Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

Flera helger i rad har jag tänkt köra ett långpass.
Det har inte blivit av. Det har varit ont om tid, andra planer och tja… någon helg t.o.m. aktivt portprioriterat, pga en galet trött och sliten kropp. Trots det har jag ändå känt att jag behöver få till minst ett par längre löppass innan halvmaran i november. Senast jag sprang längre än milen var… Oj då. Det var visst halvmaran i Sälen för 6 veckor sedan . Hur länge kan man leva på det, tro…? 😛

Septemberkänsla!

Första 8-9 km kändes kroppen riktigt pigg!
Det kändes som den tassade på av ren och skär löparglädje. Naturen är ju så fantastisk att man knappt har tid att tänka på om det eventuellt skulle vara jobbigt eller inte. Fast med tanke på den (fortfarande) mer grön(!)-gula nyansen känns det mer som början av September än Oktober.

Bästa löparsällskapet – Inga krav, bara glädje! ❤

img_2428

Mellan km 9 och 11 blev det lite mer teknisk terräng.
Och kände genast hur mycket jobbigare det blev! Pulsen slog i taket och benen fylldes med mjölksyra. Tänk om jag hade sprungit mer platta rundor och/eller asfalt; vad ”lätt” det hade varit (i jämförelse)! Inte för att det lockar, men tanken slog mig ändå, när skillnaden blev så oerhört påtaglig.

Årets första och enda älgfluga satte sig på min tröja här (men flög av lika fort – blä!). Nästan mitt i stan (fast ändå i skogen). Märkligt, med tanke på hur mycket ”riktig” skog-skog jag har sprungit både under sommar och höst. Och dessutom fått höra av andra att det finns maaassor av älgflugor därute. Jag har inte sett någon… Lucky me!

Någonstans runt 15:e km började jag känna av avsaknaden av långpass.
Det blev segt och tungt. En tendens till lätt huvudvärk började också infinna sig. Pucko-jag hade innan passet, tänkt att jag nog inte behövde ta med mig varken energi eller vatten, eftersom det inte var så varmt.
Men eftersom mina långpass på 20 km inte tar 90 minuter, som det gör för många, utan närmare 2,5-3 timmar så hade det nog inte skadat.

Att kunna springa en halvmara, när man vill.

Vid km 18-19 kände jag hur musklerna började värka så där ”skönt-ont” (kanske mest ont… Haha!) som de ofta gör när jag springer längre än vad jag är van vid. Sista kilometerna var ordentligt sega, men det kändes ändå som ett riktigt bra kvitto inför Österlen Lyser.
Det är ju inte så att jag (vanligtvis) tränar målinriktad mot just en specifik halvmara, men det känns rätt häftigt att veta att man fixar dryga 2 mil (och säkerligen mer därtill) bara ”sådär”, när man känner för det. 🙂

Love körde lite ”Sprada” vilket jag är övertygad om att även Ingmarie gör, typ, året runt. (Så länge det inte är någon is). Själv fegar jag ur, den här tiden på året…

Annonser

Nästa äventyr – Österlen Lyser, halvmaraton!

God morgon! Vad tror ni om att springa på skånska Österlen i November? 
Det är lite som att be om det, va…? Risken att det kommer regna och blåsa storm, känns rätt överhängande. Eller kanske t.o.m. snööö…
Trots det sa det ”klicke-li-klick” på tangentbordet för någon vecka sedan, efter lite facebookchattande. Nästa (inplanerade) äventyr blir alltså en halvmara på skånska landsbygden. Tänk att man är så lättövertalad…?! 😛

Starten går inte förrän efter mörkrets inbrott, så pannlampan ska definitivt få nya, fräscha batterier innan dess!
Loppet då, undrar du kanske? Det blir Österlenmaran,som är en del av Österlen Lyser.

Märkligt nog ser jag verkligen fram emot det här loppet, trots riskerna ovan och det faktum att jag fortfarande är rätt mörkrädd (hur tänkte jag här egentligen?) Eller tja… Fast kanske inte så märkligt ändå, när jag tänker efter:

  1. Jag får springa! Bara det! Det är inte så bara.
  2. Jag får träffa (nästan) alla tjejerna från Sälen-äventyret igen. YAY! (Men vi kommer sakna dig, Ida!) 😦
  3. Att tillsammans får vi uppleva en halvmara full med marschaller, lyktor och eldar längs vägen, känns som en fantastiskt häftig upplevelse!

Är det någon annan som befinner sig i närheten och som är sugen på att hänga på – Bara gör´t så ses vi! 

osterlenlyster

Foto: Funbeat.se

Kvar på mitt löpar-CV: Springa ett maraton!

När jag läste Sofias inlägg ”111 frågor och svar” skrev hon att hon hade spungit/tävlat på alla sträckor utom halvmaran. Då kom jag att tänka på en sak. Jag har ju faktiskt sprungit alla varianter av lopp, utom just ett maraton. Det är ju nästan så att det måste vara dags för det. Eller…? 😛

”Hur svårt kan det vara?”

Tanken på en mara har faktiskt funnits i huvudet ett tag.
Men det har känts orimligt. Lite för långt. Nu blev det ju så att jag, av någon outgrundlig andledning ”råkade” köra ett ultralopp först. Så kan det gå, när huvudet är dumt och kroppen får lida! 😉

Ni vet, min inställning: ”Hur svårt kan det vara?” besvarades under de sista 5-6 km på Hallands Ultra. Det kan vara JÄVLIGT svårt! Så svårt att man vill ge upp med bara ett fåtal km kvar (!) och istället sätter sig ner i skogen och gråter.
Samtidigt fick det mig att tänka: Om jag nu klarade den där ultran (till slut), varför skulle jag inte klara en mara?

IMG_0257

Maratonlopp jag kan tänka mig.

Som jag nämnde för bara någon dag sedan;
Helsingborg Maraton är ett lopp som (märkligt nog) tilltalar mig, trots det faktum att det går på asfalt. Plus att Anna (tydligen) säger att det redan är bestämt att jag (och några till) ska komma ner nästa år…(?!) Hehe! 😉

Övriga maror som jag kikat lite på är:

  • Nykomlingen inför 2017, Jönköping Maraton! Det är ju dessutom nästan på hemmaplan, ju!
  • Vildmarksleden mellan Skatås och Hindås – Skogsmaran.
  • Bagheera Fjällmaraton. I år kändes det som att jag lätt hade kunnat fortsätta, men samtidigt. Frågan är om det bara var ett ögonblick av runners high? Hade jag orkar (på riktigt) om någon hade sagt till mig att springa ett varv till…? 😛
  • Nästan nykomligen (vad gäller maratondistansen) – Black River Run Maraton. En omväxlande varvbana på 16,1 km, med både tekniska stigar, motionsspår, grusväg och lite asfalt. Det känns som att man inte borde ”hinna tröttna”?
  • En mara som Linnéa tipsade om – Österlenmaran / Österlen Lyser i november. Starten går först på kvällen och det är en ”orm” av pannlampor som ringlar sig fram. Längs loppet brukar byborna i de byar man passerar, ha tänt marschaller. Låter himla häftigt!
  • Något annat som vore häftigt är att testa någon mara runt om i Europa. Jag tänker först och främst på Oslo Maraton, eller Köpenhamn Maraton. Framför allt för att det är relativt nära. Men finns det någon kanonmara på annan ort som ”man inte får missa”…?

Har ni något maraton att tipsa om, som är annorlunda eller extra vacker? 
(Platta, gråga, lååånga raksträckor undanbedes. Jag springer inte för PB, utan för upplevelsen). 🙂