Jag tror att jag vill göra slut…

Sviterna efter helgens lopp då. (Några av er som följer mig på instagran, vet kanske redan).
Jag lyckades ta mig hem från Sjövik, men så fort jag kom innanför dörren fick jag rusa till toaletten och kräkas.
Efter det lyckades jag, på något magiskt sätt, ändå duscha av mig (tack och lov) fast då sittandes i duschen. För strax efter fick jag världens huvudvärk. Försökte äta flertalet gånger, men fick inte behålla någonting. Inte ens vatten. Kräktes ytterligare ett par gånger innan jag somnade, helt utmattad.

Efter att ha sovit ca 1,5 timme, först då kunde jag äta och fick behålla det jag åt. Det blev inget avancerat, utan jag försökte vara snäll emot magen; vitt rostbröd med ost + vindruvor och lite chips. Inte lika bra som ”riktig” mat, men bättre än inget…

De har en av de snyggaste medaljerna jag sett! 

img_1984


Vad det är som gör att jag mår så här dåligt efter just Risveden-loppet?

För det är nästan bara efter det här loppet som jag får huvudvärk och kräks…?!
Att det är tuffare? Mer kuperat, fler höjdmeter och/eller mer teknisk, vilket gör att kroppen tar fullständigt slut…?
Fast jag tycker ju ändå att kroppen kändes mer slutkörd, efter ultraloppet i juni och då mådde jag ju inte så här dåligt…

En annan sak slog mig. Det är ju faktiskt bara två veckor sedan (jag trodde faktiskt att det var tre!) som jag sprang en halvmara i fjällen. Som för övrigt kändes helt magisk och var en rejäl utladdning! Kanske var det inte helt rättvist att ställa så här höga krav på kroppen, så nära inpå…?

Det var 4:e gången jag sprang det här loppet. Just nu känns det som att jag inte kommer springa det här loppet en 5:e gång. Risveden – Jag är hemskt ledsen, men jag tror faktiskt att jag vill göra slut…

Någon som har haft samma bekymmer med migrän/illamående, som har några tips?
De tas tacksamt emot!

Race report – Risveden terräng 2016!

Lördag morgon och jag vaknade med en känsla av seghet.
Jag tänkte:”Det går nog över. Jag är ju definitivt ingen morgonmänniska!”  Satte mig i bilen och åkte de 20 minuterna till starten. (Lagom långt. Hehe!) Väl där hämtade jag ut nummerlappen och gick in i min bubbla. Är inte direkt supersocial, när jag befinner mig på lopp.
Trots det stack jag in huvudet i ”Lonesomerunners-tältet” och hälsade på en handfull löpare som jag faktiskt (hör och häpna) har träffat och/eller har sprungit med tidigare. De frågade om jag var taggad och ärligt talat: Nej, det var jag inte. Jag kände mig fortfarande seg och sa att jag kommer se det här loppet som ett vanligt långpass.

När jag stod och tittade på målgången av de båda barnklasserna (1,5 och 3 km) och både rös och nästan lipade, pga av alla tappra ungdomar, hörde jag ett glatt: ”- Men heeej!”
Vände mig om och såg nog lite förvånad ut (även om det inte var min mening). En tjej kramade om mig och sa:
”- Ja, alltså du känner ju inte mig… Men jag läser din blogg!!
Jag blev superglad och resten av samtalet är tyvärr lite som i dimma; minns inte vad vi pratade om. Hur som helst, så himla kul att ni som läser kommer fram och hälsar! 🙂

Startskottet gick och jag tassade iväg. Helt ok känsla, så långt.
Det var en hel del grusväg första km och även om det inte är särskilt kul, var det nog ganska bra för min del. Lättsprunget. Efter ett par km kom det ikapp en annan tjej och sa att även hon läste min blogg. Att hon tyckte den var så inspirerande, för att ”jag var en sådan som hon.” (Vanlig motionär). Jag blev superglad (igen) och började nästan känna mig lite som en kändis. Haha!

