Rollercoaster week!

Senaste veckan har bjudit på många känslor.
Hopp, frustration, ilska och glädje. Och en känsla om att jag inte har tillräckligt med tid! Hela känslospektrat alltså. Det handlar nog mycket om att jag är gräsänka och känner ett STORT behov av att kunna klona mig. (Hur tusan gör ensamstående föräldrar??) Mycket på schemat resultera i två saker:

1. Jag försöker hinna allt och blir superstressad. Vilket i sin tur (tyvärr) har en tendens att göra mig lättirriterad.
2. Jag når en punkt när alla ”måsten” blir så många att jag istället för stressad/irriterad blir apatisk och typ vägrar göra någonting.

Långpass & Pollen – JAA! Eller?

Utöver (eller rättare sagt innan) den här känslomässiga berg- & dalbanan har jag i alla fall hunnit träna lite.
Först ett kortare långpass (ca 11,5 km) som kändes betydligt bättre än sist. Dels kanske allergitabletterna hunnit göra sitt, men det regnade även i helgen och plötsligt så….
Jag kan andas! Jag kan ta djupa andetag! Yay!”  Fortfarande inte 100 % bra, men skillnad som natt och dag!

Däremot kändes det sämre igen, en/ett par dagar senare. Är inte det märkligt?!
Det kan väl ändå inte vara så att jag plötsligt är så känslig att jag behöver regn varje dag, för att kunna springa (just nu)…?

 

Älskade, hatade benpass!

Sedan blev det ett styrkepass på gymmet i måndags.
Yngsta sonen hade egentligen en aktivitet den eftermiddagen, men tja… Se punkt 2 här ovan. Fick dåligt samvete, men samtidigt var jag tvungen att få ut lite irritation ur kroppen. = Gladare mamma efteråt!
Det blev fokus på ben – En massa set av utfall, knäböj, tåhävningar och marklyft! Och som ett brev på posten, är träningsvärken brutal så här 2 dagar efteråt…! AJ AJ!

img_0031

Pollenkänningar på Holleden!

Ska man skylla på hoppfullhet eller naivitet?
Förmodligen en kombination av de båda. Efter att ha käkat två allergitabletter och tagit allerginässpray hela 4 gånger (…) tänkte jag:
”Nu jäklar! Nu, är kroppen säkert på G igen. Det måste den vara. Jag ska ju till Skövde och springa (årliga upplagan av Skogssnigel-trailen)  på Billingeleden till helgen!”

Tassade iväg och tänkte att, jomen tusan. Det här känns ju faktiskt rätt bra.
Eum. I typ 500 meter… Sedan kände jag direkt; Det här kommer inte bli en lätt runda.

Tur i oturen att naturen vägde upp den, i övrigt, kassa känslan.
Jag har ju sprungit holleden förut, men blir lika hänförd varje gång! Massor av torra stigar genom trollskog! Lite myrmark och även en del mer knixiga, smala, leriga stigar. (Som just nu, faktiskt inte var såå leriga pga torrt väder).

Små, små mål – Och att vara nöjd med det.

Efter den där första 0,5 km, tänkte jag:
”Allt över 4 km är ok. Bara jag tar mig fyra km så får jag känna mig nöjd – den här dagen”.
Jag svor rejält när en lång, brant, ringlande backe (full med stenar) tornade upp sig. Flåsigt? Eh…Skojar du?! Här gick jag (”såklart”) uppför, men fick ändå stanna och tar ett par extra, hesa, andetag på toppen innan jag kunde fortsätta.

Symptom pollenallergi?

Att inte kunna dra ner luft ända ner i lungorna är galet frustrerande!
Sedan börjar jag ju såklart fundera på om det är bra (eller åtminstone inte dåligt) att springa, trots att kroppen inte fungerar som den ska? Jag menar, kan det göra mer skada än nytta?

Och precis som när jag körde intervaller på gymmet tidigare i veckan, är upplevelsen att det är som jobbigast när jag inte springer.

Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara vad jag menar (då detta är helt nytt för mig). Så länge jag springer/lufsar känner jag mig ”bara” mer begränsad av att jag flåsar mer än vanligt. (Vilket, i sin tur, säkerligen beror på större syreskuld).
Däremot är det först när jag (behöver) sakta(r) ner som den där ”otillräckligt-med-syre-känsla” och obehagligt, väsande rethostan kommer. Som om det triggas av att jag försöker andas djupare? Om detta är normalt, vet jag ju inte. Som sagt, jag har inget att jämföra med.

Träningsvärk – Varför?!

