10 tips när du springer Ultra / riktigt långt!

Det här med att springa långt…
Det är något med det som känns så himla coolt! Och som jag just nu (drygt två veckor efter första ultraloppet) har någon typ av hatkärlek till. Just för att det innebär att jag skulle behöva utmana mig själv mentalt!

Upplägget inför det här loppet var ju egentligen katastrofalt. Ändå blir jag peppad när jag inser hur mycket mer kroppen klarar av, timmar (!) efter att man helst hade velat lägga sig ner och dö. Galet, coolt och tja… kanske mest galet?
Särskilt med tanke på att jag sista 5 km uttryckligen sa:
”- Det här tänker jag ALDRIG göra om!!”
😀

IMG_6678

Ultraloppet lärde mig mycket.

  1. Vilka hjärnspöken som dyker upp.
    och ungefär när de kommer. (Även om det såklart kan diffa, beroende på dagsform). Man måste nog testa sig fram för att veta när de kommer för just en själv. Och hur man ska hantera dem (då, men framför allt nästa gång).
  2. Att jag verkligen behöver fylla på med energi, vätska och SALT!
    Den sistnämnda är min stora akilleshäl, då jag svettas mycket. Har börjat inse att det är saltbristen som gör att jag får ont i huvudet vid långpass.
  3. Att gå ut suuuperlugnt!
    Långsammare än man tror, även om det känns som att man nästan har GÅFART första milen.
  4. Att dela upp sträckan i delmål.
    Inte bara på tävling, utan även på träning. Att man t.ex. får vila 2 minuter, om man tar sig 15 km. Eller äta den där goda nötcremen efter 10 km. Osv.
  5. Att GPS-klocka är att föredra framför mobil.
    Min Garmin håller i minst 9 timmar. (Testat och godkänt).
  6. Vill man absolut ha en mobil, som mäter både sträcka/tid
    + ev. fota (vadå eventuellt, klart man måste fota?!) 😛 är det bra att ha med sig en ”powerbank” där man har möjlighet att ladda telefonen 1-3 gånger under rundan.
  7. Ha med sig sin ”powerbank” (och toapapper, energi, vätska, telefon, karta m.m.) i en rygga!
    Jag älskar min Ultimate Direction Vest! Sitter som en smäck på min korta, lite kurviga damrygg!
  8. Bra att ha med sig vid RIKTIGT långa pass:
    Våtservetter/papper, vaselin, lypsyl, TEJP och PLÅSTER! (Mina ”räddare” för 1,5 vecka sedan!) De sistnämnda hade jag tänkt på själv. Men även våtservetter/papper är viktigt, för att kunna rengöra fötter/blåsor innan man sätter på plåster/tejp. Detta hade jag glömt, men fick av en snäll medlöpare.
  9. Att springa med sällskap och utan tidskrav är också att föredra!
    (Är det någon med min/din sjuka humor, är det ytterligare ett plus).
  10. Hjärnan slutar tänka rationellt.
    Saker man aldrig skulle göra, inser man någonstans halvvägs att man ändå gör. Som att dricka litervis med cola. Kolsyrad dryck. För första gången, på tävling… Om min mage fixar det? Inte en aning! Jag GILLAR ju inte ens coca-cola, vanligtvis. Hatar det…

Mer ultrainspiration!

Vill ni läsa om två riktiga ultrarävar och inspireras?
MaratonMia (och Jan-Erik som jag har haft privilegiet att få springa med!) laddar inför ”Trans Pyrenéerna”, genom att springa High Coast Ultra – Del 1 och Del 2  (som jag blev både märkligt sugen på och skräckslagen av, att läsa om…)! Haha! 😮 😀 Men wow, vilken natur!
Vem vet – En dag kanske jag vågar…?

Socialt långpass – Göteborg runt!

Det började ju bra… Jag som alltid (a.l.l.t.i.d.) håller tiden, blev sen.
Dels för att jag fick för mig att jag har kört till Skatås på 25 minuter vid tidigare tillfällen och Idas lägenhet låg ju inte så långt därifrån. Men tydligen tar det 35 minuter… Hm?