Jag hängde på henne och hennes kompis medan vi tog oss an en av årets nyheter; Den ”lilla väggen”. En rejäl stigning, som redan då (ca 4,5 km in i loppet) började suga musten ur mina ben. En annan tjej som befann sig i närheten sa strax efter vi hade tagit oss upp för den:
”- Väggen gick ju riktigt bra i år!”  Jag förklarade att det där inte var den ”riktiga” väggen. Den kommer om ytterligare ca 2-3 km, fick hon veta och vi skrattade lite åt eländet…

Vid ca 7,5 km kom den – Den där berömda V.Ä.G.G.E.N.!
Jag förstår inte hur jag år efter år (!) ”lyckas” förtränga hur lång den är…?! Vid ett tillfälle kommer jag till en öppning, tittar åt vänster och ser en platå. ”Oj, redan uppe? Det gick ju ganska bra.” tänkte jag.
Men i nästa andetag tittade jag åt höger och insåg att, nähä…Jag var ju inte alls uppe. Bara att fortsätta uppför och få ännu mer mjölksyra i benen. Den där backen alltså… Det bränner verkligen, både i lår och vader!!

img_1968

Väl uppe får man dock en otrolig utsikt!
Jag passade på att njuta en kort stund och tog ett foto. Under tiden hoppades jag att benen skulle återfå lite styrka och göra sig av med mjölksyran. Det gjorde de – i alla fall tillfälligt. Km 8 och 9  kändes faktiskt riktigt bra (och gick väl i ärlighetens namn lätt utför).

Utsikten åt enda hållet, uppe på Klevsjö Loft.

img_1967

Lika bra som km 8 och 9 kändes, lika tung var känslan under km 10 och 11.
Det gick uppför, uppför och mer uppför, även om det inte var jättebrant. Svagt och långt uppförslut är faktiskt värre, om du frågar mig! Trots att det bitvis var väldigt vackert, var det svårt att ta in det när man är så trött.

Under de här km var det även en hel del (citerar hemsidan) ”lättlöpta km på grusväg”. Lättlöpta km?? Det lutade svagt uppför, var mest raksträcka (nästan det värsta som finns, om du frågar mig) och alltihopa avslutades med en superbrant backe. Branta backar på grusväg är definitivt jobbigare än branta backar i skog. Fötterna glider ju bara bakåt i singelgruset!

Vid den här backen utbrast jag:
”- Åh, herregud..?!” precis när jag såg den. Precis där stod det funktionärer och bjöd på vätska. De skrattade bara åt min reaktion. Jag förklarade att det var fjärde gången jag sprang loppet och varje gång (ungefär vid just den här delen av loppet) frågade jag mig själv varför jag gör det. Det är ju så…sjukt…jobbigt!

img_1966

På toppen av grus-uppförsbacken sticker banan av åt vänster, in på en smal stig.
”Nu kommer belöningen!” tänkte jag. Jag älskar den svaga utförslöpningen genom naturreservatet som följer här. Döm till min förvåning att första 500 meterna var mer eller mindre kalhygge?! Inte alls det där vackra som jag mindes… Jag tappade modet lite grann och svor över alla j***a skogsägare som tar ner skog överallt.
Strax därefter tätnade skogen och jag kom in i den (i mina ögon) vackraste km i Risveden-loppet! Magisk trollskog.

När man vid ca 12-13 km kommer ut vid en gård, visade det sig att de hade tagit ner mer skog (?!) och dessutom lagt ut 3-5 cm stora singelstenar på den tidigare mjuka skogsvägen. Jag kände hur jag blev irriterad igen… Benen var tunga, tankarna var tunga! Och så en massa stora jävla stenar, som man knappt kan springa på, som krydda på moset?!

