Schuuuschi…! Och progressivt när det är som bäst!

IMG_2564

Friday, friday, mina vänner!
Veckan har, som vanligt gått galet snabbt. Med tanke på hur kass känsla jag hade i början på veckan, känns det som att jag har lagt ett par riktigt bra ”senaste-dagar” bakom mig.
Tempot på jobbet har ökat en aning, men det har ändå varit produktivt. Igår var jag och ett par arbetskamrater inne på mässa i Åhaga och passade då på att köra en fantastisk sushi-lunch inne i Borås! 🙂

IMG_2581

På eftermiddagen var jag helt opepp till träning…
Men hade ju trots allt packat ner kläder (En bra början, när man känner på sig att man inte kommer vara jättesugen). Velade in i det sista, men bestämde mig (trots onsdagens backintervall-pass) att jag skulle ut och springa. Det tar liksom emot att träna inomhus, när solen lyser.

IMG_2580

Tassade iväg och första km var GALET sega.
För att inte tala om protesterande vader (fullt förståeligt, efter backarna dagen innan). Slet ordentligt ända fram till ca 4,5-5 km, men då hände plötsligt något. Varje km som rullade på, gick i något högre tempo utan att jag behövde ”göra något”. Som om kroppen bara matade på av sig själv. Sista (och 11:e km) gick SNABBARE än mitt 5 km-tempo, utan att ansträngningen var så himla mycket högre. Lovely!

Så efter två dagar löpning; fredags-MYS med barnen!
Ha en skön fredag, alla!

IMG_2579

Glöm inte att andas!


Det tänkte jag vid ett par tillfällen under gårdagens lång intervaller.

När jag blir trött har jag en tendens att ”känna efter” lite för mycket… (Pannbensträning behövs!)

”-Oj vad trött jag är, får jag inte stanna snart..?!” tänker jag,  istället för att bara FOKUSERA (!) på steg och tempo. Och a.n.d.n.i.n.g…! Syresätta mina ”stackars” kämpande muskler!

 

Men över lag kändes det bra!
Mycket bättre än de senaste passen, då kroppen har känts lite som i protest och dvala.
Upplägget var:  2 x 1500 meter  + 2 x 1000 meter + 2 x  800 meter och ca 10-15 sekunder/km snabbare i varje intervall. Att dra ner längden på intervallerna känns liiite som fusk kan jag tycka så här i efterhand.

Men samtidigt; ”what ever gets you through it!”  Jag måste till att börja med, lära mig inse att jag klarar av långa intervaller i relativt högt tempo. Min spärr sitter i huvudet, när det kommer till tempo och vad jag tror mig klara av och inte klara av…  Detta är ett sätt att lura kroppen! Något kortare intervall, men högre tempo. Så egentligen borde ju slutkontentan vara densamma, eller hur? 😉