Runners high – Helt oväntat?!

Varför jag inte planerar.

Anledningen till att jag sällan planerar är:
När man är trebarnsmamma är det sällan det blir som det är tänkt ändå. Bättre att träna det man hinner, när man hinner. Igår hade jag, tror det, preliminära planer på att springa under tiden som äldsta sonen hade hopplektion. (Yeay, för ljusa kvällar!) Sedan blev jag fast i ridhuset, pga att han skulle hoppa en helt ny häst. Nyfikna mammor kan inte hålla sig borta…. 😛

Det blev inget spring!
Istället blev det en kaotisk timme, med både framsteg, hjärtat i halsgropen och skador. (Inte sonen som ramlade av dock). Tänk vad saker kan ställas på ända, på en kort sekund…

Efter mycket prat och lugnande av sonen i bilen på vägen hem, kände jag mig mentalt urlakad och extremt trött. Det var sent och extremt nära att jag bara gick in och struntade helt i träningen. Som tur var gjorde jag inte det! Tänkte:
” En kort, återhämtningsrunda hinner jag”. Sagt och gjort. Tog med mig Love och drog iväg.

Plötsligt händer det!

Från första stegen kände jag att: Wow, vad är det här?!
Det kändes superlätt. Pigga ben, flow i kroppen och djupa, lugna andetag. En känsla jag inte är bortskämd med. Framför allt inte under den här årstiden, när jag ofta blir trött och tungandas.

Ljuset när jag begav mig ut var helskumt! Kolsvart himmel och sol på en och samma gång. Vilket resulterade i ljusfenomen, skiftandes i orange och rosa/lila. Jag hann dessutom inte mer än 50 meter innan regnet kom. Fast på ett uppfriskande sätt! Ganska lätta, stora droppar, som träffade ansiktet.

Tankarna for och jag visste inte hur jag skulle göra.
”Vågar jag fortsätta i samma tempo och se hur långt det håller? Jag kommer säkert stumna snart. Men vad gör det?  Då har jag ju sprungit snabbt en halv km i alla fall”.

Äkta löparglädje!

Dryga (!) 4 km senare stannade jag utanför dörren.
Rejält flåsig och t.o.m. ett litet hulkande gjorde sig till känna. Men ändå – REN GLÄDJE! Jag vet inte. Det är någonting med regn och vårdoft som gör att jag känner mig så himla levande!
Kanske var det det som gjorde att kroppen kändes så himla bra? Mind over body, liksom? Kan man boka in exakt den här känslan om jag väljer att springa ett 5 km lopp inom en snar framtid. Lätt att jag persar i så fall!

Oavsett vad anledningen till känslan var, är jag tacksam. Tacksam över att få njuta av lite runners high, även om det såklart hade varit extra nice om det hade funkat en hel mil (eller mer). ;Men äh, det tar vi väl en annan gång. 😉

Plötsligt händer det! 

Man får ju ofta höra att uppladdning (och vila) är viktigt.
Döm till min förvåning när bästa uppladdningen för dagen verkade vara:
1.  Fest; + En natt på annans soffan, istället för i ens egen säng.
2. Jäktande; hämta barn och hund hos vänner. Snabbt matstopp hos dom.
3. Mer jäktande; till kalas med kakor och tårta.

Sedan gav sig sambon ut på en golfrunda.
Jahopp… Där försvann mina träningsplaner, tänkte jag. Men efter att ha lagt de två små barnen, frågade jag äldsta sonen om jag kunde ta en snabb runda. (Och med ”snabb” menade jag egentligen kort). Han kunde ringa om det var något och jag fanns i närheten av hemmet. Sagt och gjort.

Första 2 km var lite småsega.
Bjöds på en fantastisk (!) solnedgång! Var tvungen att njuta en minut eller två inne i vid sjön. Efter det sprang jag vidare. Och som jag sprang?! Blev oerhört förvånad över lättheten i benen. Vad är det som händer?! Men sköt genast undan tanken och passade på att njuta av känslan istället. INTE ifrågasätta ”runners high”! 🙂

3 toksnabba km (för att vara jag) blev det, utan att det kändes särskilt tungt. Även de två km nerjogg kändes GALET lätt. Sådär lätt som man bara kan inbilla sig att 3,50-tempo-löpare känner när de joggar i 7,30-tempo. Men som man själv (nästan) aldrig upplever.

