Min sociala fobi – När jag ska springa med andra.

Löppasset jag nämnde i senaste inlägget, blev oväntat bra.
Tanken var ett lugnt (!) 5 km pass, men benen kändes så starka att det istället blev dryga fem km snabbdistans. I kuperad terräng, dessutom…! Jag var redigt mör, men himla glad när jag väl kom hem. Förvisso flåsandes som en älg, men det är ju som det ska vara, när man befunnit sig utanför sin komfortzon. 🙂

Dagen efter såg jag, i en lokal löpargrupp, frågan: ”Jag ska springa blåa milen senare idag, vill någon hänga på?
Jag tvekade in i det sista och skrev att jag eventuellt skulle komma. Dels var jag osäker på hur kroppen skulle kännas efter urladdningen – Att den kanske behövde vila?
Plus det där med mig och sociala löparrundor… Trots att jag upplevt flera trevliga socialjoggar, är det ändå en enda negativ som sitter kvar i minnet…

Att våga utsätta sig för det som är jobbigt.

Efter mycket funderingar fram och tillbaka, tänkte jag: ”Äh, vad tusan. Klart jag måste prova, vad är det värsta som kan hända.” Dessutom visad det sig att jag har sprungit med två av de tre övriga deltagarna tidigare, vilket kändes bra.
Vi tassade iväg och första halvan kändes helt ok.
Det gick aningens snabbare än mitt eget terrängtempo, men inte särskilt mycket snabbare. Jag kunde fortfarande prata och skratta, så det var ett bra tecken. Man orkar ju ofta mer när man har annat än bara själva springandet, att fokusera på.

Strax innan 6 km blev det rätt mycket stigning.
Jag kämpade på, men kände hur mjölksyran började bygga på i musklerna. Jag och en av killarna gick lite i slutet av uppförsbackarna, samtidigt som jag kände hur de där negativa tankarna började komma. Hur jag klankade ner på mig själv; att jag var för långsam. Att jag inte villa dra ner tempot för övriga i gruppen osv osv…

img_0717

Att känna sig liten och börja gråta mitt i skogen.

Jag såg de andra två ryggarna framför oss.
Hela tiden ca 200-300 meter framför. Inte så att de drog ifrån, men jag blev ändå ännu mer nojig. Plötsligt kändes det som att jag inte kunde andas. Jag satte mig ner på stigen och kände hur jag var nära att börja gråta. Killen som sprang med mig, läste nog av situationen 100 % rätt. Han försökte småprata och bjöd mig på lite blåbär. Försökte att inte pressa mig, liksom.

Efter någon minut tassade vi vidare och en bit fram hade de andra stannat och undrade vart vi hade tagit vägen. Jag var tyst. Hade jag öppnat munnen, hade jag börjat gråta… Vi (de andra) stod och småpratade i ytterligare någon minut, innan vi fortsatte och då sprang jag iväg först. Det kändes lite bättre så.

Efter ytterligare någon km så gick det mycket uppför igen.
Mjölksyran kom tillbaka och likaså hjärnspökena… Där och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Förstår ni hur pinsamt det är att gråta inför tre människor som antingen är främlingar, eller bara ytligt bekanta…??  Jag lyckades i alla fall förklara varför jag var ledsen och de sa att jag inte alls behövde känns mig dum eller pinsam. (Även om jag gjorde det ändå…)

När prestationsångesten släpper.

Efter det, var det precis som att prestationskänslan släppte. Jag fick springa först på single-trailen och hålla mitt eget tempo och sista 3 km gick betydligt bättre och jag kunde springa och prata och skratta igen. (”Sjuka” människor för övrigt, precis som jag)… 😀

Det kommer nog dröja länge innan jag (om någonsin) kommer över det här med inte känns prestationångest när jag springer i grupp.
Det är verkligen ett drag som jag avskyr med mig själv, men som jag antar att jag måste acceptera (?) Och det enda jag kan göra är att jobba på det. Genom att utsätta mig för just sociallöpning.

Ni som älskar att socialspringa – Vad är hemligheten…? 

 

Annonser

Socialjogg på Holleden!

