Rollercoaster week!

Senaste veckan har bjudit på många känslor.
Hopp, frustration, ilska och glädje. Och en känsla om att jag inte har tillräckligt med tid! Hela känslospektrat alltså. Det handlar nog mycket om att jag är gräsänka och känner ett STORT behov av att kunna klona mig. (Hur tusan gör ensamstående föräldrar??) Mycket på schemat resultera i två saker:

1. Jag försöker hinna allt och blir superstressad. Vilket i sin tur (tyvärr) har en tendens att göra mig lättirriterad.
2. Jag når en punkt när alla ”måsten” blir så många att jag istället för stressad/irriterad blir apatisk och typ vägrar göra någonting.

Långpass & Pollen – JAA! Eller?

Utöver (eller rättare sagt innan) den här känslomässiga berg- & dalbanan har jag i alla fall hunnit träna lite.
Först ett kortare långpass (ca 11,5 km) som kändes betydligt bättre än sist. Dels kanske allergitabletterna hunnit göra sitt, men det regnade även i helgen och plötsligt så….
Jag kan andas! Jag kan ta djupa andetag! Yay!”  Fortfarande inte 100 % bra, men skillnad som natt och dag!

Däremot kändes det sämre igen, en/ett par dagar senare. Är inte det märkligt?!
Det kan väl ändå inte vara så att jag plötsligt är så känslig att jag behöver regn varje dag, för att kunna springa (just nu)…?

 

Älskade, hatade benpass!

Sedan blev det ett styrkepass på gymmet i måndags.
Yngsta sonen hade egentligen en aktivitet den eftermiddagen, men tja… Se punkt 2 här ovan. Fick dåligt samvete, men samtidigt var jag tvungen att få ut lite irritation ur kroppen. = Gladare mamma efteråt!
Det blev fokus på ben – En massa set av utfall, knäböj, tåhävningar och marklyft! Och som ett brev på posten, är träningsvärken brutal så här 2 dagar efteråt…! AJ AJ!

img_0031

Pollenkänningar på Holleden!

Ska man skylla på hoppfullhet eller naivitet?
Förmodligen en kombination av de båda. Efter att ha käkat två allergitabletter och tagit allerginässpray hela 4 gånger (…) tänkte jag:
”Nu jäklar! Nu, är kroppen säkert på G igen. Det måste den vara. Jag ska ju till Skövde och springa (årliga upplagan av Skogssnigel-trailen)  på Billingeleden till helgen!”

Tassade iväg och tänkte att, jomen tusan. Det här känns ju faktiskt rätt bra.
Eum. I typ 500 meter… Sedan kände jag direkt; Det här kommer inte bli en lätt runda.

Tur i oturen att naturen vägde upp den, i övrigt, kassa känslan.
Jag har ju sprungit holleden förut, men blir lika hänförd varje gång! Massor av torra stigar genom trollskog! Lite myrmark och även en del mer knixiga, smala, leriga stigar. (Som just nu, faktiskt inte var såå leriga pga torrt väder).

Små, små mål – Och att vara nöjd med det.

Efter den där första 0,5 km, tänkte jag:
”Allt över 4 km är ok. Bara jag tar mig fyra km så får jag känna mig nöjd – den här dagen”.
Jag svor rejält när en lång, brant, ringlande backe (full med stenar) tornade upp sig. Flåsigt? Eh…Skojar du?! Här gick jag (”såklart”) uppför, men fick ändå stanna och tar ett par extra, hesa, andetag på toppen innan jag kunde fortsätta.

Symptom pollenallergi?

Att inte kunna dra ner luft ända ner i lungorna är galet frustrerande!
Sedan börjar jag ju såklart fundera på om det är bra (eller åtminstone inte dåligt) att springa, trots att kroppen inte fungerar som den ska? Jag menar, kan det göra mer skada än nytta?