Hade ett leende på läpparna och var så glad att jag hade gett mig ut!
Och funderar på om det även funkar med fest och tårta inför tävlingar…..? 😉

Test-mil inför Kretsloppet!

Jag vet inte när jag sprang en milrunda på platten senast.
Det är ju mest skogsturer som blir av numera. När jag fick frågan; ”Vilken startgrupp ska du vara med i, på kretsloppet?” blev mitt svar: ”-Eh……??” 😛
Startgrupp valdes mest på chans och med en tanke om att liiite snabbare löpare kanske kan få mig att pressa mig lite till. Dvs: 55-57 minuter.

Efter att jag anmälde mig i våras har det ändå inte blivit något ”testpass”.
Igår var det dags tyckte jag. Med sällskap. Inte i form av en snabbare löpare. Eller jo, kanske förresten! Om hunden räknas som löpare, för snabbare än mig lär hon vara om jag hade låtit henne springa i hennes tempo. 😉

image

Ett riktigt asfaltspass blev det trots allt inte!
Det tar verkligen emot att springa ren asfalt… Istället blev det ett relativt flackt motionsspår. Lite småbackar på sina ställen, men inte kuperat på ”det” viset. (You can apparantely not take the trail out of the girl, 100 %)… 😉

image

Det kändes tungt bitvis, men det s.k.a. det väl göra när man kör snabbdistans (?!)
Mestadels tungt i benen faktiskt, flåset kändes däremot helt ok! Annars brukar det oftast vara tvärtom för min del. Vissa km gick i ”rätt” tempo om man ser till det tänkta tävlingstempot i September. Några gick dock något långsammare. Totalt sett hamnade jag på 6,07-tempo i snitt, men då maxade jag inte helt. Så lite till ska jag nog kunna pressa mig. Det är ju det där med; pannben over body! 🙂
.

Nöjd tjej efter dryga milen!  Inte alltid helt ”fotogenic” då hon rör sig för mycket för att bli helt skarp på bild. 🙂

image

När storleken inte har någon betydelse.

Den här veckan har inte bjudit på mycket träning. Alls…
Dels har vi ju varit bortresta, men samtidigt; Efter dryga 8 timmars traskande (om än i snigeltempo) är man rätt så mör i benen…!!

Men jag fick faktiskt till ett litet pass i Scandic:s gym.
Det var inte stort, men storleken har inte någon betydelse har jag hört. 😛 Det fanns två löparband, cable cross-maskin, pilatesbollar, mattor och lösa vikter. Funkar tillräckligt bra!

Det blev upp- och nerjogg samt 4 km snabbdistans!
Jobbigt på slutet (som det SKA vara), men oväntat lätt känsla första 2-3 km! Kul när man dessutom upptäcker att uppvärmningen går i tröskeltempo, utan större ansträngning. 🙂
Efter löpningen, körde jag lite axlar och bröst; Axellyft åt sidan/framåt, rotationskuffen och drag till hakan, samt Cross-overs i Cable Crossen. Lite lagom avslutning sådär.

wpid-img_20140803_193204.jpg

Hitta den röda tråden.

Känslan när man tänkt köra ett lugnt pass.
Sedan upptäcker att uppvärmningen går i tröskeltempo, utan att man blir särskilt trött. Och att man sedan kan öka, benen känns riktigt pigga och passet i slutändan förvandlas till 6 km snabbdistans! B.Ä.S.T.A. känslan! 🙂

Har sagt det förut och säger det igen;
Jag skulle verkligen vilja hitta den där röda tråden, till varför vissa pass känns riktigt bra och varför vissa känns HUR SEGA SOM HELST, trots att man inte tycker att man gjort något annorlunda…?
Vad är hemligheten? 😛

image