Holleden har hunnits springas rätt många gånger av mig, senaste åren.
Dock aldrig med sällskap (av den mänskliga sorten). I helgen hände även detta för första gången. Eftersom jag är lite av en ensamvarg, när det gäller träning, kändes det lite läskigt att möta upp någon som jag aldrig hade träffat IRL. Jag var oväntat nervös innan jag väl kom dit. ”Outside the box” och allt det där… 😛

”Är jag för långsam?”

Hon var inte så farlig (såklart) och jag slappnade av efter en stund, när jag insåg att hon inte alls hade några krav på ett visst tempo. Skönt!  Särskilt med tanke på att min andning fortfarande spökar… Plus att jag, även utan andningsbekymmer, nojar mig över att springsällskap ska tycka att jag är tråkigt långsam…
img_0184

Leden är verkligen vacker och jag tror att jag, trots den insikten, har blivit lite ”hemmablind”.
Mitt sällskap sprang rundan för första gången och lät helt betagen! Allt är sådär skirt, ljusgrönt nu. Försommar alltså. Det gör verkligen naturen sådär extra vacker!

Note to self! Kolla upp ansträningsastma.

Min andning kändes ändå ok, men uppförsbackarna var tuffa(re än vanligt).
Jag gick i de brantaste uppförsbackarna och trots det kändes andningen begränsad när jag kom upp på ”toppen”. Däremot gick det bättre på flacken nu, än de gjorde för 3-4 veckor sedan. Lite framsteg i alla fall.

Mitt sällskap tyckte ändå att jag skulle kolla upp det längre fram (om det eventuellt är ansträngningsastma). Jag har ju själv funderat på det flera gånger och nu när jag äntligen försökte kolla upp det (för några veckor sedan), tyckte ju läkaren att jag skulle avvakta till augusti-september (efter värsta pollensäsongen). Will do.

Djup granskog a-la-John-Bauer i all ära.
Men jag har en personlig förkärlek till tallskog! Det finns tyvärr inte så mycket tallskog i mina hemtrakter, men en bit där på holleden kan jag njuta lite extra! Samt att Nordvärmlandsleden har den här öppna, vackra känslan som jag älskar, med en matta av blåbärsris. 🙂

”Vad gör du milen på?!”

Sällskapet hade en underbar inställning till löpning.
Vi kom in på det här med att många inte kan springa utan klocka. Att man känner att man ”måste” mäta tempo. Att man ”måste” bli bättre/snabbare/springa snyggare. Eller att att antalet km är viktigare än tiden man är ute. Istället för att lyssna på kroppen, fokusera på känsla och möjligen mäta i tid istället. Att den som är snabbast på milen vinner. Typ…

Hon är definitivt snabbare än mig (kallas ”hinden” på fejjan!) 😮
Jag blev såklart lite nyfiken. När jag frågade ungefär vilket tempo hon brukar hålla när hon springer själv, svarade hon bara:
”- Jag vet faktiskt inte. Jag springer oerhört sällan med klocka. Och när någon frågar mig: ”-Vad gör du milen på?”, brukar jag svara: ”-Vilken mil menar du? Midnattsloppet på asfalt, Milspåret i Skatås eller en rejält kuperad, offtrail-mil…?”

Boom! EXAKT så…!! 😀
14,6 km skrapade vi ihop och jodå, kroppen känns (faktiskt) ok. Nu är jag mest nojig över andningen, som verkar funka bra ena dagen, men som krånglar igen nästa dag… Men den som lever får väl se, helt enkelt.

Socialt långpass – Göteborg runt!

Det började ju bra… Jag som alltid (a.l.l.t.i.d.) håller tiden, blev sen.
Dels för att jag fick för mig att jag har kört till Skatås på 25 minuter vid tidigare tillfällen och Idas lägenhet låg ju inte så långt därifrån. Men tydligen tar det 35 minuter… Hm?

