Läsarfråga: Springa själv i mörker.

Jag fick en fråga av Johanna gällande mörkerlöpning, som jag tänkte svara på genom att ge det ett eget blogginlägg:

Frågan:
”Hur tänker du kring att springa ensam? Har ju hänt så mycket läskiga saker på det senaste. Speciellt när tjejer varit ute och sprungit i skogar och elljusspår.

Själv drar jag mig för att springa ensam i skogen eller ensam i stan vid mörker…”

Svar:
Till att börja med vill jag säga att jag blir så arg över att vi kvinnor ens ska behöva tänka så här; ”Vågar jag…??” Att det finns människor därute som får oss att begränsa oss själva.

Med det sagt, ska jag försöka svara på frågan. 
Personligen springer jag inte jätteofta inne i stan. (Varken på vintern, eller under de ljusare årstiderna).  Och de få gånger jag gör det, har jag med mig hunden, vilket är en enorm trygghet! Inte för att hon är någon jättestor, muskulös ras, men jag tror ändå att det kan avskräcka någon att försöka. En hund som försvarar sin ägare är inte att leka med, oavsett storlek.

IMG_2662

När det gäller att springa i mörker i skogen;
Det beror ju lite på om man springer på ett elljusspår nära bebyggelse eller om man springer mitt ute i ”ingenstans”.
Jag befinner ju mig oftast ute i det sistnämnda. Att någon skulle sitta och vänta på att det EVENTUELLT kommer förbi en tjej, en mil från stan, tror/hoppas jag är ganska liten.
Det jag är mest rädd för är mig själv. (Dvs min mörkrädsla som ofta triggas igång utan anledning. Försöker jobba på det!)  Eller att möta en flock vildsvin / överrumpla en chockad älg som går till försvar.

Det känns som jag svävar iväg här… 😉
Sammanfattning: Jag tror mycket på att vi inte ska begränsa oss själva. Självklart kan man vara lite extra försiktig eller uppmärksam. Man kan springa med mobilen i handen, eller kanske en nyckel (för att kunna försvara sig).
Gå en självförsvarskurs. Alternativ springa med vänner/bekanta eller ha en hund som sällskap, om man kan.

Vad man själv känner att man  behöver för att känna sig mer trygg, helt enkelt.
Men i grund och botten tror jag att det även handlar om att utmana sig själv. Små, små steg i taget. Ett varv runt kvarteret i mörker t.ex.?
Ju mer man undviker saker, desto mindre blir ens komfortzon (och tvärtom).  Så våga!

Hur tänker ni, vad gäller mörkerlöpning?

Frågestund: Rädd när jag springer i skogen?

Det är inte jätteofta jag får spontana frågor mailade till mig.
Och jag har sällan ”frågestunder” här på bloggen. (Borde jag ha det oftare?) Men fick en fråga i samband med ett trail-inlägg för ett litet tag sen, som jag tänkte svara på genom ett inlägg. 🙂 Pernilla undrade:

Jag är lite nyfiken på om du någonsin är rädd när du springer? Både för att springa vilse men främst för andra läskigheter som kan gömma sig i skogen. Jag är väldigt sugen på att springa lite trail men är tom rädd när jag springa ”riktiga” slingor i skogen. På dagen!”

Svar:
Den korta versionen: Ja!
Den längre versionen: Alltså. Jo, ibland. Men det blir faktiskt mer och mer sällan. När jag började springa i skogen var jag livrädd för att springa vilse! Sprang mest på elljusspår, i tron om att t.o.m. uppmärkta leder/stigar plötsligt skulle ta slut, där mitt ute i skogen…
Övning ger färdighet kan man säga. Ju mer jag har varit ute, desto mindre rädd är jag. Jag brukar tänka att: ”En stig leder alltid någonstans”. Ok. Nästan alltid… 😛 Och skulle den ta slut, KAN man ju faktiskt springa tillbaka samma väg som man kom.

1. Börja springa i ett mindre område.
Kolla på karta (eniro funkar utmärkt) så att du vet att du kommer ut på en väg/grusväg/stig oavsett vilket väderstreck du ska springa. Som exempel: När jag började ge mig ut på mindre stigar (och ibland t.o.m. helt obanat) så gjorde jag det ”innanför” milspåret i ”min” skog. Jag visste att även om jag kände mig vilse, så var alltid milspåret det som ”hängnade” in mig och gjorde att jag aldrig kunde komma för långt bort i skogen.
2. Ha alltid med dig telefon!
Dels kan du ringa om du är vilse (jag har faktiskt aldrig varit med om dålig täckning… *peppar peppar*)  Dessutom kan man kolla vart man befinner sig (även här är Eniro-appen en favorit! Enkel, men favvo!)
3. Och som sagt. Våga! Även om det är läskigt i början.
Övning GER färdighet! Hade någon sagt till mig när jag började springa att jag skulle springa vandringsleder (t.o.m. i andra kommuner/landskap) helt på egen hand, UTAN att vara nervös så hade jag inte trott dem!

 

Sedan ska jag väl tillägga att det finns undantag.
När jag springer i områden som jag v.e.t. är rikt på björn (Norra Värmland), så jo… Då är väl pulsen lite högre. Men jag låter det inte stoppa mig, för naturen är MAGISK!

För inte så himla längesen satt jag faktiskt och googlade: ”Vad gör man om man möter en björn”. (De vildsvin som finns här i krokarna borde jag ju i alla fall kunna klättra ifrån?! Haha!)
Sambon bara skrattade åt mig, när han såg vilka sidor jag var inne på. Måhända lite ”nojigt”, men välbehövligt om man faktiskt hamnar i situtationen…! 😉 Och! (Note to self); Majoriteten av alla vilda djur drar lååångt innan människan hinner komma fram.

Foto: hbl.fi