En del av sommaräventyret – Nordvärmlandsleden!

värmlandsleden

I början av året bestämde jag för att 2014 skulle bli ett njut-år.
Att i stället för att pressa kroppen till bättre tider och köra tävlingar, skulle jag njuta av naturen. Springa mycket trail och testa nya vandringsleder.

Jag upptäckte något som gör att det faktiskt pirrar i hela kroppen av förväntan!
Titta… Titta vad jag har hittat! Inte största texten kanske, men h*n som söker h*n finner. Nordvärmlandsleden! Nästan precis utanför dörren till vår midsommar-stuga. YEAY! 😀

Nästa grej är ju att det finns mycket vilda djur i de Nordvärmländska skogarna.
Jag som är orolig över att stöta på vildsvin här hemma, kan ”se fram emot” (…) en runda ibland  björn, varg, järv och lodjur…. Jippi yeay. Typ… (Jodå, jag vet att de oftast sticker innan man ens fattar att de är där. Men ändå). Vågar jag? (Jag MÅSTE ju våga, men gissar att jag kommer ha svårt att slappna av helt?)
.

leder

 

Mer terräng – Mer leder! Helst utan oinbjudet sällskap… (?)

Jag har ju nämnt tidigare att jag kommer fokusera lite på upplevelser i år.
Att istället för att fokusera på tävlingar (men det blir nog ett par såna ändå) har jag ju tänkt att jag ska njuta av fler terrängpass och de vandringsleder/skogsleder som finns att utforska i min närhet (och även en bit härifrån om tillfälle bjuds).
Jag skrev sist att ”i sommar ska jag…”, men jag har ju faktiskt fuskat lite… 😉 Under den här (oerhört tidiga) våren har jag sprungit Hol-leden, Potatisleden och igår blev det delar av Kärtaredsleden. Den här gången fanns inte tiden att springa hela, så jag kommer nog ta en ”revansch”-runda längre fram, men den var bitvis riktigt fin!! Som balsam för själen!

image

Det blev ett riktigt lugnt njutarpass.
Jag kom på mig själv att tänka: ”Oj, orkar jag springa så här länge i teknisk terräng utan att flåsa/ Orkade jag springa uppför den branta backen? Jag blev ju knappt trött”.
Även om tempot var relativt lugnt så märker jag ändå skillnad gentemot hur terrängpassen kändes för ett år sen! Kul! Men lite rödmosig blev jag ändå ”förstås” 🙂

image
Nästan magisk skog bitvis!
Vid ett tillfälle fick jag känslan av att någon var bakom mig. Sådär riktigt, riktigt tydligt! Vände mig om men såg ingen. Fick en rysning genom kroppen. I nästa andetag tyckte jag mig känna ”något” som drog mig över håret….?! (Ja, jag blev lite halvt nojig!!) Men kom ändå på mig själv att tänka:
”Ja ja, ok. Jag fattar. Du är bakom mig. Fine…”  (Vet inte varför jag fick för mig att tänka så?)  Men så fort jag hade tänkt den tanken försvann obehagkänslan och jag kunde fortsätta att njuta. Helskumt..!?
Hjärnspöken?

image