Plötsligt händer det!!

Hur snabbt går veckorna egentligen?
Redan fredag! När jag lämnade jobbet igår var jag inte alls sugen på att träna. Frågade en arbetskamrat om han inte kunde träna ÅT mig (men det funkar tydligen inte så…) 😉

Stumma, stela vader..?!

Bytte om redan innan jag satte mig i bilen.
Jag har lärt känna mitt ”träningsjag” såpass mycket, att jag vet att det är större chans att jag kommer ut, om jag inte mellanlandar hemma emellan.

Så iväg, parkera bilen och skutt iväg! Första km kändes sådär.
Flåset var ok, men däremot blev mina vader knôkefulla med mjölksyra första 4-5 km… Vet att jag kände så ibland när jag började springa, men nu var det längesen. Märkligt…
Ungefär samtidigt som vad-stelheten upplevde jag även att magen knorrade lite. ”Nej, jag orkar inte leta upp en toalett”, tänkte jag (sprang ju i stan för första gången på länge. Go figure…) Tack och lov släppte både magknipet och ”vadkrampen” efter knappt en halvmil. (Det låter ju länge, när man beskriver det så… Haha!) 😛

Fokus på hållning och andning.

Det flöt på bra och jag försökte (emellanåt) tänka på hållning och andning.
Djupa andetag, avslappnade axlar och blicken långt fram. Jag har ju en tendens att spänna axlarna och titta ner i marken en bit framför mig. Jag gör det fortfarande ”av vana”, men har funderat på att båda dessa (o)vanor är det som gör att jag lätt får huvudvärk, särskilt vid längre pass.

Personbästa – 12,1 km / 5,59-tempo!

Känslan var oförskämt bra!
Med tanke på hur en del pass har känts det sista är det nästan så att man börjar förvänta sig att det ska vara tungt, bara för att inte bli besviken. Men nu… Wow! Skrapade ihop dryga 12 km och upptäckte i efterhand att passet hade gått strax under 6-tempo.
What?? Tror aldrig att jag har sprungit ett (kortare) långpass så snabbt. Plötsligt händer det!  Häftig känsla!!

Det här bådar gott.
Kan man, på något sätt, spara den här känslan i en liten burk och ta fram om två veckor? 😀

Hänt sen sist – Den förlamade grodan…!

Här blinkar man och så har halva veckan försvunnit?! Swooosch!
Just nu skulle jag vilja att tiden sniglar sig fram istället. Lite mer vår att njuta av, helt enkelt! Jag kommer knappt ihåg vad jag har gjort i veckan.
Mer än att samtalsämnena spårade ut på jobbet idag och jag skrattade hysteriskt. Som vilken jobbdag som helst (nästan).  Jag har fantastsiska, men (lika) sjuka arbetskamrater (som jag)! Som det ska vara, med andra ord… 😀 Jag älskar när det är högt i tak!

I träningsväg har jag den här veckan hunnit med:

  • Löpning 6 km.
  • Styrka – Rygg
  • Styrka – Ben (idag)
    Bl.a. tangerat PB i marklyft (80 kg) och det kändes som det fanns mer att hämta där. Skön känsla! Jag sparar nytt PB till en annan dag.  Vill känna mig trygg på den här vikten först. + En massa knäböj och utfall efter det och jag är rejält mör nu! 😛

Sedan var det ju det här med Toes to bars och hela ”hur svårt kan de va´!” -uttalandet. Alltså, jag testade på gymmet idag. Jag fixade ett par stycken och tänkte att YEAY, det här gick ju superbra?! *chockad*

Googlade på ”toes to bar” först efteråt (Bra där, Malin…) och insåg att; Aha, jag körde visst inte strikta. Mitt sätt såg nog mer ut som ett ”kravlande” uppåt, än sådär smidigt korrekt, med spänd core och sträckta fötter.
Men jaja, upp kom jag i alla fall, även om jag troligtvis såg ut som den där halvt förlamade grodan. Räknas det…? Hehe! Jag för öva lite på det, helt klart.

IMG_4037

PS. (Gammalt foto, hade inte med mig mobilen idag, så tyvärr finns inga bildbevis. Och  med tanke på den beskrivna tekniken ovan, är det nog lika bra). 😉