, bara sett på karta, men jag hoppas och antar att de finns även i verkligheten.
Sedan kan det ju såklart hända att vissa delar av rundan blir detsamma som innan, men att man sticker av på någon ny stig efter halva sträckan eller så.

Om jag dessutom lägger till grannkommunerna (har inget emot att åka 20 minuter till nya skogar) så är möjligheterna oändliga!! (Lerum, partille, Gbg, Borås m.fl.) Massor av ”trail-godis”! 😀

Jag har fortfarande respekt för skogen och det är klart att risken att gå vilse passerar min hjärna vid tillfällen. Fast i nästa andetag tänker jag: ”Tänk vad fantastiskt, vackra platser jag skulle missa om jag inte vågade…?!

Jag har själv skrivit inlägg om det här ämnet tidigare:
* Hitta nya vägar
* Att (våga) prova nya vägar

Foto från Nordvärmlandsleden *
*(Här känner jag björnskräck mer eller mindre varje gång jag springer,
men tvingar ändå mig själv att våga. Haha! Risken är ju, trots allt, minimal!)

IMG_6394

Hitta nya vägar!

Utveckling.

Om jag tänker tillbaka på hur det var när jag började springa;
Det har hänt en del kan man väl lugnt säga. Från att ha sprungit typ 2-3 km, två dagar i veckan på asfalt, springer jag numera längre rundor i skogen. Men den största förändringen är nog ändå den mentala.

Att mentalt våga!

Första rundorna utanför asfaltsvärlden, gick på breda, preparerade elljusspår. Inte heller då, sprang jag så himla långt. Eftersom det var mer kuperat var ju 3 km i skogen ÄNNU jobbigare. Dessutom var jag rädd att jag skulle springa vilse.

Nu tänker jag: ”Åh, en ny stig! Undra vart den leder!” Och så viker jag av och följer den (om jag har tid att springa lite vilse den dagen, vill säga). Om den tar slut längre fram är det ju bara att vända och följa den tillbaka till ”känd väg”.
Kommer man ut någonstans på en större grusväg/väg går det ofta att lokalisera sig någorlunda (eller så räddas man av en kartapp, som jag har lite som ”livlina emellanåt).

Eller som när jag testar nya etapper på Nordvärmlandsleden. 
För ett par år sedan hade jag ALDRIG vågat testa något sånt, särskilt inte på egen hand. Men gör man det i små steg, vågar man snart mer än man tror!

Hitta guldklimparna!

Nu tänker jag mer: ”vilka guldklimpar till ställen man missar om man inte utforskar nya områden och nya stigar!
Sedan får man ju inte ”jackpot” varje gång, såklart. Ibland byts de där förväntansfulla tankarna mot besvikelse. Eller njae, förresten, kanske inte just besvikelse. Mer ett ”Jaha, det här var väl ok, men inte mer”-tänk.

Men gårdagens runda var en guldklimp!
I alla fall bitvis – Som fotot ovan. WOW!  Det blev lite tuggande av grusväg också.

Jag knöt vindjackan runt midjan, när jag stack iväg. ”Just in case”. Hur tusan tänkte jag där?! Svettades ju som en tok även utan jacka!
Det var strålande sol och +14 grader! Jag som normalt sett tycker att allt över +20 grader är olidligt löparväder. Tänk vad man förtränger under ett vinterhalvår… 😛