Populära blogginlägg!

Ida kommenterade ett av mina inlägg igår.
Hehe, sitter och funderar på om jag ska anmäla mig till detta lopp, sista ordinarie anmälningsdagen idag… Googlar lite och hamnar här… Nu vet jag inte om jag är så sugen längre  :O

Sorry, Ida. Det var inte meningen att skrämma dig. Premiärloppet är ett trevligt lopp!-Jag lovar! 😉
Den (avskräckande?) race-rapporten hittade hon via google, men ni kan även hitta den här –> Bland många andra populära blogginlägg.

Den röda tråden tycks vara långa trailpass i Värmland och race rapporter.
Om ni saknar något roligt, intressant eller galet inlägg, som ni kommer ihåg och tycker är läsvärt får ni gärna nämna det! Det är ju sällan statistiken är 100 %-ig. Bättre att lita på människor / Mina läsare. 🙂

populära

Ensam i skogen – Fast ändå inte ensam i skogen.

Märkligt nog kände jag mig lite opepp, när jag vaknade.
Trött i kroppen och seg i knoppen. När jag tittade ut såg jag hur solen strålade. Jag kan ju bara inte sitta inne en dag som denna?! Nu när jag är i Värmland och allt. Hur ofta är jag här, liksom.

Segheten släppte relativt snabbt (som den så ofta gör). Och vi började tassa uppför berget, Love och jag.

Om den korta rundan dagen innan bjöd på rätt många höjdmeter, kan man ju lugnt säga att den här gjorde detsamma. De första dryga 6 kilometerarna (!) gick uppför, uppför och lite mer uppför.
Det enda som varierade var vilken lutning backarna hade. Ibland aningens flackare, men ändå – uppför. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag sprang hela vägen. Däremot kändes det rejält i lår och vader, även om jag varvade löpning med gång. Bra träning inför Sälen,  detta! 🙂

Vyerna var magiska! Jag är definitivt inget fan av kalhyggen, men i enstaka fall kan man faktiskt njuta lite extra just pga att de finns där. Som här: Halvvägs uppför berget ungefär. I fjärran ser man fjällen i norska Trysil!

Skyltar som bara finns här Norröver. Älskar´t!
Mitt i skogen, vid ett litet T-vägkorse. De säger egentligen ingenting, men ändå så himla mycket. Följ skylten, så kommer du till en sjö/ fiskeklubb. Varför krångla till det?
”Joooo, men så äre” *med ”norrländsk” klang*

Ju högre upp jag tog mig desto mer insåg jag att våren inte hade kommit lika långt här.
Jag var tacksam över att jag hade packat ner mina icebug. Tanken var ju att de skulle vara bra att ha om det var snö och is.  Men eftersom planen även var terränglöpning och troligtvis mycket blöta/lera, funkar det ju lika bra med metalldubb. Så win-win!

Uppe vid Näcksjön kändes det i princip som 100 % vinter.
Eller ja, om man bortsåg från den något värmande vårsolen då. (Och varför ska man göra det…?) I övrigt var det is på sjön, snö på marken och man kunde se att de hade kört med snöskoter.
På andra sidan sjön (på fotot sett) befann jag mig förra gången jag var här – Under Värmlandsrundan sent i höstas. Det var där Love luktade på något och ”ballade ur” (?!) Och strax efter den paniken sprang jag dessutom lite vilse. Det är lite för spännande ibland. 🙂

Åter till den här rundan då. Kroppen kändes helt fantastisk och huvudet piggnade till snabbt.
Det var nog den bästa känslan jag har haft på länge, faktiskt. Omgivningarna gör väl säkert sitt till, men ändå. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men insåg att jag var tvungen att vända neråt. Att jag inte får öka volymen eller längden på långpass för mycket, just nu, hur gärna jag än vill!

Att springa med lätt nedförslut i 6 km, var ju rätt trevligt…!
Och är bra träning. Det är lätt att glömma att träna nedförsbacke, när man tänker ”kuperade banor”. Många kör ändlösa pass med backintervaller (uppför), men får sedan kramp på framsida lår på tävlingsdagen, just för att de inte är vana att ”rulla på nedför”.

Personligen har jag faktiskt aldrig haft problem med nedförlöpning.
Kanske för att jag (både mentalt och fysiskt) föredrar det framför löpning uppför? Vilket i sin tur kanske gör att jag tränar mer på det, än vad jag faktiskt reflekterar över…? Däremot går tekniken definitivt slipa på – Don´t get me wrong! 🙂
Det var, hur som helst, himla skön känsla att rulla nedför, kilometer efter kilometer…! Mestadels omgiven av öppen tallskog eller lummig barrskog. Ljuvligt!

