Runners high – Helt oväntat?!

Varför jag inte planerar.

Anledningen till att jag sällan planerar är:
När man är trebarnsmamma är det sällan det blir som det är tänkt ändå. Bättre att träna det man hinner, när man hinner. Igår hade jag, tror det, preliminära planer på att springa under tiden som äldsta sonen hade hopplektion. (Yeay, för ljusa kvällar!) Sedan blev jag fast i ridhuset, pga att han skulle hoppa en helt ny häst. Nyfikna mammor kan inte hålla sig borta…. 😛

Det blev inget spring!
Istället blev det en kaotisk timme, med både framsteg, hjärtat i halsgropen och skador. (Inte sonen som ramlade av dock). Tänk vad saker kan ställas på ända, på en kort sekund…

Efter mycket prat och lugnande av sonen i bilen på vägen hem, kände jag mig mentalt urlakad och extremt trött. Det var sent och extremt nära att jag bara gick in och struntade helt i träningen. Som tur var gjorde jag inte det! Tänkte:
” En kort, återhämtningsrunda hinner jag”. Sagt och gjort. Tog med mig Love och drog iväg.

Plötsligt händer det!

Från första stegen kände jag att: Wow, vad är det här?!
Det kändes superlätt. Pigga ben, flow i kroppen och djupa, lugna andetag. En känsla jag inte är bortskämd med. Framför allt inte under den här årstiden, när jag ofta blir trött och tungandas.

Ljuset när jag begav mig ut var helskumt! Kolsvart himmel och sol på en och samma gång. Vilket resulterade i ljusfenomen, skiftandes i orange och rosa/lila. Jag hann dessutom inte mer än 50 meter innan regnet kom. Fast på ett uppfriskande sätt! Ganska lätta, stora droppar, som träffade ansiktet.

Tankarna for och jag visste inte hur jag skulle göra.
”Vågar jag fortsätta i samma tempo och se hur långt det håller? Jag kommer säkert stumna snart. Men vad gör det?  Då har jag ju sprungit snabbt en halv km i alla fall”.

Äkta löparglädje!

Dryga (!) 4 km senare stannade jag utanför dörren.
Rejält flåsig och t.o.m. ett litet hulkande gjorde sig till känna. Men ändå – REN GLÄDJE! Jag vet inte. Det är någonting med regn och vårdoft som gör att jag känner mig så himla levande!
Kanske var det det som gjorde att kroppen kändes så himla bra? Mind over body, liksom? Kan man boka in exakt den här känslan om jag väljer att springa ett 5 km lopp inom en snar framtid. Lätt att jag persar i så fall!

Oavsett vad anledningen till känslan var, är jag tacksam. Tacksam över att få njuta av lite runners high, även om det såklart hade varit extra nice om det hade funkat en hel mil (eller mer). ;Men äh, det tar vi väl en annan gång. 😉

Plötsligt händer det! 

Man får ju ofta höra att uppladdning (och vila) är viktigt.
Döm till min förvåning när bästa uppladdningen för dagen verkade vara:
1.  Fest; + En natt på annans soffan, istället för i ens egen säng.
2. Jäktande; hämta barn och hund hos vänner. Snabbt matstopp hos dom.
3. Mer jäktande; till kalas med kakor och tårta.

Sedan gav sig sambon ut på en golfrunda.
Jahopp… Där försvann mina träningsplaner, tänkte jag. Men efter att ha lagt de två små barnen, frågade jag äldsta sonen om jag kunde ta en snabb runda. (Och med ”snabb” menade jag egentligen kort). Han kunde ringa om det var något och jag fanns i närheten av hemmet. Sagt och gjort.

Första 2 km var lite småsega.
Bjöds på en fantastisk (!) solnedgång! Var tvungen att njuta en minut eller två inne i vid sjön. Efter det sprang jag vidare. Och som jag sprang?! Blev oerhört förvånad över lättheten i benen. Vad är det som händer?! Men sköt genast undan tanken och passade på att njuta av känslan istället. INTE ifrågasätta ”runners high”! 🙂

3 toksnabba km (för att vara jag) blev det, utan att det kändes särskilt tungt. Även de två km nerjogg kändes GALET lätt. Sådär lätt som man bara kan inbilla sig att 3,50-tempo-löpare känner när de joggar i 7,30-tempo. Men som man själv (nästan) aldrig upplever.

Hade ett leende på läpparna och var så glad att jag hade gett mig ut!
Och funderar på om det även funkar med fest och tårta inför tävlingar…..? 😉

Att (våga) prova nya vägar!

(Något av) Det bästa jag vet är att springa nya rundor.
Inspirationen blir såå mycket större när man inte harvar runt på samma ställe hela tiden! Även om de ”vanliga” rundorna är vackra de med. Det blir någon särskilt när man inte vet vad som väntar runt nästa krök. Ombyte förnöjer, som man säger… 😉

IMG_3605

På väg hem från jobbet stannade jag på en liten sidoväg.
Bytte om i bilen och HOPPADES (!) att ingen skulle gå förbi just där och då…! Hade varit så typiskt min ”tur” annars… Haha! 😀

IMG_3604

Det började rätt platt och mysigt med skogs/grusväg.
Men snart började det gå uppför. Lite mer uppför. Och så lite mer uppför… En jäkla tur att det var så vackert som det var, med härliga kullar, ängar och gamla stenmurar. Man glömde liiitegrann hur jobbigt det var.

