Att springa med någon som kan dämpa en.

Löparkläderna var redan på och jag var på väg ut.
Då säger plötsligt 7-åringen:
”- Mamma! Jag vill springa med dig!”  Jag måste erkänna att jag var tveksam och försökte få honom att vara hemma, men han insisterade så till slut tänkte jag:
”Ok, det här kanske t.o.m. är bra för mig”…

Risken att springa ensam är att jag tycker att X antal km är alldeles för kort…
Nu var jag tvungen att anpassa mig. Ta det lugnt/lugnare och springa kortare. Något min högervad säkerligen uppskattar. Att ta ett steg tillbaka.
Det är svårt att bromsa sig själv. Särskilt såhär i semestertider. Därför är det bra när någon annan bromsar mig, åt mig!

Men jag måste säga att han överraskade mig.
Fram till 3 km sprang han med lätta steg, 5-10 meter framför mig. Inte en tillstymmelse till trötthet. Att han bromsade MIG kanske var fel beskrivning. Jag fick nog dämpa honom lite istället.
Vad har jag gett mig in på”, tänkte jag.
Tänk om han aldrig vill springa hem?!” Haha! *nervöst skratt*

Men strax därefter började han knorra lite om att han började bli trött. Då vände vi direkt hemåt. Hans premisser gäller, såklart! Men det blev lite dryga 4 km. Grym liten ”duracell-kanin” till son, jag har! 🙂

Nästa generations terräng-löpare!

På tal om att hitta motivationen.
Det lär bli ännu svårare att säga nej om/när jag har en 10-åring som vill med ut och springa. (Som om det vore en nackdel, egentligen)…?! 😉

Han bad om att få följa med på senaste rundan.
Han fick välja tempo och väg. Jag märkte på honom att han var lite trött när vi hade ca 2 km kvar hem.
”- Ska vi ta den lite lättare grusvägen tillbaka?” frågade jag. Men nej! Han skulle absolut springa på stigen genom skogen. Ja ja, ok då… Haha! (Och den var betydligt mer teknisk än gräsvägen på bilden nedan). 🙂

image