Och precis som när jag körde intervaller på gymmet tidigare i veckan, är upplevelsen att det är som jobbigast när jag inte springer.

Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara vad jag menar (då detta är helt nytt för mig). Så länge jag springer/lufsar känner jag mig ”bara” mer begränsad av att jag flåsar mer än vanligt. (Vilket, i sin tur, säkerligen beror på större syreskuld).
Däremot är det först när jag (behöver) sakta(r) ner som den där ”otillräckligt-med-syre-känsla” och obehagligt, väsande rethostan kommer. Som om det triggas av att jag försöker andas djupare? Om detta är normalt, vet jag ju inte. Som sagt, jag har inget att jämföra med.

Träningsvärk – Varför?!

Efter mycket pust och stön lyckades jag ändå skrapa ihop nästan 7 km.
Normalt sett är ju 7 km ”ingenting” (för mig). Fast det är ju betydligt mer än de 4 km som jag satte som mål.

Det kändes dock som om jag hade sprungit det dubbla. Fick t.o.m. träningsvärk i vaderna (?!) Det brukar jag ju inte ens få på långpass; än mindre på ”standard-långa” rundor. Vad hände här, liksom…?
Nu hoppas jag verkligen att ytterligare ett par dagar med allergitabletter + spray gör att jag kan träna vettigt. Det här känns INTE som en bra uppladdning inför 5 kuperade mil….! Jag har dessutom (i sista stund) meddelat att jag inte springer i Skövde imorgon. Så…himla…tråkigt! 😦

Men återigen! Magiska stigar och perfekt väder i övrigt! 
Jag har nog sagt det förr, men säger det igen. Har ni vägarna förbi Alingsås, kör ett varv (14,6 km) på Holleden! 🙂

Långpanna med pannben!

Jag brukar oftast se fram emot löppassen i allmänhet och långpassen i synnerhet.
Den här helgen tog det dock emot. Mycket! Så mentalt opepp jag kände mig och ändå tänkte min logiska sida att: ”Du behöver långpassen. Särskilt nu.”
Förhandlade med mig själv. Bara äta frukost först. Sedan måste ju frukosten hinna ”smälta” lite. Hm… Toalettbesök, japp. Byta om. Byta om igen, jag valde nog fel klädsel. Rygga? Ja, jag behöver nog rygga. Har jag något mellanmål att packa ner? Vilka skor ska jag ha? Bara kolla insta lite grann. Kompressionsstrumpor, förresten? Ja, det måste jag ha! Och så en kik på ”fejjan”. Glöm inte toabesök. IGEN? Japp.

Att sänka kraven!

Och så där höll jag på. I flera timmar.
Till slut kom jag ut. Tungt bröst. Tung andning… Fan också. Planen (redan innan upptäckten av tung andning) var ett lugnt pass. Suuuperlugnt. Det är tiden ute som räknas, inte tempot! Behöver jag gå, då går jag. Vill jag lufsa, får jag lufsa. Kan jag springa, får jag springa. Simple as that.
.

Första km var hemska. Alltså det MÅSTE vara pollen jag reagerar på?!
Det känns som att jag inte kan ta djup andetag. Alls. Och när jag försöker, får jag typ ”rethosta”. Behöver nog gå och kolla upp det. Ev. ansträngningsastma som utlöses (mer) av pollen…? *spånar självdiagnos* (Nä, jag vet, man ska inte göra så).

PS. Alltså vägskyltar ute på vischan… Haha! Solklart, alla? 😛

Vikten av att klä sig rätt.

Efter att par km rejält kämpande, släppte känslan litegrann.
Tack och lov! Det var fortfarande inte den lättaste rundan i mannaminne, men det kändes ändå bättre. Även om jag valde att gå i de brantaste uppförsbackarna (eller när jag kände att pulsen gick upp för mycket).