Efter mycket pust och stön lyckades jag ändå skrapa ihop nästan 7 km.
Normalt sett är ju 7 km ”ingenting” (för mig). Fast det är ju betydligt mer än de 4 km som jag satte som mål.

Det kändes dock som om jag hade sprungit det dubbla. Fick t.o.m. träningsvärk i vaderna (?!) Det brukar jag ju inte ens få på långpass; än mindre på ”standard-långa” rundor. Vad hände här, liksom…?
Nu hoppas jag verkligen att ytterligare ett par dagar med allergitabletter + spray gör att jag kan träna vettigt. Det här känns INTE som en bra uppladdning inför 5 kuperade mil….! Jag har dessutom (i sista stund) meddelat att jag inte springer i Skövde imorgon. Så…himla…tråkigt! 😦

Men återigen! Magiska stigar och perfekt väder i övrigt! 
Jag har nog sagt det förr, men säger det igen. Har ni vägarna förbi Alingsås, kör ett varv (14,6 km) på Holleden! 🙂

Morgonlöpning och Pollenallergi.

Planen var att ge sig ut tidigt för att slippa värmen.
Vad hjälpte det? Klockan 09.30 (och jooodå, det är morgon. Hehe!) var det ju redan +21 grader. Ödets ironi.
Jag kom ju i alla fall ut, eftersom jag redan var ombytt och klar. Och att springa i shorts och linne en tidig morgon, en vecka in i maj, kändes ju ändå rätt nice! Lite dryga 5 km blev det och det var nääära att jag gjorde en ”Ingmarie” och körde löpning-bad-löpning. Men alltså, (typ) +13-14 grader känns lite…eh…väl uppfriskande. 😛

Receptfria Allergitabletter – Bäst och skillnad?

Jag har senaste tiden testat en receptfri nässpray, men har under veckan som varit funderat på om jag även ska komplettera det med allergitabletter. Kikade runt lite snabbt på apotekets hemsida, men det finns ju massor av varianter där  – Vad är skillnaden?
När man läser beskrivningen låter ju alla likadana? ”Antihistamin – Mot klåda, nysningar, snuva och ögonsymptom.
Ok, men om jag inte har ”mer än” rinnsnuva, torr-/rethosta och framför allt problem att andas då? (Varken ögonsymptom, nysningar eller klåda?) Ska man inte använda dessa receptfria varianterna då?

Logiska biverkningar?

För att inte tala om när man läser om ”vanliga (!) biverkningar”, vilket innebär fler än 1 av 100, men färre än 1 av 10 patienter. (Det finns betydligt fler skrämmande biverkningar, som dock inte är lika vanliga).

  • Huvudvärk
  • Trötthet
  • Illamående
  • Diarré
  • Snuva (irritation och svullnad i näsan)

Vänta lite nu? Är inte symptomen exakt samma symptom som man vill undvika, om man har pollenallergi…?!? *förvirrad* 😦
Det slutade med att jag inte beställde några alls. Det jag oroar mig för är att jag inte kan köra tillräckligt många- eller långa pass, sista veckorna innan Hallands Ultra. Eventuellt att träningseffekten blir densamma, då ansträngningsnivån är högre än vanligt. Eller…? *fundersam*

Socialt långpass – Göteborg runt!

Det började ju bra… Jag som alltid (a.l.l.t.i.d.) håller tiden, blev sen.
Dels för att jag fick för mig att jag har kört till Skatås på 25 minuter vid tidigare tillfällen och Idas lägenhet låg ju inte så långt därifrån. Men tydligen tar det 35 minuter… Hm?

Jag körde dessutom fel när jag kom till Redbergsplatsen (aaaalldeles för långt) och var tvungen att vända och yra runt en stund till inne på smågatorna. När jag väl hade hittat en parkering var mitt betalkort ogiltigt (Eh, nej…?!) när jag skulle betala parkeringsavgiften.
I ett desperat försök att lösa det, laddade jag ner en parkeringsapp. Men då skulle man ju ändå koppla sitt betalkort till den? Om jag nu inte har med mig ett betalkort (eller som nu, inte har ett betalkort som ”funkar”) varför ska jag ladda ner appen? Storstadsbors logik…. 😛

Behöva nervös-kissa!

Efter att lantlollan (till slut) hade kommit till stan var jag dessutom tvungen att ”nervös-kissa” hos Ida. Haha! Vad löjlig man är… Köra på vägar man aldrig har kört på och träffa människor man inte har träffat på över ett år, har tydligen den effekten på mig, då jag trots allt gick på toa precis innan jag åkte hemifrån.