Om det känns jobbigt att vara ensam i skogen? 
Oroa er inte. Här i Värmland är man aldrig helt ensam i skogen! 😉 Det blev extra tydligt under det här passet. Nu när det fortfarande ligger snö kvar, samtidigt som det är blött på vägar och stigar syns fotspår OVANLIGT tydligt. Jag tappade räkningen, vad gällde hur många älgspår jag såg längs vägen.

Efter att ha funderat över alla spår tänkte jag plötsligt:
”När vaknar björnarna ur sina iden egentligen? Början av April…?!” Och så nojade jag lite över det ett tag, men jag såg inga björnspår. Och lika glad var jag för det!

Däremot fotade jag detta och googlade storlek och utformning och tydligen är det vildsvin. Jag som trodde att norra värmland hade ”klarat sig” från vildsvin… Där ser man. Jag gissade att det var det, även när jag stod där, men lika bra att inget veta ibland. 😛

Väl nere för berget tog våren över igen!
Barmark – och lite blött/torrt om vartannat. Det blev, trots en halvtrög start, en riktigt skön dag!  2 timmar i skogen,  många höjdmeter, en kropp som kändes riktigt bra och en ”tyst” höft. Kan det blir bättre?! 🙂

Påsk-långpass! Varning för trailporr!

En påskhelg som inte alls blev som vi hade tänkt oss. 
Fast ändå precis som vi hade tänkt oss. Vad jag menar? Vi hade planerat en lugn helg och jodå, det fick vi verkligen.
De två yngsta barnen däckade huvudvärk, feber och magont.  Vi hade planerat påskdagsmiddag med vänner, men även den blev avbokad (såklart). Idag är barnen lite piggare igen, tack och lov, men nu har helgen varit så lugn att jag blir rastlös istället. Aldrig är man nöjd… Haha!

För att få lite frisk luft laddade jag med ett långpass.
Under förra helgens terrängpass var ju benen obeskrivligt tunga. Framsteg: De var pigga nu! Istället var flåset inte alls med. Varför kan inte kroppen samarbeta med sig själv…? Please tell me why?
Men återigen; Jag antar att jag måste ta på mig klokhatten och inse att jag måste ta hänsyn till mitt ganska långa löparuppehåll. Inte konstigt att det inte känns på topp. Det är bara det att det är vår och jag vill så mycket!

Jag släppte därför kraven helt och njöt av omgivningarna!
Valet föll på ett av mina favvospår här hemma – Vildmarksleden. Den är tyvärr lite för kort (i mina ögon)  – 10 km. Minst det dubbla hade varit trevligt, tycker en långsam trailsnigel som jag. Samtidigt som jag inser att många löpare (och vandrare) tycker att den är precis lagom.
Jag kan ju faktiskt springa den två varv, men det blir liksom inte riktigt samma sak. 🙂

img_9166

Den var dock oväntat torr!
(Skriver jag under just den här bilden…?!)  Visst, det var (uppenbarligen) lite blöt och lerigt på några ställen, men jag har föreställt mig något helt annat. Dels pga att den leden brukar vara rejält blöt (i alla fall från och till). Och dels med tanke på allt smältvatten efter vintern. Men ok, jag klagar inte.
När jag kollade under magen på Love, efter rundan, insåg jag att det måste varit lerigt ändå… 😉

Med lite egna stig-komponeringar blev det ytterligare ett par km.
Passet landade på totalt 13,2 km. Det är det längsta jag har sprungit sedan början på Januari (precis innan höften började krångla). Det känns så himla skönt och jag är oerhört tacksam över att jag kan springa igen! Även om jag fortfarande är ganska försiktig med vad (och hur mycket) jag vågar och inte vågar göra.

Love kör en: ”I´m the king of the world!!!” 

Ja, men höften då? Jag känner av den lite grann fortfarande.
Med betoning på lite. Oftast känner jag av den i början och i slutet på passen. I början för att den inte är uppvärmd och i slutet, för att jag blir trött och tekniken fallerar (och för att även höftmuskleraturen blir trött antar jag).
Under det här passet kände jag ingenting, under ca 8-9 km där i ”mitten”, så helt klart flera steg i rätt riktning!

PS. Är det någon av er som jag ”känner” (i alla fall lite grann) som skulle vara sugna på att svänga förbi Alinge-texas (Alingsås) i sommar. På en genomresa eller så; hojta! Vi kör en trailrunda i snigeltempo! Ok? 🙂

Den där rundan!