Klädsel den här dagen var ju hopplöst!
Jag började med vindjacka, men det blev ju tokvarmt efter ett tag. Tog då av jackan och tyckte t-shirt var skönt. Ett tag, sedan började det blåsa och jag blev kall igen. Vädret – Bestäm dig, ok?! Egentligen borde jag nog varit smart(are) och tagit en tunn långärmad tröja istället. +12 grader är ju rätt skönt ändå. För varmt för vindjacka i alla fall.
.

Vem ordnar med (jätte-)lokala leder?

Känslan när man hittade de där uppmärkta lederna mitt ute i ingenstans..! Woohow!
Vem tar sig tid att göra sånt här, liksom? Här ute i ”mina” skogar, bor ju typ bara bönder, vad jag vet. Och visst, en och annan cyklist i den närliggande MTB-klubben. Men brukar de göra sånt här?
Min hjärna spinner (sjukt) vidare på att det i slutet av leden bor en galning, som vill locka till sig oskyldigt folk… Hehe! 😉

Kräsen långdistanslöpare.

När jag hade kommit ungefär halvvägs (ca 9 km) vad det dags för mellis-stopp.
Jag tyckte att ”nöt-, bär och fruktmix” lät supergott, men alltså. Blahaa… Vad torrt det var?! T.o.m. i kombination med vattnet. Det bara smulade sönder i munnen och smakade typ ingenting.
Nu när jag tänker efter, vet jag faktiskt inte hur länge den har legat i skåpet, här hemma… Haha!  Fast nästa gång blir det nog ändå inköpt jordnötscreme! 😀

Reagerar på pollen?

Mellan ca 6-9 km kände jag ändå att jag hade liiite flyt.
Jag borde kanske inte ha tagit det där korta stoppet, för jäklar vad segt det blev att komma igång igen. Det är någonting i min kropp som inte är som det ska.
Jag hoppas på ett sätt, att det ”bara” är pollen (även om man kanske inte ska önska sig pollenallergi). Å andra sidan, kan det ju vara järnbrist, astma eller bara allmän överansträngning… (Fast som jag skrev sist, känns det inte som att det borde vara det)?

Springa ultra, var det ja…

Jag tänkte någonstans kring 15 km;
”Herregud, 50 km…?? Hur tänkte jag egentligen?! Hur tusan ska jag orka det här och ytterligare 35 (!) kilometer??” 😮
(Bra mentalt mantra, eller hur…. NOT!)
Det verkade vara fler än jag som var lite ur form idag. Love la sig bara ner vid ett fotostopp, vilket hon aldrig gör annars. Sedan var hon snabbt igång igen förvisso, men blev ändå lite fundersam. Kan även hundar reagera på pollen…?

 .
Här har ni förresten, beviset på att jag kom på ganska sent, att jag behövde kompressionsstrumpor.
Det i kombination med att jag hade tajta tights, innebar att jag inte fick på mig strumporna under. Därför blev det över istället. Himla snygg, eller hur!
Tur att man är i princip ensam här i skogarna. Haha! En MTB-cyklist mötte jag som hejade, men det var också det enda.

Migrän!

Nästan 18 km fick jag ihopskrapat och det är det längsta långpasset på… tja länge!
Känslan var definitivt inte den bästa och jag fick dessutom ett par timmars migrän när jag kom hem… Får ofta det efter tävling, när jag tagit ut mig. Inte för att det kändes som att jag hade maxat nu, men kanske att kroppen ändå fick anstränga sig mer än vanligt, med tanke på längden (?)

Det positiva var att jag inte kände av höften. Inte det minsta!
Hade ju känningar veckan innan mitt senaste naprapatbesök, men ingenting nu. YEAY på den! 🙂

När det inte blir som man tänkt sig x 2.