Äntligen (!) kunde vi ge oss iväg, typ en halvtimme efter utsatt plan.
Mitt lokalsinne är ju smått katastrofiskt, så jag vet inte exakt vart vi befann oss hela tiden. Vi passerade i alla fall över E20 för att ta oss in mot stan. Förbi gamla nya (eller är det nya gamla?) Ullevi, via Nya Allén bort mot Järntorget. In i slottsskogen och sedan siktade vi på hamnen. Samtidigt som vi diskuterade löpning, skador, pollenallergi och tävlingsförberedelser. Ida ska ju springa Göteborgsvarvet om två veckor! 🙂

Det fläktade fantastiskt skönt nere vid vattnet!

Dagen var ju helt fantastisk! Fast (kanske mer) sett ur en ”hänga-ute-och-njuta”-synvinkel. Hade jag fått välja helt fritt, hade jag nog dragit ner värmen ett par grader till ca +15. Ja, jag vet, nu ska vi inte klaga… 😉
Sol, +20, i princip vindstilla och dessutom asfalt, gjorde att jag kände mig smått överhettad. Särskilt sista 5 kilometerna.

Cravings man får i värme!

Vi är både lite känsliga vad gäller löpning i värme.
När vi sprang längs packhuskajen började jag svamla om coca-cola. Jag som inte alls (!) tycker om cola, blev plötsligt toksugen på en. Och Ida nämnde längtansfullt ”glass” ett par gånger… *fniss* Nästa gång vi kör långpass i sommarvärme får vi boka in en cola- och glassfika halvvägs in i rundan! 😉

Springa på Götaälvbron!

Jag tror Ida ville ge mig lite Göteborgsvarvet-känningar.
Hon frågade om jag var sugen på att springa uppför Götaälv-bron. Och jag var på, såklart! Man måste ju testa det där som alla varvet-löpare pratar om – Att springa uppför broarna.

Första ca 2/3-delarna gick över förväntan.
Sedan tappade jag andningen (för typ 10:e gången på rundan eller så… HATAR pollen!) så det blev lite gång sista biten upp. Hade det varit en dag i oktober hade det troligtvis inte varit några problem. Vi diskuterade även detta; Om broarna ”jobbighet” kanske mest sitter mentalt,  i många löpares huvuden…?

Fantastisk utsikt, hur som helst! 🙂 Höjdskräcken som kickade in när jag ”råkade” titta ner, när sprang uppför, försvann märkligt nog nästan helt när vi väl var på toppen. Du gick jag fram och kollade över kanten, samtidigt som Ida fick någon släng av höjdskräck istället.

Alltså, det här med pollen…

Sista km, av de 16 vi skrapade ihop, var tuffa för mig.
Inte så att benen var tunga. Jag flåsade inte direkt heller. Däremot kändes det som att det var ”stopp” halvvägs ner i bröstet. Jag andades, men fick inte in något syre. Galet irriterande! Ändå hade jag tagit receptfri allerginässpray innan jag åkte ner, i hopp om att det skulle hjälpa (och det kanske det gjorde, vem vet hur det hade känts annars?)

När jag springer själv är det ju lika irriterande (såklart), men då får man i alla fall inte dåligt samvete, över att man sackar ner tempot för någon annan.

Utöver pollengrejen; Ett supertrevligt långpass med bästa Ida! Det får vi göra om! 🙂
Idas blogginlägg om socialjoggen hittar ni  här —> Ledig klämdag = socialt långpass

Långpanna med pannben!

Jag brukar oftast se fram emot löppassen i allmänhet och långpassen i synnerhet.
Den här helgen tog det dock emot. Mycket! Så mentalt opepp jag kände mig och ändå tänkte min logiska sida att: ”Du behöver långpassen. Särskilt nu.”
Förhandlade med mig själv. Bara äta frukost först. Sedan måste ju frukosten hinna ”smälta” lite. Hm… Toalettbesök, japp. Byta om. Byta om igen, jag valde nog fel klädsel. Rygga? Ja, jag behöver nog rygga. Har jag något mellanmål att packa ner? Vilka skor ska jag ha? Bara kolla insta lite grann. Kompressionsstrumpor, förresten? Ja, det måste jag ha! Och så en kik på ”fejjan”. Glöm inte toabesök. IGEN? Japp.

Att sänka kraven!

Och så där höll jag på. I flera timmar.
Till slut kom jag ut. Tungt bröst. Tung andning… Fan också. Planen (redan innan upptäckten av tung andning) var ett lugnt pass. Suuuperlugnt. Det är tiden ute som räknas, inte tempot! Behöver jag gå, då går jag. Vill jag lufsa, får jag lufsa. Kan jag springa, får jag springa. Simple as that.
.

