Morgonjogg – Än slank hon ner i diket!

img_0220

(Nej, fotot är inte fejkat. Fick till en rejält skarp solstråle rätt in i kameran). 🙂

Så… Hur det gick med morgonjoggen?
Jodå, jag kom faktiskt ut. Fotot kanske gav en hint om just det? Det är faktiskt så att jag chockade mig själv! Men har man skrivit det i bloggen, kan man ju inte balla ur liksom. Det hade ju varit hur pinsamt som helst!
Jag ställde klockan på 05.30. Efter det vet jag inte HUR många gånger jag vaknade och trodde att jag hade försovit mig. Haha! Jag vaknade även 5 minuter innan larmet skulle ha startat. Ingen idé att somna om då.

Vem är det som kör egentligen? – Det är ju JAG som kör!

Det är synd att säga att jag var pigg. Det är nästan så att man överdriver, när man säger att jag var vaken… Första kilometern var nästan obehaglig. Jag kände att benen rörde sig under mig, men jag kunde knappt varken tänka eller styra kroppen. Kanske därför jag sprang för nära dikeskanten och ramlade (jodå, det är sant!) Fast jag landade mjukt i mossan, fnittrade åt mig själv och min (sovande?) kropp. Efter det var jag lite mer ”awake” och det gick faktiskt oväntat bra.

Att inte äta innan frukost.

En runda fylld med stillhet, fågelkvitter, sommardofter och magi.
Och hunger. Jag sprang ju innan frukost och när jag närmade mig hemmet igen, efter nästan 7 km, var jag så hungrig att magen knorrade, kurrade och hotade med illamående. (Som snabbt gick över, när jag kom in och fick något i magen). Mums!

Om jag gör om det?

Man ska aldrig säga aldrig. Kanske inte mitt förstaval ändå. Halv 6 är galet tidigt! (Ni som springer ännu tidigare – Respekt!) Men om tidsbrist dyker upp är det helt klart ett alternativ. Inte för långpass, intervaller eller så. Men som lugna distans/återhämtningspass – Definitivt! 🙂

Morgonjogg – Öva, öva, öva!

Att springa innan jobbet.

Min grundtanke med att börja  morgonjogga, var ju att springa på vardagarna vid kl: 05.30. Eftersom eftermiddagarna/kvällarna kommer bli knökefulla.
De senaste veckorna har jag istället tagit ut ett par timmar flex för att hinna springa direkt efter jobbet. Eum… Istället har jag sprungit ”tidigt” (nåja…) och innan frukost, på helgmorgonarna… Det var ju inte riktigt så det var tänkt, men vi kan väl säga att jag ÖVAR på att springa tidigt? 😛

Framsteg!

Förra helgen tog jag steget utanför dörren vid 09.20.
Den här helgen blev det faktiskt en hel timme tidigare! Ok, lite pga av jag hade ställt väckarklockan för att hinna till Skatås och efteranmäla mig till Premiärloppet… Oavsett anledning, var jag på stigarna här hemma strax efter klockan åtta. Ett litet framsteg ändå!

Springa när man sover.

Sedan hade det varit en överdrift att säga att det kändes lättare än sist.
Första 2-3 km är kroppen som i koma… Det är som att huvudet har vaknat, men kroppen fortfarande sover. Och först vid ca 4 km säger den,
”-Vad händer, var är vi? Jaha, ska vi springa? Varför sa du inte det direkt!”  (Eh, för att du inte vaknade jag försökte skaka liv i dig!!)

Skapa en vana!

Att gå upp innan jobbet och springa känns just nu…eh…minst sagt jobbigt. Men jag ska försöka kämpa ett litet tag till. Även om man är olika (morgon- eller kvällsmänniskor) i grund och botten tror jag fortfarande att det handlar om att skapa en vana. Åtminstone till en viss del.

Har för mig att jag har hört att man måste prova en sak X antal gånger innan man gjort det till en vana. Vad är X…? Jag hoppas på typ 5, men inser att det troligtvis är närmare 35.
Vem vet; Om jag snart lyckas pricka in en solig vårmorgon i maj, så kanske jag inser hur trevligt det faktiskt är…? 😉

 

Att springa på morgonen.

Antalet gånger per år som jag springer på morgonen, kan nog räknas på en hand.

Hjärnan:  ”Det verkar så himla skönt. Tänk att gå upp innan jobbet och dra ut på en runda, med hög, klar luft! Att börja dagen så och inte behöva planera in pass, när man kommer hem.”
Kroppen:  ”Är du inte klok…?! Jag är så mycket mer vaken och alert vid 17-tiden än strax innan tuppen gal! (Sedan att hjärnan är mosig, det skiter jag i).”

Den här diskussionen pågår ständigt i mitt huvud, året runt.
Jag har försökt att få till morgonpass och lyckas ibland. Men sedan dör jag seghetsdöden och kroppen vänjer sig aldrig (om den nu kan det?) vid att piggna till såpass tidigt.
Trots detta försökte jag återigen igår. Fast lite fusk är det ju. Det är ju inte så att det blir ett pass kl.06.00 på helgen. Snarare vid 09-tiden och då kanske man inte kan räkna det som morgonjogg längre? 😉

IMG_7190

Rundan var seg som tusan.
Tunga ben, flåsig andning. Det blev något bättre efter ett par km, men det inte alls någon njutbar upplevelse. I alla fall inte rent fysiskt. Däremot var vyerna, vädret och luften fantastisk! Sol och + 8 grader, en novembermorgon. Vad händer?! Jag klagar inte, utan sprang med t-shirt (men förvisso långa tights). Mötte ett par ryttare som var ute och tyckte jag var smått galen. Hehe!

IMG_7196

Det var verkligen vårkänslor!
Då nästan alla löv ligger på marken numera och träden är kala fast med knoppar, känns det nästan mer som en morgon i Mars månad  . Det hade ju inte varit fel… 🙂
Hjälpte även en stackars kopparorm. Stackare, som är vaken nu! Den var oerhört seg (den också). Jag trodde den hade blivit påkörd först, men när jag försiktigt lyfte den, var den inte alls med på noterna. Men jag kunde i alla fall lägga ner den försiktigt i diket istället. Lille vännen, sov nu!

Så… Har ni haft en bra helg? 🙂

IMG_7195