Jag körde dessutom fel när jag kom till Redbergsplatsen (aaaalldeles för långt) och var tvungen att vända och yra runt en stund till inne på smågatorna. När jag väl hade hittat en parkering var mitt betalkort ogiltigt (Eh, nej…?!) när jag skulle betala parkeringsavgiften.
I ett desperat försök att lösa det, laddade jag ner en parkeringsapp. Men då skulle man ju ändå koppla sitt betalkort till den? Om jag nu inte har med mig ett betalkort (eller som nu, inte har ett betalkort som ”funkar”) varför ska jag ladda ner appen? Storstadsbors logik…. 😛

Behöva nervös-kissa!

Efter att lantlollan (till slut) hade kommit till stan var jag dessutom tvungen att ”nervös-kissa” hos Ida. Haha! Vad löjlig man är… Köra på vägar man aldrig har kört på och träffa människor man inte har träffat på över ett år, har tydligen den effekten på mig, då jag trots allt gick på toa precis innan jag åkte hemifrån.

Äntligen (!) kunde vi ge oss iväg, typ en halvtimme efter utsatt plan.
Mitt lokalsinne är ju smått katastrofiskt, så jag vet inte exakt vart vi befann oss hela tiden. Vi passerade i alla fall över E20 för att ta oss in mot stan. Förbi gamla nya (eller är det nya gamla?) Ullevi, via Nya Allén bort mot Järntorget. In i slottsskogen och sedan siktade vi på hamnen. Samtidigt som vi diskuterade löpning, skador, pollenallergi och tävlingsförberedelser. Ida ska ju springa Göteborgsvarvet om två veckor! 🙂

Det fläktade fantastiskt skönt nere vid vattnet!

Dagen var ju helt fantastisk! Fast (kanske mer) sett ur en ”hänga-ute-och-njuta”-synvinkel. Hade jag fått välja helt fritt, hade jag nog dragit ner värmen ett par grader till ca +15. Ja, jag vet, nu ska vi inte klaga… 😉
Sol, +20, i princip vindstilla och dessutom asfalt, gjorde att jag kände mig smått överhettad. Särskilt sista 5 kilometerna.

Cravings man får i värme!

Vi är både lite känsliga vad gäller löpning i värme.
När vi sprang längs packhuskajen började jag svamla om coca-cola. Jag som inte alls (!) tycker om cola, blev plötsligt toksugen på en. Och Ida nämnde längtansfullt ”glass” ett par gånger… *fniss* Nästa gång vi kör långpass i sommarvärme får vi boka in en cola- och glassfika halvvägs in i rundan! 😉

Springa på Götaälvbron!

Jag tror Ida ville ge mig lite Göteborgsvarvet-känningar.
Hon frågade om jag var sugen på att springa uppför Götaälv-bron. Och jag var på, såklart! Man måste ju testa det där som alla varvet-löpare pratar om – Att springa uppför broarna.

Första ca 2/3-delarna gick över förväntan.
Sedan tappade jag andningen (för typ 10:e gången på rundan eller så… HATAR pollen!) så det blev lite gång sista biten upp. Hade det varit en dag i oktober hade det troligtvis inte varit några problem. Vi diskuterade även detta; Om broarna ”jobbighet” kanske mest sitter mentalt,  i många löpares huvuden…?

Fantastisk utsikt, hur som helst! 🙂 Höjdskräcken som kickade in när jag ”råkade” titta ner, när sprang uppför, försvann märkligt nog nästan helt när vi väl var på toppen. Du gick jag fram och kollade över kanten, samtidigt som Ida fick någon släng av höjdskräck istället.

Alltså, det här med pollen…

Sista km, av de 16 vi skrapade ihop, var tuffa för mig.
Inte så att benen var tunga. Jag flåsade inte direkt heller. Däremot kändes det som att det var ”stopp” halvvägs ner i bröstet. Jag andades, men fick inte in något syre. Galet irriterande! Ändå hade jag tagit receptfri allerginässpray innan jag åkte ner, i hopp om att det skulle hjälpa (och det kanske det gjorde, vem vet hur det hade känts annars?)

När jag springer själv är det ju lika irriterande (såklart), men då får man i alla fall inte dåligt samvete, över att man sackar ner tempot för någon annan.