Första km var hemska. Alltså det MÅSTE vara pollen jag reagerar på?!
Det känns som att jag inte kan ta djup andetag. Alls. Och när jag försöker, får jag typ ”rethosta”. Behöver nog gå och kolla upp det. Ev. ansträngningsastma som utlöses (mer) av pollen…? *spånar självdiagnos* (Nä, jag vet, man ska inte göra så).

PS. Alltså vägskyltar ute på vischan… Haha! Solklart, alla? 😛

Vikten av att klä sig rätt.

Efter att par km rejält kämpande, släppte känslan litegrann.
Tack och lov! Det var fortfarande inte den lättaste rundan i mannaminne, men det kändes ändå bättre. Även om jag valde att gå i de brantaste uppförsbackarna (eller när jag kände att pulsen gick upp för mycket).

Klädsel den här dagen var ju hopplöst!
Jag började med vindjacka, men det blev ju tokvarmt efter ett tag. Tog då av jackan och tyckte t-shirt var skönt. Ett tag, sedan började det blåsa och jag blev kall igen. Vädret – Bestäm dig, ok?! Egentligen borde jag nog varit smart(are) och tagit en tunn långärmad tröja istället. +12 grader är ju rätt skönt ändå. För varmt för vindjacka i alla fall.
.

Vem ordnar med (jätte-)lokala leder?

Känslan när man hittade de där uppmärkta lederna mitt ute i ingenstans..! Woohow!
Vem tar sig tid att göra sånt här, liksom? Här ute i ”mina” skogar, bor ju typ bara bönder, vad jag vet. Och visst, en och annan cyklist i den närliggande MTB-klubben. Men brukar de göra sånt här?
Min hjärna spinner (sjukt) vidare på att det i slutet av leden bor en galning, som vill locka till sig oskyldigt folk… Hehe! 😉

Kräsen långdistanslöpare.

När jag hade kommit ungefär halvvägs (ca 9 km) vad det dags för mellis-stopp.
Jag tyckte att ”nöt-, bär och fruktmix” lät supergott, men alltså. Blahaa… Vad torrt det var?! T.o.m. i kombination med vattnet. Det bara smulade sönder i munnen och smakade typ ingenting.
Nu när jag tänker efter, vet jag faktiskt inte hur länge den har legat i skåpet, här hemma… Haha!  Fast nästa gång blir det nog ändå inköpt jordnötscreme! 😀

Reagerar på pollen?

Mellan ca 6-9 km kände jag ändå att jag hade liiite flyt.
Jag borde kanske inte ha tagit det där korta stoppet, för jäklar vad segt det blev att komma igång igen. Det är någonting i min kropp som inte är som det ska.
Jag hoppas på ett sätt, att det ”bara” är pollen (även om man kanske inte ska önska sig pollenallergi). Å andra sidan, kan det ju vara järnbrist, astma eller bara allmän överansträngning… (Fast som jag skrev sist, känns det inte som att det borde vara det)?

Springa ultra, var det ja…

Jag tänkte någonstans kring 15 km;
”Herregud, 50 km…?? Hur tänkte jag egentligen?! Hur tusan ska jag orka det här och ytterligare 35 (!) kilometer??” 😮
(Bra mentalt mantra, eller hur…. NOT!)
Det verkade vara fler än jag som var lite ur form idag. Love la sig bara ner vid ett fotostopp, vilket hon aldrig gör annars. Sedan var hon snabbt igång igen förvisso, men blev ändå lite fundersam. Kan även hundar reagera på pollen…?

 .
Här har ni förresten, beviset på att jag kom på ganska sent, att jag behövde kompressionsstrumpor.
Det i kombination med att jag hade tajta tights, innebar att jag inte fick på mig strumporna under. Därför blev det över istället. Himla snygg, eller hur!
Tur att man är i princip ensam här i skogarna. Haha! En MTB-cyklist mötte jag som hejade, men det var också det enda.

Migrän!

Nästan 18 km fick jag ihopskrapat och det är det längsta långpasset på… tja länge!
Känslan var definitivt inte den bästa och jag fick dessutom ett par timmars migrän när jag kom hem… Får ofta det efter tävling, när jag tagit ut mig. Inte för att det kändes som att jag hade maxat nu, men kanske att kroppen ändå fick anstränga sig mer än vanligt, med tanke på längden (?)

Det positiva var att jag inte kände av höften. Inte det minsta!
Hade ju känningar veckan innan mitt senaste naprapatbesök, men ingenting nu. YEAY på den! 🙂