Min sociala fobi – När jag ska springa med andra.

Löppasset jag nämnde i senaste inlägget, blev oväntat bra.
Tanken var ett lugnt (!) 5 km pass, men benen kändes så starka att det istället blev dryga fem km snabbdistans. I kuperad terräng, dessutom…! Jag var redigt mör, men himla glad när jag väl kom hem. Förvisso flåsandes som en älg, men det är ju som det ska vara, när man befunnit sig utanför sin komfortzon. 🙂

Dagen efter såg jag, i en lokal löpargrupp, frågan: ”Jag ska springa blåa milen senare idag, vill någon hänga på?
Jag tvekade in i det sista och skrev att jag eventuellt skulle komma. Dels var jag osäker på hur kroppen skulle kännas efter urladdningen – Att den kanske behövde vila?
Plus det där med mig och sociala löparrundor… Trots att jag upplevt flera trevliga socialjoggar, är det ändå en enda negativ som sitter kvar i minnet…

Att våga utsätta sig för det som är jobbigt.

Efter mycket funderingar fram och tillbaka, tänkte jag: ”Äh, vad tusan. Klart jag måste prova, vad är det värsta som kan hända.” Dessutom visad det sig att jag har sprungit med två av de tre övriga deltagarna tidigare, vilket kändes bra.
Vi tassade iväg och första halvan kändes helt ok.
Det gick aningens snabbare än mitt eget terrängtempo, men inte särskilt mycket snabbare. Jag kunde fortfarande prata och skratta, så det var ett bra tecken. Man orkar ju ofta mer när man har annat än bara själva springandet, att fokusera på.

Strax innan 6 km blev det rätt mycket stigning.
Jag kämpade på, men kände hur mjölksyran började bygga på i musklerna. Jag och en av killarna gick lite i slutet av uppförsbackarna, samtidigt som jag kände hur de där negativa tankarna började komma. Hur jag klankade ner på mig själv; att jag var för långsam. Att jag inte villa dra ner tempot för övriga i gruppen osv osv…

img_0717

Att känna sig liten och börja gråta mitt i skogen.

Jag såg de andra två ryggarna framför oss.
Hela tiden ca 200-300 meter framför. Inte så att de drog ifrån, men jag blev ändå ännu mer nojig. Plötsligt kändes det som att jag inte kunde andas. Jag satte mig ner på stigen och kände hur jag var nära att börja gråta. Killen som sprang med mig, läste nog av situationen 100 % rätt. Han försökte småprata och bjöd mig på lite blåbär. Försökte att inte pressa mig, liksom.

Efter någon minut tassade vi vidare och en bit fram hade de andra stannat och undrade vart vi hade tagit vägen. Jag var tyst. Hade jag öppnat munnen, hade jag börjat gråta… Vi (de andra) stod och småpratade i ytterligare någon minut, innan vi fortsatte och då sprang jag iväg först. Det kändes lite bättre så.

Efter ytterligare någon km så gick det mycket uppför igen.
Mjölksyran kom tillbaka och likaså hjärnspökena… Där och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Förstår ni hur pinsamt det är att gråta inför tre människor som antingen är främlingar, eller bara ytligt bekanta…??  Jag lyckades i alla fall förklara varför jag var ledsen och de sa att jag inte alls behövde känns mig dum eller pinsam. (Även om jag gjorde det ändå…)

När prestationsångesten släpper.

Efter det, var det precis som att prestationskänslan släppte. Jag fick springa först på single-trailen och hålla mitt eget tempo och sista 3 km gick betydligt bättre och jag kunde springa och prata och skratta igen. (”Sjuka” människor för övrigt, precis som jag)… 😀

Det kommer nog dröja länge innan jag (om någonsin) kommer över det här med inte känns prestationångest när jag springer i grupp.
Det är verkligen ett drag som jag avskyr med mig själv, men som jag antar att jag måste acceptera (?) Och det enda jag kan göra är att jobba på det. Genom att utsätta mig för just sociallöpning.

Ni som älskar att socialspringa – Vad är hemligheten…?