Utöver pollengrejen; Ett supertrevligt långpass med bästa Ida! Det får vi göra om! 🙂
Idas blogginlägg om socialjoggen hittar ni  här —> Ledig klämdag = socialt långpass

Långpanna med pannben!

Jag brukar oftast se fram emot löppassen i allmänhet och långpassen i synnerhet.
Den här helgen tog det dock emot. Mycket! Så mentalt opepp jag kände mig och ändå tänkte min logiska sida att: ”Du behöver långpassen. Särskilt nu.”
Förhandlade med mig själv. Bara äta frukost först. Sedan måste ju frukosten hinna ”smälta” lite. Hm… Toalettbesök, japp. Byta om. Byta om igen, jag valde nog fel klädsel. Rygga? Ja, jag behöver nog rygga. Har jag något mellanmål att packa ner? Vilka skor ska jag ha? Bara kolla insta lite grann. Kompressionsstrumpor, förresten? Ja, det måste jag ha! Och så en kik på ”fejjan”. Glöm inte toabesök. IGEN? Japp.

Att sänka kraven!

Och så där höll jag på. I flera timmar.
Till slut kom jag ut. Tungt bröst. Tung andning… Fan också. Planen (redan innan upptäckten av tung andning) var ett lugnt pass. Suuuperlugnt. Det är tiden ute som räknas, inte tempot! Behöver jag gå, då går jag. Vill jag lufsa, får jag lufsa. Kan jag springa, får jag springa. Simple as that.
.

Första km var hemska. Alltså det MÅSTE vara pollen jag reagerar på?!
Det känns som att jag inte kan ta djup andetag. Alls. Och när jag försöker, får jag typ ”rethosta”. Behöver nog gå och kolla upp det. Ev. ansträngningsastma som utlöses (mer) av pollen…? *spånar självdiagnos* (Nä, jag vet, man ska inte göra så).

PS. Alltså vägskyltar ute på vischan… Haha! Solklart, alla? 😛

Vikten av att klä sig rätt.

Efter att par km rejält kämpande, släppte känslan litegrann.
Tack och lov! Det var fortfarande inte den lättaste rundan i mannaminne, men det kändes ändå bättre. Även om jag valde att gå i de brantaste uppförsbackarna (eller när jag kände att pulsen gick upp för mycket).

Klädsel den här dagen var ju hopplöst!
Jag började med vindjacka, men det blev ju tokvarmt efter ett tag. Tog då av jackan och tyckte t-shirt var skönt. Ett tag, sedan började det blåsa och jag blev kall igen. Vädret – Bestäm dig, ok?! Egentligen borde jag nog varit smart(are) och tagit en tunn långärmad tröja istället. +12 grader är ju rätt skönt ändå. För varmt för vindjacka i alla fall.
.

Vem ordnar med (jätte-)lokala leder?

Känslan när man hittade de där uppmärkta lederna mitt ute i ingenstans..! Woohow!
Vem tar sig tid att göra sånt här, liksom? Här ute i ”mina” skogar, bor ju typ bara bönder, vad jag vet. Och visst, en och annan cyklist i den närliggande MTB-klubben. Men brukar de göra sånt här?
Min hjärna spinner (sjukt) vidare på att det i slutet av leden bor en galning, som vill locka till sig oskyldigt folk… Hehe! 😉

Kräsen långdistanslöpare.

När jag hade kommit ungefär halvvägs (ca 9 km) vad det dags för mellis-stopp.
Jag tyckte att ”nöt-, bär och fruktmix” lät supergott, men alltså. Blahaa… Vad torrt det var?! T.o.m. i kombination med vattnet. Det bara smulade sönder i munnen och smakade typ ingenting.
Nu när jag tänker efter, vet jag faktiskt inte hur länge den har legat i skåpet, här hemma… Haha!  Fast nästa gång blir det nog ändå inköpt jordnötscreme! 😀

Reagerar på pollen?

