Årets jullöpning!

Det  är en tradition att springa på julafton.
Eller rättare sagt, har varit. I år såg dock julafton lite annorlunda ut, så pga ändrade tidsperspektiv fick det bli ett lite längre distanspass (eller ett kortare långpass kanske…) dagen innan julafton istället.

Det är synd att säga att det var ett av de där sköna passen.
När det gällde trailporr-delen njöt jag ordentligt, men vad gäller känslan i löpningen; Not as much…
Långsamt tempo (långsammare än vanligt)  men trots det tyckte jag att det över lag kändes flåsigt och tungt. Ett par gånger kändes det lite lättare, för att strax därefter få betongben igen.

Nåja, nästan 11 km skrapade jag ihop i alla fall. Och när passet väl var över, var jag trots allt nöjd med det.

Har ni sprungit eller tränat något i jul? 🙂
.

Love håller koll på mig.
”- Matte, kommer du? Du är så långsam….”

Social-långpass!

Tidigare i veckan bestämdes det.
Ett social-långpass i ”mina” skogar, tillsammans med Annelie. Och det är som hon sa; det som bestäms med kort (!) varsel blir ofta bäst! 🙂

Jag funderade ut en runda, för att försöka få med en del av mina favoritstigar. Inte helt rätt allt gånger. Jag vet inte hur många gånger jag (i alla fall första delen) sa:
”-Det är bara en liten bit till, sedan kommer vi till skogen.”
Märkligt hur en vissa sträcka kan uppfattas i ens eget huvud och sedan visa sig vara mycket längre i verkligheten. Haha!

Vi avverkade alla möjliga samtalsämnen.
Fjäll- och trailäventyr, skador, jobb, cykling, simning m.m. ! Km tickade på väldigt fort och jag hade bara lite småkänningar i vaden.
Annelie ”morrade” lite på mig, pga mitt val av rygga (och solen/värmen). Jag är ju van att, för det mesta, springa helt utan vätska. Och tog därför den som satt mest bekvämt. Inte den som hade plats för mest vatten. Jag och planering, ni vet. (Sorry). 😉

Äntligen framme där stigarna tog vid.

Vi följde potatisleden ca 5 km.
Tyvärr går den sedan ut en liten bit bland bebyggelse, därför vek vi av och tog en annan stig, som ledde oss tillbaka in i skogarna. Min vad började bli varm och kändes faktiskt mindre och mindre.
Bara vid ett par enstaka ställen, när foten hamnade i en viss vinkel, blev det lite för mycket ”töjning” av fel muskel/sena och då kände jag lite, litegrann. Annars ingenting! (Jag hade varit lite nervös innan rundan, eftersom jag visste att vi skulle förflytta oss ca 30 km).

Love fick en ”nygammal” vän.
Den här gången lärde Annelie henne att plocka blåbär på egen hand (eller med egen tand). Nästa gång jag plockar blåbär med barnen, gäller det nog att vara lite extra snabb, om Love är med…! Haha!

En av pärlorna kom på slutet: Naturreservatet ”Hjortgården”.
Där avverkade vi större delen av ”Vildmarksleden” (blå markering). Den går sedan ihop med röda spåret. Annelie tyckte dessa stigarna var väldigt vackra. Och jag håller med henne. Exakt den sträckan är min absoluta favorit, även till vardags! 🙂

När vi kom hem fick jag t.o.m. massage av min vad.
Helt oväntat. Tack snälla!! Smått mör var jag lite överallt. Framför allt i höfterna, som dels hade fått sitt häromdagen på gymmet i form av rehab-styrka. Men den här sträckan gjorde ju inte att de fick vila, direkt. Även fötterna protesterade en del.

Och som sagt. Det där spontana är väldigt roligt!
Tusen tack för en fantastiskt trevligt dygn! ”Outside the box”! 🙂

Välja bort lopp med maxtid – ”Am I a walker or a runner?”