IMG_3603

Väl uppe på ”toppen” fick man, som tur var, lite lön för mödan!
Synd att antalet kalhyggen verkar öka…. Men det ger ju faktiskt, å andra sidan, lite bättre vyer. Man får försöka se de små ljuspunkterna i det hela…

IMG_3602

Naturen är verkligen som allra vackrast nu!
Kan vi stanna tiden en sekund? Det där skira gröna är så obeskrivligt fantastiskt! Man vill bara ta in ALLT på en gång.
Kanske var det naturen som fick mig att känna mig stark. Eller att jag helt enkelt glömde att jag sprang. För det var här, i mitten på passet, som ett par, tre km gick i 5,20-5,50-tempo. Utan att det kändes jobbigt…!

IMG_3601

Det flöt riktigt bra ett tag. Jag njöt!
Av lättheten, solen, utsikten och doften av häst, när jag passerade ett par gårdar. Att jag har sprungit/joggat/lufsat både en mara och sen ett 36 km-pass två helger i rad, verkade kroppen inte lägga någon som helst värdering i…?!  Tja, alltså JAG klagar inte…! 😉

IMG_3600
Fram till 8 km kändes det riktigt bra! 🙂
I slutet på rundan hittade jag en liten avstickare som jag inte kunde motstå. Alltså, WOW! Däremot märkte jag direkt skillnad i känsla och tempo, så fort jag kom in i skogen. Hur vackert det än var, så tvärdog kroppen…! Det är ju ingen nyhet att terräng är jobbigare (av flera anledningar), men att det var stor skillnad i känsla, förvånade mig lite grann.

Fast kanske ändå inte, när jag tänker efter?
När jag stannade på totalt 10,7 km så såg jag även att det, under den dryga milen, hade varit 422 höjdmeter. Eh…?! På Linnémaran (som jag tyckte var kuperad) var det ca 750 höjdmeter på dryga fyra mil. Hade jag tagit den här rundan fyra gånger hade det landat på en sisådär 17oo höjdmeter…. 😛

IMG_3599

Känslor vid vinterlöpning!

Det är något särskilt med tystnaden.
Ni vet; när det är sådär tyst så man nästan hör tystnaden. Det och tassandet från ens egna steg. Ser krispig, torr snö som fjäderlätt täcker grenarna i skogen. Inte tillstymmelse till tyngd. Bara lätt, lätt snö. Och mer tystnad.

Glädjen när man ser hunden ”balla” ur fullständigt.
Jaga snöflingor, rulla sig i snön och forma någon form av snö-….eh….ängel…?? 😛
Sekunden senare hitta rådjurs- och harspår och bli alldeles vild av lycka! Och sedan springa vidare tillsammans med mig, på vår första RIKTIGA vinterrunda. Magisk känsla!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1405.jpg

Känslan när jag har tänkt springa en kort runda.
Men när man kommer in efter dryga 5 km känner man fortfarande en rastlöshet… Kroppen är inte nöjd. ”Ut och springer MER!” säger den.  Jag borde vara trött(are). Det ligger minst 6-7 cm snö, som gör att benen får jobba betydligt mer än vanligt!

Men jag lyder. Drar ut på ytterligare en kort runda, samtidigt som mörkret börjar falla. 20 minuter senare; Först infinner sig lugnet. Endorfin-kicken. ”Löpar-knarket”… (Oj då?!) N.u. känner sig kroppen nöjd…!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1415.jpg

Löparkärlek! ❤

kärlek

.
Ni vet känslan när ett träningspass förvandlas till något…

Till något man inte hade kunnat föreställa sig. Då blir det kärlek! På riktigt. Det hände mig igår. Jag kände mig smått disträ och hade träningsvärk i benen efter lördagens burpees. Ändå ryckte jag mig i kragen och drog till gymmet. Helt oplanerat. Ni känner väl mig vid det här laget… 😉

Väl där körde jag igång löparbandet. Det kändes ganska bra. Eller kanske t.o.m. riktigt bra, när jag känner efter? Ja, faktiskt. Vi testar lite intervaller. Och som jag körde intervaller!

4 x 2 minuter
4 x 1 minut
6 x 30 sekunder.

Totalt sett (inkl uppvärmning och nedvarvning) nästan 8 km i ett 5,45-tempo! De två sista intevallerna gick i 3,50-tempo. Personbästa!! *YEAY*

Så vad hände egentligen?! Passet kändes jobbigt, men inte ens så jobbigt så jag mådde illa (vilket jag annars ofta gör)… Jag fattar verkligen ingenting??! Men tusen tack, kroppen. Fler sådana pass, tack!
(*RUNNERS HIGH*)
😀