Backintervaller & Semestermotivation (eller bristen av)…! 

Är det semester-”moodet” som gör det?
Att jag inte har någon träningslust alls just nu…?! De senaste 2-3 veckorna har jag bara fått till pass, på rent pannben. Märkligt egentligen, med tanke på att jag har haft all tid i världen att träna!
Och egentligen VILL jag ju inte tvinga mig själv att träna. Träning ska vara kul, i alla fall i 9 fall av 10. Nu har jag dock ”tvingat” mig själv, för att jag vet att det stundar ett halvmaraton i fjällmiljö; Bagheera Fjällmaraton!

Det är inte direkt läge att köra 100 % vila i 5 veckor, även om det känns som att det är så det hade blivit, om kroppen fick bestämma. Den har dock fått bestämma litegrann. De pass jag har fått till, har inte varit jättetuffa. Inga snabbdistanser eller intervaller. Tills idag!

img_0984

Motivationen var inte på topp idag (heller).
Men ut kom jag och efter uppvärmningen tänkte jag att, jag börjar med 4 stycken backintervaller. Det är ju inte så många. Känns det fortfarande trögt efter det, får jag jogga hem.

Fyra backar senare; Det kändes fortfarande trögt! Om jag joggade hem? *harkel* Eh… Nej, jag är nog för envis. 😛 Ytterligare 6 stycken kördes på rent pannben. Bara fokus på nästa!
”Detta är den sista. Nä, detta är den sista” osv…  Lura hjärnan, det var receptet för dagen!

Efteråt kändes det ändå bra (som vanligt)!
Dricka kallt vatten ur bäcken och käka lite smultron. Bra avslutning på passet; innan jag tassade lugnt hemåt.

Hur känner ni inför sommarträningen / träning på semestern?
Motiverade, eller ”blähää-känsla”…? 😉

2 km uppförsbacke! 

Var fullständigt jetlagad imorse, när barnen vaknade.
Inte för att klockan ställdes om till vintertid mellan fredag och lördag, utan för att vi kom upp till Värmland vid midnatt och sedan inte kom i säng förrän efter lite kvällsmat. Jag lägger ju mig normalt sett alltid klockan 22…

Var nära att somna efter lunchen idag, när jag låg och läste tidningen ”Topphälsa”.
(Inget jag läser i vanliga fall, men tidningsutbudet här är inte det största). Jag kom på mig själv att vara GALET trött och löpsugen på en och samma gång. Märklig kombo. Men segade mig upp ur sängen och tog lååångsamt på mig träningskläderna, i något konstigt hopp om att plötsligt vakna till liv.

Första km var det segaste jag har känt på länge!
Som tur var verkade kroppen piggna till en aning, även om passet inte genomsyrades av någon lätt känsla. Men bara utsikten gör ju att man blir glad ändå! Varför bor man i slask-blask-delen av Sverige (nära Göteborg) när man kan bo längre norröver?

Här är jag, ett par km senare. Lycklig och endorfinhög! 🙂

Km nr 4 och 5 gick lätt nedför.
Rena glidarsträckan alltså! Värre när jag skulle ”hem” igen. Två km konstant uppförsbacke. Visst, mer eller mindre lutning var det, men lutning hela vägen…! Lägger jag in antalet höjdmeter i ekvationen måste jag faktiskt säga att kroppen presterade över förväntan. Även om förväntan från start kanske inte var mega-hög.

Men återigen. Vad är prestation?
När man bara kan njuta av de vackra vyerna i ”mitt” älskade Värmland..?! 🙂

Och som avslutning på kvällen hade svärmor lagat en god portergryta, som intog med STOR aptit (och i flera portioner) ihop med ett glas rött (eller två).

Har ni haft en bra lördag?  🙂