När jag kikar på längre lopp;
Halvmara, mara eller ultra; brukar jag alltid kolla om det står något om maxtid. Eller om någon drar ett rep efter en viss tid. Blir jag lite osäker på om jag inte skulle hinna väljer jag bort loppet.
För just det där, att jag skulle ta mig i mål är jag ganska säker på. Däremot skulle jag bli galet frustrerad om jag inte fick fortsätta efter 30 km, ”bara” för att någon annan sa stopp. Den enda som har rätt att säga stopp är min egen kropp!

Jag inser (på sätt och vis) att vissa långa lopp väljer att ha maxtid, för att de inte kan vänta i all evighet på människor som tar dubbelt så lång tid på sig som andra. Men ändå. Ibland känns det tråkigt att man väljer bort (annars) intressanta lopp pga just detta.

Därför blev jag sååå full i skratt när jag var inne på Connemarathon´s hemsida.
De har både halvmara, mara och ultralopp. De två ”kortare” varianterna har dessutom en startgrupp för löpare och en för de som väljer att gå. På hemsidan fanns en fråga (Förmodligen ifrån någon som funderar över det här med tempo och de ska välja gå eller spring-varianten):

Am I runner or a walker?

”Put simply, if you have to ask, then you’re a runner. If it it takes you ANY less than 3 hours to complete the half marathon course – you are NOT a walker. The walkers section is ONLY for people who will walk at their normal walking pace for the whole distance. If you do any jogging, skipping or powerwalking at all, you should start with the runners group. Anyone who starts with the walkers who runs for any distance will be taken off the course, and will be prohibited from entering future events.”


Älsk på det svaret!

Det fick mig, på något sätt, att må så himla bra. Ändå in i själen.  😀

.

Jag bryr mig inte om tider – Eller gör jag det?

Det är MaraMackan som tar upp ämnet i sin blogg.
Jag vet inte om det är meningen nedan som fick mig att fundera över ämnet:

Det jag inte får ihop är hur en del av dom som absolut inte bryr sig om tider eller fart ändå påfallande ofta måste påpeka att dom är sniglar i spåret.

Jag brukar ju kalla mig själv för snigel.
Inte på ett negativt sätt. Bara för att konstatera att jag är en långsam snigel. Det kan jag ju faktiskt vara, även om jag själv inte bryr mig om hur snabbt jag springer. Jag vet bara att jag inte… tja, springer snabbt, helt enkelt.
Just för att jag väljer att köra så mycket njutar-löpning så möjligt, betyder det ju inte att min upplevelse/uppfattning huruvida någon är snabb eller långsam försvinner.

Den andra saken jag inte förstår är varför man springer omkring med en mindre dator på armen och försöker klocka och mäta på sekunden eller metern när hur långt man har sprungit. Om man inte bryr sig om fart eller tider.

Ooops, jag är visst skyldig här också.
Men största anledningen till det är för att jag vill veta hur många km jag har sprungit. Vad gäller sträcka kan man mäta rundor på ett bra sätt i efterhand, på exempelvis jogg.se. När det gäller existerande vägar! När det kommer till terräng och stigar vet jag inte hur jag skulle kunna ta reda på sträckorna på annat sätt än med klocka eller app?snigel
Och nej, ska man hårddra det, kan det väl ligga en del i att det egentligen inte spelar någon roll om jag springer 800, 1000 km eller 1500 km på ett år. Lika lite som jag lägger någon vikt i om milen (på träning) går i 5,50-tempo eller 7,50-tempo.
Men i slutändan är det trots allt rätt kul med statistik och siffror. Att köra tuffa intervaller, med en klocka på armen och inse att jag springer snabbt (för att vara jag). Eller att kunna se att man ökat mängden jämfört med samma månad förra året.

Så… Bryr jag mig om tider?
Nej, till 99,5 %. Men sen finns det ju alltid stunder då jag tycker det hade varit roligt att kunna springa milen på 45 minuter. Eller springa en tusing i 3,10-tempo.
Om jag är villig att ändra min kost och börja träna betydligt mer och fokuserat, för att nå dit? Nope, inte alls.

Jag ”sniglar runt” i skogen med min gps-klocka ett tag till. Och säger att jag inte bryr mig.
För det gör jag inte. På riktigt. Vad jag gör istället…? Jag njuter. 🙂