Hoppfull!

För att hinna knö in lite träning igår, stack jag tidigare från jobbet.
Jag måste ju erkänna att jag var nervös. Första löprundan efter mitt andra naprapatbesök, pga lite krasslighet i helgen.

Ungefär som vid tidigare försök ömmar det lite när jag ger mig ut. Jag gissar att kroppen inte är uppvärmd helt enkelt. Tidigare har ju det onda blivit värre efter ca 3 km. Den här gången slutade det nästan göra ont någonstans vid 2,5 km (?!) och jag sprang mer eller mindre helt smärtfritt fram till ca 4,5-5 km. Sista dryga km kändes det lite i höften igen, men inte alls lika mycket som tidigare.

Alltså. Jag vågar knappt hoppas…
Är så himla rädd att jinxa det och att det ska göra ont igen nästa gång jag ger mig ut. 😦 Nu efteråt har det inte heller gjort särskilt ont. YEAY! Men höften känns stel på något märkligt sätt.
Fast stelt är bättre än ont. Ett steg i rätt riktning. Håll tummarna är ni snälla! Och njut lite av bilderna från senaste rundan. 🙂

Återbesök & pinsamheter!

Återbesök hos naprapaten – second try.
Jag kände mig rätt nerstämd, efter veckans försök till löpning. Medans jag babblade på om molande värk, muskelsvaghet i framsida lår och nojandet över att jag troligtvis hade en spricka i bäckenet , lyssnade han. Och log.

”- Jag skulle inte sagt att du kunde springa, om jag inte var säker på att du kan springa”.
Eh… ok. Jag förstod knappt hälften av informationen som efterföljde, men tydligen är bäckenleden en väldigt komplex led med massa nervpunkter.

Har kroppen varit begränsad under en längre tid, är det tydligen inte konstigt att den fortfarande protesterar efter en enda behandling. (Fast det känns som jag har haft ont i evigheter! ”My bad”, som inte gick och kollade upp det med en gång).

Betydligt färre låsningar den här gången, men ändå en del ”rasslande” i rygg, bäcken och höger fot. Sedan skulle han ge sig på min nacke! Han hade svårt att hålla sig för skratt, när han såg paniken i mina ögon och hörde (ännu mer babbel, den här gången) om exorcisten…!

Men jodå, jag överlevde.  Fast jag råkade prutta till lite mitt i en korrigering, av ren rädsla. (PINSAMT!!!)
När han sedan var klar med nacken, frågade han om jag kunde vicka på mina tår. Naprapat-humor gissar jag. Jättekul, verkligen…
Fast jo, lite kul. Jag behövde nog det, mitt i all nervositet. Haha! 😛

Höften – Naprapaten – Domen!

Naprapatbesöket – Kanske ni undrar?
Jodå, jag kom iväg. Däremot har jag inte haft tid (eller ork) att blogga de senaste dagarna.

Jag tycker alltid det är lite obehagligt att gå till en naprapat.
Även om det, i det här fallet, (äntligen) var min ”gamla”, som jag har förtroende för. Inte det att det gör ont, utan mer det obehagliga ljudet…

Först beskrev jag problemen; Vad som triggat smärta och vad som har funkat, fast det (enligt mig) borde har gjort ont.
Jag fick stå med ryggen mot honom. Vrida, böja och vända mig åt alla håll, samtidigt som han ”hm:ade” och ”mm-ade” bakom ryggen.
”- Det sitter helt klart i bäckenleden”, sa han.

Efter det visuella blev det behandling av triggerpunkter i höften (AJ, vad det gör ont!) och sedan massage för att mjuka upp runt bäcken och ländrygg.
Tre (!) låsningar i på baksida / ryggen och även låsning i höger vrist. En delvis låst baksida som gjort att höftböjaren har fått överkompensera och blivit överansträngd, fick jag förklarat för mig.

”- Inte konstigt att du hade problem med höger vaden förra året heller”, sa han samtidigt som det smattrade till ordentligt i min (uppenbarligen) stela höger vrist…

Och det bästa av allt!
”- Du får inte träna idag och inte springa imorgon. Och du kommer känna av höften ett par dagar. Men framåt torsdag-fredag kan du testa ett löppass och sedan även till helgen. Utmana kroppen lite, så ses vi om en dryg vecka”.

