Tempofunderingar – Och ”Embrace the mud”!

Har ni haft en bra lördag?
Första rundan efter förkylningen är avklarad, för egen del.

Grått, blött, lerigt och regnigt beskriver väl den på en bra sätt. Men lika glad är jag för det! Leran är ingen fiende, remember? 🙂

Jag började faktiskt med att gå i raskt tempo som uppvärmning.
Sedan lufsade jag långsamt. Långsammare än vanligt. Jag tycker ju att jag normalt sett inte springer särskilt snabbt heller, men när man AKTIVT tänker: ”Låååångsamt” så går det faktiskt att dra ner tempot rejält.


Jag lyssnade noga på kroppen och la in ytterligare några gå-sekvenser för att få ner pulsen, men över lag mest jogg och riktigt lugn, skön känsla. När jag nästan var hemma så kändes det som att jag hade kunnat hålla på hur länge som helst! Jag var inte ens lite trött. I det här fallet är det ju ett utmärkt betyg. Enligt plan. Men samtidigt kom jag på mig själv att tänka:

”Det är ju så här jag ska springa mina långpass, vanligtvis!”
Ännu lite långsammare än vad jag tror! Så att jag verkligen KAN hålla på (nästan) hur länge som helst.
Det är så himla lätt att springa i vanligt distanstempo även på långpassen. Känna att jag är tröttare än jag borde vara efter 11 km och att de sista km hem känns mer jobbiga, än vad de borde kännas… Så nästa gång, AKTIVT tänka: Låååångsamt.

Är ni bra på att verkligen dra ner tempot på era lite längre rundor?
Eller är det även för er (som för mig), lätt att omedvetet springa i det ”vanliga” tempo?