Den svenska sjukvården är ett skämt!

Att behöva sitta 11 timmar på barn-a.k.u.t.e.n. och ändå inte få träffa en läkare?!
Jo, detta är till största delen en träningsblogg, men just idag får ni hitta inspiration någon annanstans.
Från början vad gäller akut-besöket igår då. Det började ju ganska bra:

  • Vi tog en kölapp. Fick skriva in oss efter 5 minuter.
    Tanke: ”Wow – vilken service!”
  • Vi satte oss i ett isolerat väntrum, för alla med kräkningar och diarréer.
    Tanke: (*ironiskt*) ”Mmm… Om detta INTE är magsjuka, lär vi få det nu…”
  • Efter knappt 1 timme blir vi hämtade.
    Tanke: ”Jo, men det här går ju ganska snabbt. Bättre än vårdcentralen hemma”.
  •  Sonen blir undersökt. En herre (och praktikant) klämmer och känner lite på sonen. Konstaterar att han INTE har vätskebrist.
    Tanke: ”Ok, det känns ju bra. Skönt att han fått i sig vätska”.
  • Vi får gå tillbaka till det isolerade väntrummet och får höra att ”någon” snart kommer och hämtar oss.
    Tanke: ”Hm… Undra vem den där ”någon” är…? Och när är ”snart”?
  • 2 timmar senare. ”Någon” tittar in. Det är tydligen en kvinnlig läkare. Hon säger: ”Hur är det med honom? Oj. Har ingen tittat till er på 2,5 timme. Det är INTE bra”.
    Tanke: ”Nej, det är inte bra! Min son har ont!”  Sedan utbyter vi en kort konversation där jag/vi (fortfarande) har förståelse för att akutfall får förtur.
  • Ytterligare 2 timmar senare (alltså totalt 4,5 timme efter inskrivning).
    Jag börjar bli jävligt irriterad! Sonen har ont hela tiden, men lyckas somna av utmattning däremellan. Sambon går ut för att fråga hur det ser ut med ev. väntetid. För att få reda på detta måste han ta en nummerlapp (igen??!) Det utbyts en lugn konversation ute vid receptionen. Sambon kommer tillbaka till det isolerade väntrummet. En kvinna sticker in huvudet och förklarar irriterat (?!) att de faktiskt tar akutfallen först!
    Tanke: ”Ursäkta….?!?!” (Jag frågar sambon vad han sa för att reta upp henne. Tydligen ingenting).

  • När 7 timmar har passerat (från inskrivning) kommer en sjuksköterska och leder oss till ett behandlingsrum.
    Tanke: ”Äntligen (!!) händer det något! 7 timmar är ju fullständigt oacceptabelt! Hur kan ett litet barn få ha ont så länge, utan att någon gör något??”
  • Sonen får lavemang (de misstänker förstoppning) och sedan tas blodprov för att utesluta infektion i kroppen.
    Tanke: ”Snart får vi veta något. Får något besked. Åh, vad skönt det ska bli att få åka hem (eller i värsta fall läggas in). Men det händer i alla fall någonting!”
  • Sonen är på toa. Bajsar.
    Mår lite bättre och lyckas få i sig en isglass med god aptit. Hoppet ökar. När isglassen nästan är slut vill han inte ha mer. Han är ont i magen. IGEN… Och kräks lite. Mest slem. Sjuksköterskan sätter honom som ”prio 1” – patient. Så läkaren ska ta honom först.
    Tanke: ”Men neeeej… Det var ju nu han skulle må bättre igen.” (Hoppet sjunker).
  • Vi ber ombedda att försöka få honom att kissa i en kopp.
    Det går sådär. Sjuksköterskan ber om ursäkt flera gånger över hur länge han får vänta. Jag lugnar henne med att det självklart inte är hennes fel.
    Tanke: ” Vi kommer aldrig få komma hem”…
  • Sjuksköterskan har konsulterat med läkaren (som fortfarande inte har VISAT sig!) och då inga prover visar tecken på infektion, men blodsockret är lågt, blir vi beordrade att försöka få i honom en macka och saft.  Han klagar över magont varje gång han får i sig en liten bit.
    Tanke: ”Snälla, snälla vän. Ät nu. Blir bra…!”
  • Får ett SMS från mamma (som är hemma och passar de andra barnen) att mellansonen har spytt ner hela sin säng
    Tanke: Nääää. JAG ORKAR INTE…!!
  • Lilleman piggnar till liiiite grann.
    Vi pratar med (den oerhört gulliga sjuksköterskan, som fortfarande ber om ursäkt för väntetiden om och om och om igen) och kommer fram till att vi ska prova att åka hem, nu när han är lite piggare. Vi får med oss mini-lavemang och vätskeersättning hem.
    Tanke: ”Jag vill bara hem! Nu FÅR det inte bli sämre. Han får inte bli dålig, nu när vi bestämmer oss för att åka hem*nervös*

 

Tack och lov sov han gott, hela natten, i våran säng.
Det var ett steg i rätt riktning. Han har gnällt sig genom de senaste två dygnen, även på nätterna. Men när han vaknade i morse klagade han fortfarande på ont i magen. NEJ…! 😦

Vi valde att försökte ”tvinga” i honom små, små smörgås-bitar och vätskeersättning och avvakta lite grann. Att tillbringa ytterligare 11 timmar UTAN att få träffa en läkare (!!?!) var vi inte så sugna på. (Om han inte hastigt blir sämre såklart).

Vi tänkte att: Han har i princip bara druckit vätska senaste två dygnen, så magen kanske protesterar rent generellt?  Nu mår han äntligen lite bättre. Pratar, skojar och har t.o.m. ätit lite pommes frites (nej, inte bästa ”starta maten”, men det får bli det han vill ha. Det är bättre än att han inte äter alls).

Vågar jag/vi hoppas att det går åt rätt håll nu…..??