Hitta nya vägar!

Utveckling.

Om jag tänker tillbaka på hur det var när jag började springa;
Det har hänt en del kan man väl lugnt säga. Från att ha sprungit typ 2-3 km, två dagar i veckan på asfalt, springer jag numera längre rundor i skogen. Men den största förändringen är nog ändå den mentala.

Att mentalt våga!

Första rundorna utanför asfaltsvärlden, gick på breda, preparerade elljusspår. Inte heller då, sprang jag så himla långt. Eftersom det var mer kuperat var ju 3 km i skogen ÄNNU jobbigare. Dessutom var jag rädd att jag skulle springa vilse.

Nu tänker jag: ”Åh, en ny stig! Undra vart den leder!” Och så viker jag av och följer den (om jag har tid att springa lite vilse den dagen, vill säga). Om den tar slut längre fram är det ju bara att vända och följa den tillbaka till ”känd väg”.
Kommer man ut någonstans på en större grusväg/väg går det ofta att lokalisera sig någorlunda (eller så räddas man av en kartapp, som jag har lite som ”livlina emellanåt).

Eller som när jag testar nya etapper på Nordvärmlandsleden. 
För ett par år sedan hade jag ALDRIG vågat testa något sånt, särskilt inte på egen hand. Men gör man det i små steg, vågar man snart mer än man tror!

Hitta guldklimparna!

Nu tänker jag mer: ”vilka guldklimpar till ställen man missar om man inte utforskar nya områden och nya stigar!
Sedan får man ju inte ”jackpot” varje gång, såklart. Ibland byts de där förväntansfulla tankarna mot besvikelse. Eller njae, förresten, kanske inte just besvikelse. Mer ett ”Jaha, det här var väl ok, men inte mer”-tänk.

Men gårdagens runda var en guldklimp!
I alla fall bitvis – Som fotot ovan. WOW!  Det blev lite tuggande av grusväg också.

Jag knöt vindjackan runt midjan, när jag stack iväg. ”Just in case”. Hur tusan tänkte jag där?! Svettades ju som en tok även utan jacka!
Det var strålande sol och +14 grader! Jag som normalt sett tycker att allt över +20 grader är olidligt löparväder. Tänk vad man förtränger under ett vinterhalvår… 😛

Annonser

Oplanerade höjdmeter…!

Att hitta nya stigar är det bästa jag vet!
Det är (tyvärr) inte alltid jag tar mig tiden att utforska vart en stig leder. Just för att man där och då inte har just det. Tid alltså. Någon väntar hemma eller så är det på väg att bli mörkt.
Ska jag utforska nya stigar vill jag känna att jag har gott om tid på mig, ifall något går snett. Att den skulle visa sig vara längre än vad jag trodde, eller att jag eventuellt skulle springa ”lite” vilse.  (Om man nu kan springa vilse, olika mycket). 😉

I onsdags eftermiddag körde jag ett benpass på gymmet.
(Som jag inte har hunnit blogga om). Men trots att jag inte bloggade om det, så hände det faktiskt. (Shocking, eller hur…? Haha!) och träningsvärken har varit brutal. Därför valde jag att ta en promenad igår, istället för att springa. En ”lugn” sådan, var planen.

Ca 2 km efter att jag lämnat stugan såg jag en mindre skogsväg sticka av åt höger.
”Hm, jag har sprungit förbi där massor av gånger, men aldrig sett den. Måste testa och se om den leder någonstans!”
Och jodå, det gjorde den. Den går från byn upp på berget. (Eller vice versa då). Nedför gick ju relativt lätt. När vi sedan vände (för att undvika stadsplanerat område och trafik) blev det lite tuffare. Det gick uppför…

Och mer uppför?! Gick det verkligen så här mycket nedför för en stund sen?

 

Tja, varför inte gå uppför lite till…?


Och liiiite till…?!

Det slutade med 76 höjdmeter på lite dryga 500 meter.
Bra lutning och bra träning, alltså. Och det,  trots att jag bara GICK uppför! Flåsig och svettig var jag, när jag kom upp på grusvägen igen.
Inte alls något jag hade planerat. Jag hade tänkt ta det lugnt, så att jag inte skulle behöva duscha efteråt. Tänk vad lurad man kan bli, när man letar stigar i skogen!  En riktigt skön tur blev det ju i slutändan, trots allt.

PS. Varför vara som andra, när man kan vara unik? 🙂

 

Påsk-långpass! Varning för trailporr!

En påskhelg som inte alls blev som vi hade tänkt oss. 
Fast ändå precis som vi hade tänkt oss. Vad jag menar? Vi hade planerat en lugn helg och jodå, det fick vi verkligen.
De två yngsta barnen däckade huvudvärk, feber och magont.  Vi hade planerat påskdagsmiddag med vänner, men även den blev avbokad (såklart). Idag är barnen lite piggare igen, tack och lov, men nu har helgen varit så lugn att jag blir rastlös istället. Aldrig är man nöjd… Haha!

För att få lite frisk luft laddade jag med ett långpass.
Under förra helgens terrängpass var ju benen obeskrivligt tunga. Framsteg: De var pigga nu! Istället var flåset inte alls med. Varför kan inte kroppen samarbeta med sig själv…? Please tell me why?
Men återigen; Jag antar att jag måste ta på mig klokhatten och inse att jag måste ta hänsyn till mitt ganska långa löparuppehåll. Inte konstigt att det inte känns på topp. Det är bara det att det är vår och jag vill så mycket!

Jag släppte därför kraven helt och njöt av omgivningarna!
Valet föll på ett av mina favvospår här hemma – Vildmarksleden. Den är tyvärr lite för kort (i mina ögon)  – 10 km. Minst det dubbla hade varit trevligt, tycker en långsam trailsnigel som jag. Samtidigt som jag inser att många löpare (och vandrare) tycker att den är precis lagom.
Jag kan ju faktiskt springa den två varv, men det blir liksom inte riktigt samma sak. 🙂

img_9166

Den var dock oväntat torr!
(Skriver jag under just den här bilden…?!)  Visst, det var (uppenbarligen) lite blöt och lerigt på några ställen, men jag har föreställt mig något helt annat. Dels pga att den leden brukar vara rejält blöt (i alla fall från och till). Och dels med tanke på allt smältvatten efter vintern. Men ok, jag klagar inte.
När jag kollade under magen på Love, efter rundan, insåg jag att det måste varit lerigt ändå… 😉

Med lite egna stig-komponeringar blev det ytterligare ett par km.
Passet landade på totalt 13,2 km. Det är det längsta jag har sprungit sedan början på Januari (precis innan höften började krångla). Det känns så himla skönt och jag är oerhört tacksam över att jag kan springa igen! Även om jag fortfarande är ganska försiktig med vad (och hur mycket) jag vågar och inte vågar göra.

Love kör en: ”I´m the king of the world!!!” 

Ja, men höften då? Jag känner av den lite grann fortfarande.
Med betoning på lite. Oftast känner jag av den i början och i slutet på passen. I början för att den inte är uppvärmd och i slutet, för att jag blir trött och tekniken fallerar (och för att även höftmuskleraturen blir trött antar jag).
Under det här passet kände jag ingenting, under ca 8-9 km där i ”mitten”, så helt klart flera steg i rätt riktning!

PS. Är det någon av er som jag ”känner” (i alla fall lite grann) som skulle vara sugna på att svänga förbi Alinge-texas (Alingsås) i sommar. På en genomresa eller så; hojta! Vi kör en trailrunda i snigeltempo! Ok? 🙂