Jag körde dessutom fel när jag kom till Redbergsplatsen (aaaalldeles för långt) och var tvungen att vända och yra runt en stund till inne på smågatorna. När jag väl hade hittat en parkering var mitt betalkort ogiltigt (Eh, nej…?!) när jag skulle betala parkeringsavgiften.
I ett desperat försök att lösa det, laddade jag ner en parkeringsapp. Men då skulle man ju ändå koppla sitt betalkort till den? Om jag nu inte har med mig ett betalkort (eller som nu, inte har ett betalkort som ”funkar”) varför ska jag ladda ner appen? Storstadsbors logik…. 😛

Behöva nervös-kissa!

Efter att lantlollan (till slut) hade kommit till stan var jag dessutom tvungen att ”nervös-kissa” hos Ida. Haha! Vad löjlig man är… Köra på vägar man aldrig har kört på och träffa människor man inte har träffat på över ett år, har tydligen den effekten på mig, då jag trots allt gick på toa precis innan jag åkte hemifrån.

Äntligen (!) kunde vi ge oss iväg, typ en halvtimme efter utsatt plan.
Mitt lokalsinne är ju smått katastrofiskt, så jag vet inte exakt vart vi befann oss hela tiden. Vi passerade i alla fall över E20 för att ta oss in mot stan. Förbi gamla nya (eller är det nya gamla?) Ullevi, via Nya Allén bort mot Järntorget. In i slottsskogen och sedan siktade vi på hamnen. Samtidigt som vi diskuterade löpning, skador, pollenallergi och tävlingsförberedelser. Ida ska ju springa Göteborgsvarvet om två veckor! 🙂

Det fläktade fantastiskt skönt nere vid vattnet!

Dagen var ju helt fantastisk! Fast (kanske mer) sett ur en ”hänga-ute-och-njuta”-synvinkel. Hade jag fått välja helt fritt, hade jag nog dragit ner värmen ett par grader till ca +15. Ja, jag vet, nu ska vi inte klaga… 😉
Sol, +20, i princip vindstilla och dessutom asfalt, gjorde att jag kände mig smått överhettad. Särskilt sista 5 kilometerna.

Cravings man får i värme!

Vi är både lite känsliga vad gäller löpning i värme.
När vi sprang längs packhuskajen började jag svamla om coca-cola. Jag som inte alls (!) tycker om cola, blev plötsligt toksugen på en. Och Ida nämnde längtansfullt ”glass” ett par gånger… *fniss* Nästa gång vi kör långpass i sommarvärme får vi boka in en cola- och glassfika halvvägs in i rundan! 😉

Springa på Götaälvbron!

Jag tror Ida ville ge mig lite Göteborgsvarvet-känningar.
Hon frågade om jag var sugen på att springa uppför Götaälv-bron. Och jag var på, såklart! Man måste ju testa det där som alla varvet-löpare pratar om – Att springa uppför broarna.

Första ca 2/3-delarna gick över förväntan.
Sedan tappade jag andningen (för typ 10:e gången på rundan eller så… HATAR pollen!) så det blev lite gång sista biten upp. Hade det varit en dag i oktober hade det troligtvis inte varit några problem. Vi diskuterade även detta; Om broarna ”jobbighet” kanske mest sitter mentalt,  i många löpares huvuden…?

Fantastisk utsikt, hur som helst! 🙂 Höjdskräcken som kickade in när jag ”råkade” titta ner, när sprang uppför, försvann märkligt nog nästan helt när vi väl var på toppen. Du gick jag fram och kollade över kanten, samtidigt som Ida fick någon släng av höjdskräck istället.

Alltså, det här med pollen…

Sista km, av de 16 vi skrapade ihop, var tuffa för mig.
Inte så att benen var tunga. Jag flåsade inte direkt heller. Däremot kändes det som att det var ”stopp” halvvägs ner i bröstet. Jag andades, men fick inte in något syre. Galet irriterande! Ändå hade jag tagit receptfri allerginässpray innan jag åkte ner, i hopp om att det skulle hjälpa (och det kanske det gjorde, vem vet hur det hade känts annars?)

När jag springer själv är det ju lika irriterande (såklart), men då får man i alla fall inte dåligt samvete, över att man sackar ner tempot för någon annan.