Plan 1 – Linnémaraton

Planen inför den här helgen var ju att ta mig igenom dryga 42 km (44 km, om jag inte minns fel) för andra året i rad. Tillsammans med ett gäng tokiga arbetskamrater. Istället kom det en massa andra planer emellan – Både för mig och för de andra. Men 2017 kör vi igen! (För er som fortfarande hänger här då).
PS. Andra planer på långlopp är dock på gång. Mer info om det snart…! 🙂

Plan 2 – Springa långpass!

Backup-planen var att köra långpass här hemma. 
Jag bytte om till löparkläder, men fastnade framför datorn ett par timmar (?!) en bra stund. Bloggade lite själv, läste ikapp en massa bloggar och letade inspiration. Ofta blir jag ju inspirerad till att ge mig ut, när jag läser om andra som tränar/springer.
Men just den här dagen, måste jag nog erkänna, att det mest var för att jag drog mig för att ge mig ut… Klockan blev halv 11 innan jag äntligen tog mig i kragen och kom ut.

Att alltid känna motivation.

Det är många som har uppfattningen att ”de som tränar” alltid känner motivation. Tränar man flera dagar i veckan, måste man ju självklart tycka att det är roligt att träna! Eller hur var det?
”Själv har jag precis börjat träna och idag känner jag mig inte ALLS motiverad, så jag stannar inne. Det måste ju vara ok. Jag är ju inte en ”sådan som tränar”. Därför behöver jag ju egentligen inte träna. Jag tränar imorgon istället. Eller på måndag.”

Jag lovar er; alla som tränar / har börjat träna kommer få sina ”ups and downs”.
Den här dagen var verkligen en ”down”, för egen del. Men det är ju egentligen bara att bestämma sig. Nu gör jag det! Det låter som en klyscha, men tar man sig bara ut, så brukar den där tröga känslan släppa. I 99 fall av 100!

Fall 100 av 100 – Varför det var så tungt?

Den här gången var tydligen den där sista jäkla 100:e gången.
Det var längesen jag var så himla seg. Även om några av den senaste tidens (försök till) morgonjoggar, har varit tröga, så var detta verkligen något utöver det vanliga. Herrejösses…..! Sirapssega ben och tung andning!
Jag tänkte efter och ansåg att: ”Jo, jag har väl både ätit och sovit bra.”  Till slut konstaterade jag att det förmodligen berodde på tre saker:

  1. Benen var tunga efter Grit-passet i torsdagskväll.
  2. Det var soligt och torrt ute = Pollen…
  3. Det var min första blödningsdag i menscykel. (Sorry, for too much info).

Ett tag var det nära att jag gav upp. Jag funderade antingen på att vända om och ta mig hem, eller bara gå en promenad. Det blev någon variant av alternativ nr 2. Jag vände alltså inte hemåt, men det blev bara 9 km och mer ”gågging-runda” än löprunda. Sprang/lufsade kanske 70 % av passet och resterande del blev det gång.

Är kroppen inte med på noterna, så är den inte. Vad ska man göra, mer än att lyssna?
Som tur är, är ju känslan efter passet ändå lika skön som vanligt!  Endorifiner! 🙂

Massor av pollen!

Det är många som har det jobbigt nu.
Björkpollenhalten är den högst på över 35 år, hörde jag någonstans…?! Jag brukar inte reagera/vara allergisk. Men senaste dagarna har jag känt mig väldigt ”off”. Idag hade jag tänkt köra ett pass, men jag har under dagen haft känningar i halsen, huvudvärk, trötta ögon och känner mig riktigt, riktigt seg.

Det är svårt att avgöra om jag ”bara” reagerar på den höga pollenhalten, eller om jag är på väg att bli förkyld ? Äldsta sonen har varit snorig och haft hosta, så jag vågar inte chansa. Idag tar jag det lugnt, så får det bli ett pass imorgon om det känns bättre.

Är det fint väder? Oh yes!
Är det fint löparväder? Nope!
// (Hälsar hon som aldrig hittar ”rätta” känslan när det är över 15 grader varmt…) 😛

 

image