Min absoluta favorit, bland löparskor!

Det här med träning- och löparskor är en djungel.
Det gäller att prova sig fram och hitta den sko som passar både ens egen fot OCH behovet man har.  (Som även Mari var inne på nyligen).
Bara för att någon annan springer i t.ex. populära Asics Kayano, eller X-talon 212:an behöver det inte betyda att det är den skon som passar just dig.

Själv har jag betat av rätt många märken de här åren.
Nike Structure, Nike Lunarglide, Salomon Speedcross, Salomon Crossmax, Salomon Sense Mantra, New Balance W870, Saucony Mirage, Icebug Anima Bugrip, Salomon S-LAB XT6 Softground, Adidas Supernova Sequence 7W och Salming Xplore.
Jag har säkert glömt ett par stycken också… 😛

Men trots de olika modellerna OCH alla olika märken är det en sko som jag alltid har återkommit till. Som har hållit absolut längst (även om de förmodligen är inne på sista svängen just nu, vad gäller dämpningen. Textilen är fortfarande förvånansvärt hel!)
Även om jag har köpt renodlade asfaltsskor för de (få) gångerna jag springer i stan och renodlade terrängskor för mina trailäventyr, har det på något märkligt sätt alltid slutat med att jag älskar, älskar, älskar känslan av mina…. Pearl Izumi Trail M2.

En ganska okänd sko bland löpare och jag hittade den faktiskt av en slump.
Den sitter jätteskönt på min fot, är (som sagt) oerhört hållbar och fungerar helt ok på de flesta underlag (då det är en ”allround- eller så kallad ”door-to-trail-sko”).
Den är inte 100 %-ig i skogen och inte 100 %-ig på asfalt, men over-all; oerhört användbar. Och inte supersnygg. Men sa jag att den var skön? 😀

IMG_5319

Premiär-runda i mina nya skor!

Ett par nyinköpta skor; Pearl Izumi EM Trail M2.
Jag har ju tidigare ett par Salomon Speedcross för riktigt blöt och lerig terräng. Ett par Trailroc som har riktigt bra fäste på de flesta underlag, men som bara har 3 mm drop. Jag villa ha/behöver ett par liknande skor, som är lite högre bak. Jag kan inte springa för långa rundor (än) med Trailroc:en, för då klagar mina hälsenor.

Dessa nya sötingar fyller ett syfte inför framtiden nämligen, men jag återkommer till det! 😉 Första passet med dessa blev ”bara” lite dryga 5 km, men de kändes RIKTIGT sköna på foten! Svårt att säga efter ett första (och så kort) pass, men det K.A.N. vara kärlek… 😉

Det blev en blandning av struktur och ICKE struktur idag.
2×15 minuter med progressiv fart. Jag började varje femton-minutare på ca 6.30-6,40-tempo och höjde tempot ett snäpp efter varje en eller två minutare, så avslutningen på kvarten låg på ca 5,10-tempo. Sedan två minuters gåvila och sedan en likadan progressiv kvart igen.

På ett sätt jobbigt för pannbenet att hela tiden ÖKA tempot, men samtidigt ganska ”lätt” då det hela tiden hände något. Att efter 1-2 minuter var det ett nytt tempo, så på något sätt lurade man hjärnan att tänka ”Håll detta tempot i bara 1-2 minuter, sedan får du göra något annat”.
Att det var HÖGRE tempo som väntade, visste ju inte hjärnan just då. På sätt och vis… 😛
.

image