Återigen in på stig och någonstans vid alla spänger vid ca 13,5 km fick jag stanna för att…kräkas (?!) Vad kom den känslan ifrån, plötsligt…? Det kom nästan ingenting, heller. Pyttelite galla, men jag kände hur magen inte alls var i fas.
Inte benen heller. Eller andningen… F*n också! Ulkade ett par gånger till för att se om kroppen verkligen inte ville få upp något, men nope. Den verkade nöjd. For now…

Kan man göra något annat än att älska den här sträckan, vid ca 11 km? ❤

img_1965Runt 14 km passerade jag en tjej, omgiven av funktionärer. 
Hon hade snubblat och ramlat med ansikte och axel före. Tur i oturen att det var mjuka stigar och jag håller tummarna för att det gick bra för henne!
Strax efter blev det någon km grusväg igen. Tidigare år har jag uppskattat de här sträckorna. I år avskydda jag dem. Hårt, enformigt, tråkigt och jobbigt!

Vid 15 km var det dags för årets 2:a överraskning /nyhet vad gäller banan.
Mer stiglöpning! Snitslarna vek av in i skogen och ingen var gladare än jag. Det är ju synd att säga att tempot ökade, men hjärnan fick i alla fall något att fokusera på, istället för att mata grusväg. Det var dessutom en riktigt vacker sträckning, där jag i normala fall hade njutit ordentligt av de mjuka, mossiga ”djurstigarna”.

Nu började jag, här någonstans, istället tänka negativa tankar om andningen.
”Jag kan ju inte utvidga bröstkorgen så mycket som jag vill? Varför känns det som att jag inte får något syre? Inte ens när jag går?! Om jag håller upp sport-bh känns det kanske bättre? Är den för tight? Är det ansträningsastma?”

Sista 3-4 km var ett rent helvete och gick på pannben.
Jag SKA i mål! Om jag så ska gå hela vägen. Och jodå, gick jag gjorde jag. Ganska mycket, men jag försökte få in lite löpning däremellan.
Vid 16 km såg jag att en ambulans hade tagit hand om en yngre kille 😦 Där kände jag bara tacksamhet över att kroppen faktiskt orkade ta sig framåt, oavsett tempo. Tack kroppen!
img_1984

Jag lyckades nog få till något som åtminstone kan liknas vid en spurt, sista 300 meterna.
Jag såg i ögonvrån att en herre var på väg i kapp. I helvete heller?! Kroppen svarade, men var på väg att kräkas (igen) när jag hade passerat mållinjen.

Ca 6-7 minuter långsammare än förra året.
Men å andra med två betydligt mer tekniska sträckningar, som förra året var grusväg och som nu istället var kuperad, teknisk stig. Så egentligen ska jag nog vara nöjd. Det är nog inte så mycket tempot som irriterar mig, utan mer känslan av att kroppen var så otroligt trött, tung och flåsig…! 😦

Men ändå – Jag tog mig i mål. Inget fel på pannbenet i alla fall! Synd bara, att inte kroppen samarbetade.

 

Dagen efter raceday!

Ni som följer mig på instagram, kanske redan har koll på att jag tävlade igår (igen).
Risveden Terräng – 18,6 km kuperat, teknisk terräng.
Herregud, jag tvivlade många gånger om jag skulle ta mig i mål eller inte! Trött och seg kropp, som är ännu mer trött och seg idag. Race rapport kommer, jag måste bara återuppliva kroppen först! Och sätta ord på alla känslor som jag hade under dagen.

Har ni haft en bra helg? 🙂

Innan loppet var jag förvisso otaggad, men ändå relativt pigg.

Racerapport – Risveden Terräng 2015! 

Veckan som har gått har gått i osäkerhetens tecken.
Jag har verkligen velat och känt efter. Hur känns kroppen? Är förkylningen borta eller inte? Känner jag bara efter för mycket? På fredag kväll gick jag och la mig redan klockan 21 och fick lite småkonstiga blickar från sambon. Jag brukar dessutom sova dåligt inför tävlingsdagar, men just den här natten sov jag riktigt bra, tack och lov!

