Springa i Värmland!

Det finns löprundor och så finns det löprundor!
Dagens springtur var den första på två veckor, men märkligt nog kände jag inte någon större skillnad, vad gällde flåset?

Nu var det ju ren och skär njutningslöpning, så ingen press utav kroppen. Då hade det säkerligen känts annorlunda (och varit jäkligt korkat). Jag kunde i alla fall tassa på i lugnt tempo och njuta av omgivningarna, utan att känna att kroppen blev trött. Hösten här i Värmland bjuder verkligen på sin allra bästa sida – Vilken tajming! Strålande sol och + 4-5 grader. Love it! 🙂

Utsikt över klarälven

En annan som njöt av löprundan var Love.
Som vanligt tyckte hon att jag var alldeles för långsam, men det är ju en konstant uppfattning, från hennes sida… Haha! Sprintar man iväg i typ 2,50-tempo, får man faktiskt skylla sig själv lite grann, att matte halkar efter… 😉
Ca 8 km skramlade vi ihop och sedan sov vi båda middag. En perfekt start på helgen!

Som värsta Running Snow White!

Och då menar jag inte att jag är oskuldsfull och försiktig.
Mer att jag under en enda timme stötte på en nötskrika, ett rådjur, en ekorre (som satt 5 meter ifrån mig och bara tittade?!), en skogsduva och en hare. Hade jag stämt upp i sång hade de kanske kommit närmare och ställt sig i en ring runt mig? (Eller inte) Haha! 😛

Förutom (tack vare?) djur-kaskaden; vilken runda!
När jag lämnade jobbet kände mig seg och mosig och funderade allvarligt på att bara åka hem och vila. Som tur var tänkte jag på det som kloka Ingmarie brukar tipsa om; Att prova en kort runda/kort stund och se hur det känns.
”3 km kan jag ju springa vilken dag som helst. Efter det får jag sluta om jag vill”.

Första 2 km var lite sega (och gick, till mitt försvar, bara uppför) men efter det rullade det på riktigt bra. Efter 3 km ville jag ju inte alls sluta längre. Bara tassade på och njöt av det fantastiska höstvädret! Det är verkligen nu jag trivs som bäst. Sol, guldfärgade eftermiddagar och +8 grader. Pigga ben och glada lungor – Dryga 8 km ren och skär magi! ♥

.
Lite ursäkta för fotona nedan. Detta var ändå de två bästa, trots att det ser ut som at jag ska vrida nacken ur led på ena fotot.
På ett tredje såg det ut som jag typ stod och bajsade (?!) så jag besparade er den. Photogenic – not so much! 😀

Oktoberlöpning på Holleden!

I och med månadsskiftet har vi passerat in i Oktober månad.
Det märks. Solsken och regndroppar avlöser varandra, inte sällan med minuters mellanrum. Frågar du mig, är det lite charmen med att springa på hösten. Man vet liksom aldrig riktigt vad man får; Vindstilla och sol, åskskurar eller ösregn och stormbyar.
Ska man springa väldigt långt kan det vara bra att förbereda sig, med vind/regnjacka och ullstrumpor t.ex. Men ska man ”bara” ut på rundor under en timme behöver man oftast inte lägga ner sin själ vad gäller planeringen. Visst, man blir blöt, men så länge man håller sig i rörelse, förblir man hyfsat varm.
Jo förresten, man kan tydligen bli full också… 😉

Gårdagens runda kändes verkligen ”höstig”!
Den innehöll just den där blandningen. Sol i ena sekunden, för att sedan få regndroppar i ansiktet, för det tredje se mööörka moln torna upp sig. Skräckblandad förtjusning.

img_2321-2

Jag sprang delar av Holleden, där jag tillbringat rätt många timmar vid det här laget.
Rundan ligger ca 5-10 minuter hemifrån (med bil). Och om någon undrar; jo, det går nog att springa dit och hem också, men då blir det lite omvägar och det landar på ca 25-30 km. Inte en runda man gör varje gång alltså. Men en dag, kanske.

Holleden – den är verkligen ljuvlig!

Har ni vägarna förbi Alingsås, tycker jag ni ska ta en sväng på den. Vill ni ha (snigel)sällskap, så hojta! 🙂
Att det, förutom själva leden, finns ännu fler stigar i området som man kan utforska, gör ju inte saken sämre! Bara man vågar testa att vika av från de orange-rödda markeringarna, kan man hitta riktiga pärlor.

Love letade upp den enda vattenpölen på vägen. Lycklig vovve… Haha!

Första km var verkligen seeega! 
Tempokurvan på runkeeper talade (i efterhand) sitt tydliga språk! Sett från första till sista km, gick varje km lite fortare. För att avsluta den sista kilometern med ett tempo som var ca 1,5 minut snabbare per km… Ja, ja, bättre sent än aldrig, säger man väl? 😀

Vi mötte kalvar på grönbete!

De var rädda, men samtidigt sååå nyfikna; särskilt på Love. Vi försökte gå fram och hälsa, men de var inte alls 100 % säkra på att det var en bra idé. Däremot när vi gick ifrån dem, började de springa (!) efter oss och Love fick lite smått panik… Haha!
Så söta. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha kalvar/kor hemma vid/runt huset. De har liksom någon avslappnande effekt, där de går runt i slowmotion och idisslar.

Totalt 10 km trail in på kontot!
Med tanke på den oerhört tröga starten, nöjde jag mig med det.

Stiglöpning – Holleden!

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev häromdagen När kroppen får bestämma.
Den här gången var det mer: ”När huvudet får bestämma”. Och då ska jag förklara vad jag menar, lite längre ner i inlägget.