Mellan ca 6-9 km kände jag ändå att jag hade liiite flyt.
Jag borde kanske inte ha tagit det där korta stoppet, för jäklar vad segt det blev att komma igång igen. Det är någonting i min kropp som inte är som det ska.
Jag hoppas på ett sätt, att det ”bara” är pollen (även om man kanske inte ska önska sig pollenallergi). Å andra sidan, kan det ju vara järnbrist, astma eller bara allmän överansträngning… (Fast som jag skrev sist, känns det inte som att det borde vara det)?

Springa ultra, var det ja…

Jag tänkte någonstans kring 15 km;
”Herregud, 50 km…?? Hur tänkte jag egentligen?! Hur tusan ska jag orka det här och ytterligare 35 (!) kilometer??” 😮
(Bra mentalt mantra, eller hur…. NOT!)
Det verkade vara fler än jag som var lite ur form idag. Love la sig bara ner vid ett fotostopp, vilket hon aldrig gör annars. Sedan var hon snabbt igång igen förvisso, men blev ändå lite fundersam. Kan även hundar reagera på pollen…?

 .
Här har ni förresten, beviset på att jag kom på ganska sent, att jag behövde kompressionsstrumpor.
Det i kombination med att jag hade tajta tights, innebar att jag inte fick på mig strumporna under. Därför blev det över istället. Himla snygg, eller hur!
Tur att man är i princip ensam här i skogarna. Haha! En MTB-cyklist mötte jag som hejade, men det var också det enda.

Migrän!

Nästan 18 km fick jag ihopskrapat och det är det längsta långpasset på… tja länge!
Känslan var definitivt inte den bästa och jag fick dessutom ett par timmars migrän när jag kom hem… Får ofta det efter tävling, när jag tagit ut mig. Inte för att det kändes som att jag hade maxat nu, men kanske att kroppen ändå fick anstränga sig mer än vanligt, med tanke på längden (?)

Det positiva var att jag inte kände av höften. Inte det minsta!
Hade ju känningar veckan innan mitt senaste naprapatbesök, men ingenting nu. YEAY på den! 🙂

Nya utmaningar och drömmar!

Jag vet inte riktigt varför det har börjat bubbla inom mig just nu.
Kanske för att jag inte kan springa så mycket som jag vill? Att jag i våras klarade av flera maratonlånga sträckor och sedan inte kunde utmana mig ytterligare. Eller för att det just nu är högsäsong i lopp allmänhet och långlopp i synnerhet. Inspiration, har jag hört att det kallas. 🙂

En massa nya drömmar och utmaningar som dyker upp i huvudet!
Som jag vill kunna se fram emot. Träna inför. Och klara. Vara stolt. Växa!
Om kroppen håller, vill säga… Självklart får jag utgå ifrån att vaden kommer återhämta sig, men just nu känns det bara frustrerande.

Samtidigt tänker jag; även om jag hade varit helt skadefri just nu, hur vet jag att jag hade varit helt skadefri när utmaningarna knackar på dörren? Man kan ju aldrig veta, så jag borde inte haka upp mig på det. Nu bestämmer jag det. Inte haka upp mig! Så. 🙂

fjällmara

Foto: fjallmaraton.se

Utmaningarna då?
Jag drömmer om ett fjäll-halvmaraton. Och Ultravasan 45 km. Och så en repris på förra årets linnémaraton i April.
Det sistanämnda; kuperat men ändå ett relativt ”snällt” kravlöst (kanske mest mentalt kravlöst för egen del?) maraton, där det inte finns något tidschip eller resultatlistor. Bara min egen upplevelse och min egen tid. Ett rejält långpass i skogen, med massor av mat- och vätskestationer. Perfekt! 🙂
Och så Råda Ultra natt. Något jag varit lite småsugen på sedan två år tillbaka. Första året var jag inte tränad för det. Andra året hade jag blivit skadad. Så jäkla typiskt.

Sedan är ju ironin enorm.
Det var ju under ett långpass – Efter en vår med mycket mängd – Som vaden ”till slut” pajade. Bästa förutsättningarna, inför långlopp, right?  Gör om, gör rätt. På något sätt, borde det ju gå. Försiktighet och klokhet.

Vad är din nästa utmaning/dröm? *nyfiken*
Realistisk eller (just nu) orealistisk. 🙂