Stress – Att våga välja bort saker i vardagen!

Jag sitter och stirrar på datorskärmen och försöker formulera första meningen.
Varför är det så svårt att hitta orden? Kanske för att ämnet är svårt. Fast ändå så himla ”lätt” och viktigt. Psykisk ohälsa och stress. Och med ”lätt” menar jag att det borde vara så självklart att sätta sig själv först och lyssna inåt.

Efter att ha skrivit mina inlägg: ”Sårbarhet” och ”Det här med stress – Att längta men inte orka”  (och fått massor av kommentarer – Tack för att ni bryr er! ❤)  har jag funderat en del på hur balansen ser ut i mitt liv.
Jag har ju alltid haft hög stresströskel.Att bli ”överstressad”, sådant händer ju bara andra, inte mig? Har jag verkligen haft mycket att göra? Om ja; Vad är det som jag borde ha gjort, men inte har gjort? Omprioritera? Skala ner? Eller ordet som de nämnde på nyhetsmorgon idag,; ”Avmåstefiera”.

img_9525

Dålig sömn, huvudvärk och yrsel.

Senaste tiden har jag känt mig trött.
En trötthet som inte försvinner när jag sover/vilar. Jag har inga problem att somna (tack och lov), men har vaknat på nätterna och vridit och vänt på mig, innan jag till slut lyckats somna om.
Jag har haft huvudvärk från och till. Mest till, de senaste två veckorna. Trots det försöker jag undvika Alvedon/Ipren. Jag tänker att jag missar kroppens eventuella signaler, om jag stoppar i mig en massa tabletter… Och så en del yrsel emellanåt.

Hade någon annan skrivit det här hade jag skrikit: Men bromsa nu då!!
När det gäller mig själv, försöker jag hitta logiska förklaringar och tänker:
Visst, jag har haft mer på jobbet, men det har jag ju varje höst. Och jag har sovit lite sämre, men det gör jag ju från och till. Och yrseln, det är säkert inbillning. Nu åkte jag ju dessutom på barnens virus, med halsont och ont i bröstet som följd. Yrseln hänger nog ihop med det. Fast ärligt talat, var det lite skönt att jag blev sjuk, för då kan jag ta det riktigt lugnt ett par dagar.

img_9612

Att behöva välja bort det som är roligt?

Det hänger säkert ihop med det som Mari nämner i ett inlägg idag ”Psykisk ohälsa – Acceptans”; Att man har svårt att acceptera och inse det, när det kommer till en själv.

Någonstans innerst inne har jag nog ändå börjat inse att jag måste hitta en balans. Skala bort, välja bort och tacka nej. Vilket egentligen blir = Tack ja, till mig själv och mitt välbefinnande. Nu, innan det hinner gå längre!
Jag pratade om det med en kollega, på jobbet, häromdagen. Alla ”måsten” som finns. (Linnéa skrev också om detta häromdagen – ”Hur gör alla andra???”).
Det här med att välja bort och dra ner på ”måsten”. Det blir ju liksom automatiskt det roliga man drar ner på. Jobbet är som det är (även om det snart är lågsäsong, tack och lov). Men det är svårt att påverka arbetsbelastningen. Barnens aktiviteter är ju deras roliga, så den blir kvar. Det som ryker, för att jag ska orka blir ju indirekt;

  • Träffa vänner
  • Orka leka med barnen
  • Träning
  • Gå på stan
  • Shoppa
  • Resor/utflykter
  • Föreläsningar
  • Sociala medier

Och det känns ganska tråkigt… Jag vill ju inte skala bort (alla) de sakerna. Det är ju mycket av det som är mina pärlor i livet! Hade jag fått välja helt fritt, hade jag ju hellre dragit ner på arbetsbelastningen först, t.ex…

”Jag är lite utbränd”

PT-Fia har också skrivit ett klokt och tänkvärt inlägg inom samma ämne: Det finns inget som heter ”jag var lite utbränd. Sedan måste jag nog ändå säga; På sätt och vis kan man nog vara ”lite utbränd”.
Inte i den rätta bemärkelsen kanske (när man redan dragit rätt in i den där väggen), utan menar mer att det kanske kan beskriva känslan när man är på väg i 120 km/h och väggen (fortfarande) är ett par mil bort…?

Annonser

Stiglöpning – Holleden!

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev häromdagen När kroppen får bestämma.
Den här gången var det mer: ”När huvudet får bestämma”. Och då ska jag förklara vad jag menar, lite längre ner i inlägget.

Det här är en sådan där intensiv vecka, där man i förväg tror att man inte kommer hinna träna alls. Det är mycket på jobbet, föräldramöten x 2 (!) och jag skulle vara både ridmorsa och fotbollsmorsa. Känslan då, när jag man faktiskt lyckas klämma in ett löppass på ren vilja (och lite tur). YAY!

Dessutom hade jag varit förutseende (ok, kanske mer glömsk…)
Jag hade nämligen en träningsväska i bilen (som jag glömde ta in vid ett tidigare tillfälle) med träningskläder. Oanvända alltså!
”Kanonbra! Då kan jag parkera vid den där sjön, på vägen hem, för att testa lite nya vägar/stigar!” tänkte jag.