Det här är en sådan där intensiv vecka, där man i förväg tror att man inte kommer hinna träna alls. Det är mycket på jobbet, föräldramöten x 2 (!) och jag skulle vara både ridmorsa och fotbollsmorsa. Känslan då, när jag man faktiskt lyckas klämma in ett löppass på ren vilja (och lite tur). YAY!

Dessutom hade jag varit förutseende (ok, kanske mer glömsk…)
Jag hade nämligen en träningsväska i bilen (som jag glömde ta in vid ett tidigare tillfälle) med träningskläder. Oanvända alltså!
”Kanonbra! Då kan jag parkera vid den där sjön, på vägen hem, för att testa lite nya vägar/stigar!” tänkte jag.

Sagt och gjort. Det började bra. Jag hittade både tights, linne, sport-BH och skor. Sedan insåg jag att:
1. Jag har inga strumpor
2. Jag har ingen mobilhållare
3. Jag har ingen nyckelficka på de här tightsen…

Det jag menar är alltså; När hjärnan får bestämma, glömmer man hälften… What to do?
Jo, jag sprang utan strumpor (med en liten rädsla att få skav), plus att jag fick ha bilnyckeln i ena handen och mobilen i den andra. Samtidigt som jag höll tummarna för att inte snubbla över någon rot, då båda händerna var ”upptagna”.
Så ni ser. Är man finurlig, så kan man lösa det mesta! Haha! 😉
Det värsta hade nog varit att glömma skorna. Eller nä, förresten. Barfota i skogen hade nog funkat. Däremot inte springa utan sport-BH. Det är hemskt och gör fysiskt ont!

Vissa delar har jag sprungit innan (delar av Holleden) men jag letade mig även in mig på några nya avstickare också.
Och så hittar man de mest ljuvliga, grön- och guldsprakande skogspartierna. Naturhjärtat bara smälter…!

Med tanke på att passet var ”inknött” (som vi säger här nere), hade jag tyvärr ganska bråttom tillbaka till bilen. 7 km lyckades jag skrapa ihop, även om de 45 minuterna nog var de kortaste 45 minuter, jag har upplevt på länge. Jag ville ju springa meeer!

Jag säger samma sak som Mari skrev i sitt inlägg – Första passet med löparjacka
Efter loppet i Sälen har de (förvisso bara) två passen jag hade fått till, känts riktigt bra. Kroppen känns lätt och uthållig! T.o.m. backarna känns bra. En troligt förklaring av väl att man förmodligen är smått miljöskadad, efter alla höjdmeter. 😛

När det inte blir som man tänkt sig x 2.

Plan 1 – Linnémaraton

Planen inför den här helgen var ju att ta mig igenom dryga 42 km (44 km, om jag inte minns fel) för andra året i rad. Tillsammans med ett gäng tokiga arbetskamrater. Istället kom det en massa andra planer emellan – Både för mig och för de andra. Men 2017 kör vi igen! (För er som fortfarande hänger här då).
PS. Andra planer på långlopp är dock på gång. Mer info om det snart…! 🙂

Plan 2 – Springa långpass!

Backup-planen var att köra långpass här hemma. 
Jag bytte om till löparkläder, men fastnade framför datorn ett par timmar (?!) en bra stund. Bloggade lite själv, läste ikapp en massa bloggar och letade inspiration. Ofta blir jag ju inspirerad till att ge mig ut, när jag läser om andra som tränar/springer.
Men just den här dagen, måste jag nog erkänna, att det mest var för att jag drog mig för att ge mig ut… Klockan blev halv 11 innan jag äntligen tog mig i kragen och kom ut.

Att alltid känna motivation.

Det är många som har uppfattningen att ”de som tränar” alltid känner motivation. Tränar man flera dagar i veckan, måste man ju självklart tycka att det är roligt att träna! Eller hur var det?
”Själv har jag precis börjat träna och idag känner jag mig inte ALLS motiverad, så jag stannar inne. Det måste ju vara ok. Jag är ju inte en ”sådan som tränar”. Därför behöver jag ju egentligen inte träna. Jag tränar imorgon istället. Eller på måndag.”

Jag lovar er; alla som tränar / har börjat träna kommer få sina ”ups and downs”.
Den här dagen var verkligen en ”down”, för egen del. Men det är ju egentligen bara att bestämma sig. Nu gör jag det! Det låter som en klyscha, men tar man sig bara ut, så brukar den där tröga känslan släppa. I 99 fall av 100!

Fall 100 av 100 – Varför det var så tungt?

Den här gången var tydligen den där sista jäkla 100:e gången.
Det var längesen jag var så himla seg. Även om några av den senaste tidens (försök till) morgonjoggar, har varit tröga, så var detta verkligen något utöver det vanliga. Herrejösses…..! Sirapssega ben och tung andning!
Jag tänkte efter och ansåg att: ”Jo, jag har väl både ätit och sovit bra.”  Till slut konstaterade jag att det förmodligen berodde på tre saker:

  1. Benen var tunga efter Grit-passet i torsdagskväll.
  2. Det var soligt och torrt ute = Pollen…
  3. Det var min första blödningsdag i menscykel. (Sorry, for too much info).

Ett tag var det nära att jag gav upp. Jag funderade antingen på att vända om och ta mig hem, eller bara gå en promenad. Det blev någon variant av alternativ nr 2. Jag vände alltså inte hemåt, men det blev bara 9 km och mer ”gågging-runda” än löprunda. Sprang/lufsade kanske 70 % av passet och resterande del blev det gång.

Är kroppen inte med på noterna, så är den inte. Vad ska man göra, mer än att lyssna?
Som tur är, är ju känslan efter passet ändå lika skön som vanligt!  Endorifiner! 🙂