Med dryga 11 timmar på sömnkontot kände jag mig relativt pigg på morgonen.
Ingen raspande känsla eller ont i halsen. Däremot allmänt seg, vilket egentligen kunde bero på att jag oerhört sällan springer så tidigt på dagen. (Kvällslöpare som man är).
Fick tvinga ner frukosten, för jag hade ingen matlust alls. Förberedde resten och gav mig av mot Sjövik.

Nummerlappen hämtades ut och jag passade samtidigt på att gå på toa.
Både magen och nerverna kändes förvånansvärt lugna, mot hur det brukar kännas. Kanske att jag mentalt hade ställt in mig på att inte ha några som helst krav, efter den här sommaren ”uppladdning”?

Träffade lite folk som jag kände och några jag inte kände, men som var trevliga att tjöta med ändå!
Barnloppen (1,5 och 3 km) rullade på innan tävlingsklassen och när jag stod och klappade i händerna vid mål och såg deras spurter, blev jag alldeles tårögd. Kanske lite nerver och känslor inom mig ändå? 🙂

Ställde mig längst bak i fältet!
Dels vet jag att jag inte är snabb, plus att det alltid känns liiite bättre att springa om andra, än att själv bli omsprungen. Efter att starten hade gått tassade vi iväg och jag låg i rygg på en grupp på tre andra, som höll ca 6,20-tempo. Det kändes som att alla andra drog iväg och ”min” grupp hamnade hopplöst sist, men eftersom klockan visade ett ganska rimligt tempo (för mig) så låg jag kvar tillsammans dem ett par km.

Någonstans vid 5 km lufsade jag förbi dem och kom strax efter ikapp Marie och hennes dotter Matilda och vi hängde ihop från och till under hela loppet. Mycket trevligt att prata lite och tänka på annat!


Vid 6,5 km kom den:  Väggen!
Det är oerhört märkligt hur jag varje år lyckas glömma hur vidrig den är…?! Strax innan vi kom fram till den, sa jag till Marie att: ”Nu kommer väggen, då får vi i alla fall GÅ och vila lite”. (Halv på skämt förstås, men tänkte ändå att det kommer gå ganska lätt).
En funktionär på fyrhjuling hörde mig och bara skrattade. Eh…?! Vad menas?! 😛

Det lutade lodrätt uppför. Lite till, lite till och lite till.
Matilda, som sprang för första gången, sa: ”VAD ÄR DET HÄR?!?” Det kom även några mindre snälla ord om hennes mamma, som hade lurat henne att springa… Hehe!
Helt plötsligt kom en platå: YES! Äntligen uppe. Vänta nu… Not! Den svängde av och det var ju bara att fortsätta att traska lite till. Trots mjölksyra upp till öronen! De som är i täten och springer uppför den, kan ju inte vara mänskliga…?!

risveden2013-3
Fram till 9 km hade jag ändå en relativt bra känsla.
Men där kom dippen. Ordentligt! Jag fick massa negativa tankar. Jag var helt själv i skogen och det kändes plötsligt inte som en tävling längre.
Så jag passar på att gå lite här, där ingen ser…” (*viskade den lilla rösten i huvudet*)

Var sååå trött och stum, att jag på allvar funderade på om jag skulle bryta vid kontrollen vid 10 km? Det kanske är förkylningen som ligger någonstans i kroppen, trots allt…? Negativa tankar = Fler negativa tankar…


Men så vet jag ju sedan tidigare år att vid ca 11 km kommer den.
Den där FANTASTISKT magiska trollskogen! Där det dessutom lutar sådär lite lagom nedför. Om jag bara tar mig dit… Och det gjorde jag. Och plötsligt kändes det mycket lättare igen. Bra där pannbenet! Tassade på, om än inte särskilt snabbt, men jag gick i alla fall inte.