Utöver pollengrejen; Ett supertrevligt långpass med bästa Ida! Det får vi göra om! 🙂
Idas blogginlägg om socialjoggen hittar ni  här —> Ledig klämdag = socialt långpass

Träningsupplägg – Maj månad!

Jag känner inte igen mig själv!
Här sitter jag och planerar. Ja, ni hörde rätt. Malin och planering, i en och samma mening. Ur led är tiden.
Det kanske återstår och se hur väl jag följer upp den här planeringen också, men det är ju en annan femma. Och att det dessutom innehåller två socialrundor. Bara det… Vad är det som händer?! 😛

Planeringen – as we know it.

  • 7 maj  – Socialt långpass med Ida i Götet.
    Ingen specifik dag planerad ännu, men just nu ser det ut att bli kanonväder hela kristi himmelfärds-helgen. Bara att välja och vraka. Malin goes asfalt i storstan – Who would have guessed..?!
  • 14 maj – Billingen, Skövde med Annelie m.fl.
    Den årliga (eller ja, numera egentligen två gånger/årliga snigeltrailen – Vår och höst). Än så länge har jag bara upplevt billingen på våren. Fast det är inte så bara, ska ni veta. Magisk natur att vila sina trail-ögon på! I år kan man dessutom välja mellan 14, 28 eller 38 km. Jag är rejält sugen (och i behov av) 38 km, men är tveksam till om höften fixar det. Det lutar åt 28 km.
  • 21 maj – Ett eget göteborgsvarv
    Halva sverige och även bråkdel av världen kommer ju köra den där halvmaran, som jag hört talas om litegrann… 😉 Därför tänkte jag köra en egen halvmara, fast minus asfalten då. Minst 21,2 km. Gärna lite längre.
  • 28 maj – Nu börjar det bli lite för avlägset för att kännas aktuellt. Men troligtvis ca 25-30 km, om bara höften håller.
  • Sista helgen (4 juni)  innan ultraloppet (11 juni) blir det ett betydligt kortare långpass, för att inte slita på kroppen. Här går jag tillbaka till roten av min (icke-) planering och kör på känsla.

img_8786

Hur mycket vågar jag öka?

Det känns dessutom som att det är en tunn balansgång det här.
Jag behöver få km i benen. Samtidigt bör jag (och kan jag förmodligen) inte öka för fort. Största risken just nu är höften, men vem vet vilka skador som kan komma om jag inte får tillräckligt med återhämtning. Tycker det mesta ”känns lite” med jämna mellanrum, när man är löpare. Även om det (tack och lov) försvinner lika fort – Knän, vader, fötter, hälar.

Plan nr 2 – Planen vad gäller planen:
Att lyssna på kroppen! Det här är ju grundupplägget, men om något börjar knorra tänker jag lyssna med alla känselspröt och dra ner på löpträningen igen. Jag har trots allt bara en kropp. Hur det blir med ultraloppet då, får bli en senare fråga. Men trots allt;  hoppet lever! 🙂

 

Läskigt Långpass! 

Årets första löprunda – på årets första lördag.
Det blev ett långpass. Och oväntat. Inte just för att det blev ett långpass, alltså. Utan mer för att det blev ett långpass tillsammans med andra. Jag som i princip ALLTID springer ensam… Att springa med andra, är ju rätt läskigt!

Det som gjorde det liite mindre läskigt, var att jag faktiskt sprang med småbekanta ansikten. Några som jag sprang med i mars förra året. (Ja, ni hör ju frekvensen på mina socialjogg… Haha!) 😛
Dessutom var jag initiativtagare till passet och var tydligt med att det skulle gå i ca 7-8 min/km-tempo! Därför kändes ändå som att de visste var det gav sig in på, när jag sakta tassade fram på stigarna.

Nervositeten jag kände från start gav med sig, under tiden.
Vi sprang och snackade och hade trevlig. Jag liksom glömde bort att de var sådana där läskiga typer (a.k.a. ”andra männinskor”).
Vem vet, det här kanske vi gör igen snart. Så mycket skönare att springa just långpass med andra. Tiden och antalet km gick ju sjukt mycket fortare?!! 🙂