Utmana kroppen? Springa?! YEAY! Ni hör ju. Och som löpare (som han också är) förstår han nog glädjen sådär lite extra mycket – När kunden hör detta och plötsligt får de där tindrande, lyckliga, löpsucktande ögonen. Haha! 😛

Men jag vågar ändå inte hoppas. Inte än… Lite nojig är man ju, trots allt.
Vi får helt enkelt se hur det känns under veckan nu.

Bananpannkaka, vårkänslor och frustration…!

• Dagens härligaste:
  Det var ljust när jag åkte från jobbet. Alltså känslan på den. Det är nästan som en energiinjektion på direkten. Egentligen gör det väl inte så stor skillnad med de där minuterna, rent fysiskt. Men MENTALT. Så himla skönt!
• Dagens bryt:
  Lite som ”mental fredag” på jobbet, fast en dag för tidigt. (På fredagar är nivån på skämt och samtalsämnen oftast som lägst…) Mina närmaste kollegor har lika sjuk humor som jag. (Tack och lov)!  Kunde…inte…sluta…skratta…!
• Dagens Mums:
  Två stora bananpannkakor. 2 bananer, 3 ägg, mandelsmör (jordnötssmöret var slut). Topping: Keso och blåbär!
• Dagens frustration:
  Inse att naturen redan andas vårvinter. Ingen snö, flera plusgrader och ljust. Och i samma andetag inse att jag inte kan springa och njuta av det till 100 %…
• Dagens bästa:
  Gick tidigare från jobbet och hämtade lill-killen. Fick en bamsekram och vi åkte hem och myste i soffan. Tanken var faktiskt att träna idag, men efter gårdagens Les Mills Sprint pass (Som var minst lika jobbigt som förra veckan… *pust*), kändes vila och familjetid som ett bättre val! ❤

*********************************************************************************************
EDIT:

• Dagens Roligaste: 
  Se sambon försöka röra sig. Påminner lite om rörelsemönstret på en 85-årig farbror.
  Varför? Han spelade innebandy igår, för första gången på en sisådär 7-8 år. Och han närmar sig fyrtio-strecket.
  = Delvis ålderskris ? – Delvis ”jag vill dra av en hälsena”-längtan…? 😛

Jaaa! Det var överfullt på gymmet!

Januariträningen tycks hålla i sig för alla nya.
Och det är ju jättebra! Problematiken uppstår när man planerat ett pass och inser att varenda maskin och (väldigt många) frivikter/skivstänger är upptagna. Det är då man måste kliva utanför boxen. Köra övningar man egentligen inte hade tänkt köra, men som gör underverk för kroppen, just för att det är övningar som man inte är van vid. Win-win!

Efter att ha kört totalt 8 set av bencurl och benspark i maskin (relativt ”vanliga” övningar) begav jag mig mot TRX-bandet.
Där ”körde jag bort” två unga yngre tjejer, som likaväl kunde köra sina crunches 2 meter åt vilket håll som helst. Och tackade såklart. Otrevlig är jag inte. 😉

Det blev lite cirkelupplägg på det hela.

• Knäböj med explosiva hopp
• Enbensböj / Pistols i TRX:en
  12 reps av varje x 5 varv

Återigen ett sånt där upplägg som låter ganska enkelt, men där svetten lackar rejält, när man är klar! Härlig känsla!

Det märkliga här är min höft.
I min värld finns ingen bakomliggande logik. Knäböj med explosiva hopp; Funkar hur bra som helst. Ingen smärta (förvånande)!
Försökte däremot ge mig på ”sprinter starts” i TRX:en. Skitont! Frånskjut/landning – Borde väl vara sak samma oavsett övning…?!  😮 Annan vinkel i och för sig, men…?

Oavsett vilket, försöker jag försiktigt utmana höften. Ju mer kött på benen jag har, när jag träffar naprapaten nästa vecka, desto lättare borde det vara (för honom) att se någon logik. Right?