Den där första, planerade rundan, of the week.
Och den där rundan, som jag älskar! För att lägga lite guldkant på tillvaron (och på löppasset) stack jag lite tidigare från jobbet igår. Som ett barn på julafton, kom jag på mig själv att ha fjärilar i magen? Varför…? Jag ska ju bara tassa fram i skogen. Försiktigt och bara känna in.
Men det var väl just det där – Känna in – som jag var nervös inför. Hur skulle det kännas?

Jag fick verkligen vårkänslor!
Trots att det redan gick betydligt långsammare än vanligt, valde jag att stanna och fota lite. Vem kan missa sådana här photomoments, liksom?! Hela skogen låg insvept i en guldfärgad slöja. Mitt i allt det vackra,  gjorde sig (tyvärr) höften hörd, lite från och till. Molade…

Var lite osäker på hur långt jag skulle springa.
Dels pga att jag inte visste hur mycket höften skulle klara av. Men även hur länge det skulle vara ljust? Eller åtminstone såpass ”dunkelt”, så att jag såg vad jag satte fötterna. Hade ingen pannlampa med mig, men tänkte att:
”Tja, i värsta fall vänjer väl sig ögonen.” *harkel* 😛   Och valde därför min favoritslinga på dryga 7 km, även om tiden var knapp.

Mycket rötter, mycket teknisk stig och magiska natur. 

Någonstans runt 4 km kändes det rätt mycket i höften.
Fast konstigt nog, inte hela tiden. Jag försökte analysera, men fick inte till någon logik i det hela. Ibland gjorde det inte ont alls, när underlaget var mer platt. För att i nästa sekund göra som MEST ont, när underlaget var platt.
Då kändes det istället bäst i uppförsbackarna. Jag gissar att det kanske handlar mer om vilken vinkel jag sätter ner foten – Både i höjdled, men även i sidled…?

Ett tag funderade jag på om jag skulle gå sista kilometrarna.
Dock märkte jag att det, efter 4 km, faktiskt inte blev värre av att springa. Så jag fortsatte att tassa på försiktigt. Och det var nog faktiskt den sista biten som i efterhand, kändes bäst.

Idag känns det lite i höften. Det där svaga molandet.
Men ingen skarp smärta. Dessutom försöker jag påminna mig om naprapatens ord:
”- Du kommer känna av höften närmsta dagarna. Men det är bara irriterat. Det är inget du kan springa sönder, i det här läget.”

Så ok. Därför blir det en runda till i helgen, samt ytterligare någon nästa vecka, innan återbesöket. Vill han att jag ska utmana löparkroppen, så ska den tusan-i-mig utmanas. 😛

Tips: Våga vila! Ett exempel på vad planerad viloperiod kan göra!

Märkligt hur saker har en tendens att falla på plats ibland.
När jag lämnade jobbet tog jag sikte mot gymmet och en inbokad spinningklass + en timmes Yin Yoga. Jag kände dock att jag inte var toksugen på spinningen. Sitta inomhus när oktober fortsätter att bjuda på fantastiska morgonar och kvällar! Mentalt knorrade det lite, men samtidigt tänkte jag att:
”Jag har ju bokat in mig. Jag får se fram emot yogan efteråt”.

När jag stannar bilen på parkeringen ser jag att jag fått ett SMS.
”Spinningklassen du är inbokad på är tyvärr inställd pga sjukdom”.
Vem hade ett finger med i spelet där…? Jag blev inte så ledsen, utan gick in i omklädningsrummet, bytte om och gav mig ut till ett närliggande motionsspår i väntan på yogan. Kravlös löpning var plan B!

IMG_6570

Tassade iväg i den sköna höstkvällen.
Eller ja… ”Tassa” är kanske förresten fel ord. Studsiga, lätta ben som gjorde att uppvärmningen blev… tja… inte så mycket uppvärmning kanske. *hrm* 😛
Vilan har gjort gott! Märkte att ansträngningsnivån inte var högre än vanligt, däremot var tempot det. När jag väl kom tillbaka till gymmets parkering och tittade på tempot, insåg jag att rundan hade gått i ca 6-tempo. Mitt (normala) tröskeltempo. Och sista km hade jag varit nere och nosat på 4,50-tempo. SISTA km… Vad tusan hände där?! *smått chockad*

Kontenta:
1. Vila gör gott för kroppen!
2. Jag borde definitivt lägga in planerad vila oftare! (Dvs då jag INTE är sjuk, för det är inte vila!)

Är du bra på att planera in viloperioder eller kan ni bli bättre? 🙂