Nästa mentala dipp kom vid ca 13,5-14 km.
5 km kvar?! 5 km är inte mycket i vanliga fall. Men nu… En hel j***a evighet! Det var ju helt fel år att fira 5-årsjubileum genom att förlänga banan en km…!

Eller förresten. Nu var nog dippen inte så mycket av den mentala karaktären längre. Utan mer att kroppen kändes helt stum och stel. Alla (!) muskler i benen ömmade vid varje steg. Jag känner igen känslan. Den brukar dyka upp när man springer längre än man är van vid. Och med tanke på bristen av långpass i sommar, var det inte särskilt konstigt att den kom såpass här tidigt.

Ut på grusväg. Tråkigt, visst. Men ändå relativt tacksamt.
Försökte ha som motto: Springa på flacken och i nedförslut. Gå i uppförsbackar. (På slutet var det inte så många uppförsbackar. Så när de väl kom, blev det lite som en ”belöning” att få gå). Tog mig förbi ett par stycken här och kändes mig ganska stark, trots att benen fortfarande gjorde ont!

När det var ca 800 meter kvar dog jag.
Alltså, inte bokstavligt talat, såklart. Utan kroppen la ner. Försökte gå så fort jag orkade. Springa gick inte…! Var nära att kräkas i sista uppförsbacken innan mål. Lungorna kändes som minst 10 storlekar för små…?!

Precis när jag kom upp för backen, hörde jag någon flåsa mig i nacken. I helvete heller?! Inte nu! Försökte hitta de absolut sista krafterna, i mina närapå krampande muskler och fick nog till något som kanske, eventuellt kan ha liknat en spurt (?) Jag höll den flåsande herren bakom mig, med ett tiotal sekunder i alla fall. Alltid något.

Under ”normala” omständigheter” hade jag inte varit särskilt nöjd med tiden.
Men med tanke på en muskelbristning i slutet på maj, vilket resulterade i 6 veckors total löpvila. Inga långpass eller intervallpass i sommar, plus en förkylning senaste veckan. Med det i åtanke är jag GALET nöjd!!

Och jag måste säga som jag skrev i tidigare racerapporter:
Väldigt märkligt hur mycket smärta och illamående man faktiskt kan lyckas förtränga, från ett år till ett annat… 😮 😉

Vilar mig i form!

Om ni bara visste vad jag velar just nu…!
Jag VILL ju springa Risveden-loppet imorgon! Det inplanerade korta/lugna passet igår hoppade jag över. Tänkte att kroppen behöver vila extra mycket. Fast egentligen kanske jag skulle ”känt på det”…? Idag är det ingen försämring, men jag känner mig inte helt hundra heller. Torr och ”killig” i halsen, men inte ont. Matt i huvudet, men i övrigt inte dålig.

Fyra dagar ensam med tre barn, var kanske inte den bästa nedvarvningen inför helgen. Särskilt inte, när jag var förkyld i förra veckan och kroppen förmodligen inte var helt återställd när sambon åkte i söndags kväll.

IMG_0393

Men ja ja, slut på gnäll! Sorry… 🙂
Nu blir det ännu mer vila ikväll. Kanske liiite yoga för att få muskler och sinne att slappna av. Sedan hopp i säng tidigt och (förhoppningsvis) en god natts sömn!

Om jag inte mår sämre imorgon bitti, så kan jag ju alltid tassa iväg lugnt första km och se vad som händer. Känns det skit, så går det ju att bryta (även om det inte alltid är lätt att vara självkritisk i såna lägen…) men känns det bättre, kan jag ju köra på. Inte maxa, utan se det som ett skönt långpass med sällskap. Typ så. 🙂

Man kanske SKA ha känningar innan lopp? Lite hypokondri-light…?
Eller vad tycker ni, kloka människor därute?