Sagt och gjort. Det började bra. Jag hittade både tights, linne, sport-BH och skor. Sedan insåg jag att:
1. Jag har inga strumpor
2. Jag har ingen mobilhållare
3. Jag har ingen nyckelficka på de här tightsen…

Det jag menar är alltså; När hjärnan får bestämma, glömmer man hälften… What to do?
Jo, jag sprang utan strumpor (med en liten rädsla att få skav), plus att jag fick ha bilnyckeln i ena handen och mobilen i den andra. Samtidigt som jag höll tummarna för att inte snubbla över någon rot, då båda händerna var ”upptagna”.
Så ni ser. Är man finurlig, så kan man lösa det mesta! Haha! 😉
Det värsta hade nog varit att glömma skorna. Eller nä, förresten. Barfota i skogen hade nog funkat. Däremot inte springa utan sport-BH. Det är hemskt och gör fysiskt ont!

Vissa delar har jag sprungit innan (delar av Holleden) men jag letade mig även in mig på några nya avstickare också.
Och så hittar man de mest ljuvliga, grön- och guldsprakande skogspartierna. Naturhjärtat bara smälter…!

Med tanke på att passet var ”inknött” (som vi säger här nere), hade jag tyvärr ganska bråttom tillbaka till bilen. 7 km lyckades jag skrapa ihop, även om de 45 minuterna nog var de kortaste 45 minuter, jag har upplevt på länge. Jag ville ju springa meeer!

Jag säger samma sak som Mari skrev i sitt inlägg – Första passet med löparjacka
Efter loppet i Sälen har de (förvisso bara) två passen jag hade fått till, känts riktigt bra. Kroppen känns lätt och uthållig! T.o.m. backarna känns bra. En troligt förklaring av väl att man förmodligen är smått miljöskadad, efter alla höjdmeter. 😛

Throwback March & prioriteringar!

Månaden vi precis lämnade bakom oss. 
Den gick bättre än väntat, vad gäller löpningen. Det trodde jag, ärligt talat, inte efter de tre naprapatbesöken i februari.
Att det skulle hjälpa och återställa balansen i kroppen betvivlade jag inte, men däremot trodde jag faktiskt att det skulle ta längre tid för höften att återhämta sig. Tänk, vad trevligt det är med positiva överraskningar! 🙂  *peppar peppar*

Även styrketräningen har flutit på bra och jag har faktiskt fått till lite mer tid i gymmet än vanligt. Plus att jag verkligen har försökt att INTE tappa prehabträningen! Rätt så tråkig, men oerhört viktig. Särskilt nu, när jag sakta, sakta ökar löpmängden igen.

mars-16

Det som jag har varit sämre på är att ta mig tid för yoga.
På något märkligt sätt har det blivit mer fokus på högintensiv träning (löpning, cykel och tung styrketräning) när jag väl har kunnat lägga tid på träningen.
Den där sköna, viktiga, lugnande, meditativa träningen har kommit i andra hand. Vilket gör att mitt huvud löser lite amok emellanåt (som jag bl.a. beskrev i det här inlägget).

Jag är i så stort behov av yogan, särskilt nu när det har varit intensivt på nästan alla fronter. Men vad gör man när man helst vill träna allt på en gång…? Svårt att prioritera ibland, även om det kanske se lätt ut i teorin.

Hur brukar ni prioritera/tänka, när ni inte hinner allt som ni vill hinna?
*nyfiken* 🙂

Att inte hinna med ALLT.

  • Jag tycker om löpning, trail i synnerhet!
  • Jag tycker om styrketräning!
  • Jag tycker om spinning!
  • Jag tycker om Body Combat!
  • Jag (tror att jag) tycker om Grit Strength!
  • Jag tycker om yoga!
  • Jag skulle vilja testa (och tror att jag hade tyckt om) cykel/mountainbike och crossfit.

Jag har svårt att välja. Att avstå från något, för allting är ju roligt!
Jessica skrev ett inlägg. Att man inte kan träna allt. Om man inte har all tid i världen då, vill säga. Och framför allt inte om vill bli (extra) bra på något av det. I så fall måste man (såklart) lägga mer fokus på just det.

När jag funderar på det, slår det mig;
Jag kommer aldrig att bli riktigt bra på något. För jag vill inte välja… Jag har familj/tre barn och har därför inte all tid i världen (heller). Just därför blir det inte så många pass i veckan som jag kanske hade önskat.

Men det är ju variationen som gör att jag älskar träningen!
Om jag inte orkar springa, kan jag landa på yogamattan. Om jag känner mig trött, kan styrketräningen få mig att känna mig stark. Om tusen tankar snurrar i hjärnan kan jag ta på mig löparskorna och ge mig ut i skogen. Om jag vill bli av med frustration är boxning/Combat perfekt.
Om detta då innebär att jag bara kör Body Combat en gång i kvartalet, eller styrketräning en gång varannan vecka, då får det vara så. För jag vill inte välja bort det helt.

Variationen. Träningsglädjen. Kärleken. 🙂
Hur gör ni? Fokuserar ni på en träningsform i taget? Kanske t.o.m. periodiserar?

lovetrainingjuliahofsweden.myshowroom.se