Utveckling.
Om jag tänker tillbaka på hur det var när jag började springa;
Det har hänt en del kan man väl lugnt säga. Från att ha sprungit typ 2-3 km, två dagar i veckan på asfalt, springer jag numera längre rundor i skogen. Men den största förändringen är nog ändå den mentala.
Att mentalt våga!
Första rundorna utanför asfaltsvärlden, gick på breda, preparerade elljusspår. Inte heller då, sprang jag så himla långt. Eftersom det var mer kuperat var ju 3 km i skogen ÄNNU jobbigare. Dessutom var jag rädd att jag skulle springa vilse.
Nu tänker jag: ”Åh, en ny stig! Undra vart den leder!” Och så viker jag av och följer den (om jag har tid att springa lite vilse den dagen, vill säga). Om den tar slut längre fram är det ju bara att vända och följa den tillbaka till ”känd väg”.
Kommer man ut någonstans på en större grusväg/väg går det ofta att lokalisera sig någorlunda (eller så räddas man av en kartapp, som jag har lite som ”livlina emellanåt).
Eller som när jag testar nya etapper på Nordvärmlandsleden.
För ett par år sedan hade jag ALDRIG vågat testa något sånt, särskilt inte på egen hand. Men gör man det i små steg, vågar man snart mer än man tror!
Hitta guldklimparna!
Nu tänker jag mer: ”vilka guldklimpar till ställen man missar om man inte utforskar nya områden och nya stigar!
Sedan får man ju inte ”jackpot” varje gång, såklart. Ibland byts de där förväntansfulla tankarna mot besvikelse. Eller njae, förresten, kanske inte just besvikelse. Mer ett ”Jaha, det här var väl ok, men inte mer”-tänk.
Men gårdagens runda var en guldklimp!
I alla fall bitvis – Som fotot ovan. WOW! Det blev lite tuggande av grusväg också.
Jag knöt vindjackan runt midjan, när jag stack iväg. ”Just in case”. Hur tusan tänkte jag där?! Svettades ju som en tok även utan jacka!
Det var strålande sol och +14 grader! Jag som normalt sett tycker att allt över +20 grader är olidligt löparväder. Tänk vad man förtränger under ett vinterhalvår… 😛