Efter Bagheera Fjällmaraton Sälen – Runners high och bloggkändisskap…!

Det känns faktiskt både oväntat och ganska märkligt.
Men det enda jag har tänkt på efter lördagens lopp är hur jäkla sugen jag är på att springa! Att hitta nya utmaningar. Inte om ett halvår, utan NU! Jag som aldrig brukar planera eller springa särskilt många lopp/tävlingar. Vad hände där, liksom?

Som flera av mina Sälen-bloggvänner har beskrivit;
Jag är nog inne i någon typ av rosa löparbubbla just nu. Alla lopp låter häftiga. Jag tittar både på asfaltsmaror (?!), terränghalvmaror, Borås 6 timmars och lopp med tusentals trappsteg… (Gbg Trappathon)
Hur galet är det inte att hjärnan försöker ”lura in” en på massa nya äventyr? Fast ändå häftigt, på samma gång!

Vad som blir verklighet och inte, vågar jag inte svara på.
Just nu känns det rätt tomt, som det ofta gör efter att man avklarat ett stort mål. Jag behöver nog landa lite, innan jag bestämmer mig för vad nästa stora mål blir. Även om:

  1. Vi redan på tävlingsdagens kväll (!) satt och spånade på nya mål… Haha!)
  2. Spontana, ogenomtänkta saker också kan blir helt fantastisk… (Hint, hint! Bildresultat för pil höger Halvmara i fjällen)! 😉

Alltså, shit! Vad jag längtar tillbaka!
Vackra, vackra sälenfjällen! ❤

img_1745

Förresten. Jag glömde skriva en sak om loppet.
Efter bara ca 500 meter sprang det förbi en lång kille i grön vindjacka, som ropade.
”- Hej! Det är du som bloggar, va?”
Eh…? Japp, det är jag det. Haha! (Vem var du…?) *nyfiken*
Strax därefter det var det en tjej som vände sig om och sa:
”- Hej! Jag kände igen dig!”  (Jag kände inte igen henne… Piiinsamt!  Men tror det var en instagrammare, som jag följer..?)

Det känns verkligen jättekonstigt att främmande människor känner igen en.
Det innebär ju att det faktiskt finns de som läser min blogg. Jag blir alltid lika förvånad och smått generad, även om det låter konstigt. På något sätt borde man ju liksom förstå att det man skriver inte hamnar i ett svart, osynligt hål… 😛

Annonser

Tankar inför Bagheera fjällmaraton!

Tiden rusar fram och snart är det dags! 
Nu är det bara dryga 3 veckor; 22 (!) dagar kvar till Bagheera Fjällmaraton. En halvmara, för mig och #bloggerbabesgotrail-gänget! Helt galet för snabbt det har gått. Det känns som att det var igår vi satt och peppade och fnissade över vårt galna upptåg, på facebook-chatten!

Mina tankar just nu:

  • Det är ”bara” en halvmara.
    Just nu hade det, i ärlighetens namn, känts rätt tufft med en hel maradistans. (Även om jag körde ett ultra i juni). 21 km känns mer överkomligt.
  • Jag har fått till ett par långpass i sommar.
    Bl.a. ett på 25 km. Alla pass som är längre än halvmaran, gör att den mentala spärren släpper lite till.
  • Avsaknaden av intervall- och backpass…
    Jag nojar lite över att de flesta passen, trots allt, har varit lugna distanspass eller (ännu) lugnare långpass. Jag känner mig seg, långsamt (om än relativt uthållig).
  • Jag kommer bli ifrånsprungen.
    När jag läser de andra bloggarna och läser om deras tempo på tröskel- , back- och intervallpass tänker jag bara… ”Jahopp, de har tänkt springa uppför fjället?” Jag kommer troligtvis att större delen av den sträckan, för att inte samla på mig mjölksyra. Vi ses väl i mål. 😉
  • Nervöööös! 
    Punkt.

Mari har skrivit ett inlägg om hennes tankar inför loppet, så jag tänkte att jag gör detsamma. Här kan ni läsa det.

Lite tankar inför fjällmaraton i Sälen

 

Dagens funderingar: Vad jag vill, kan och borde…

Osorterade, ocensurerade tankar och funderingar, så här på kvällskvisten.

Jag vill:

* Bara resa mig upp ur stolen och sticka från jobbet, sådana här fantastiska,  soliga vinterdagar.
* Istället njuta av lugna, härliga löprundor i snö-tysta, glittrande skogar.
* Berätta för er om mina två preliminärt (och äntligen) planerade mål för 2016. Men just nu känns det som att löpningen ligger på is. Vet därför, inte ens om planerna är rimliga…

Jag kan:
* Ju inte springa. Är inne på dag 11 med löpvila. Ändå känns det inte som att det blivit bättre. Jäkla skidåkning… Klena kropp… Höftjävel…! *suckar*
* Istället krama mina barn. Enjoy it!!  ❤

Jag borde:
* Försöka inse att vilodagar är bra. Framför allt: Efter det senaste, explosiva Sprint-passet, är en dags vila faktiskt något positivt.
* Ta en paus från sociala medier. För kvällen alltså.
* Istället njuta av stunden, umgås med familjen och njuta av något gott.

Har ni haft några funderingar idag, som ni kommer ihåg/vill dela med er av? 🙂

4 söndagstankar!

  1. Hur kan man få träningsvärk av ett lugnt långpass?
    Vader och höfter är oväntat ”mosiga” idag! Men ok, 17 km terräng är ju rätt långt och framför allt ca 4-5 km längre än senaste tidens långpass.
  2. Hur kunde en hel månads sockerupphåll kännas så lätt? 
    Nu är jag sockersugen redan på söndagkväll. Helgen är ju liksom inte ens över än?!  Visst, jag åt ju lördagsgodis igår. Det triggar ju garanterat… 😛
  3. Så himla skönt att komma ut och mjuka upp benen.
    En ca 5 km lång promenad som bjöd på betydligt fler höjdmeter och fantastisk utsikt (idag igen). Älskar att bo så här nära naturen! Att bo inne i stan är inget som lockar (i dagsläget).
  4. Jag ska jobba imorgon.
    Hur tänkte jag egentligen, när jag planerade julledigheten? Jobba två dagar, sedan vara ledig igen. Som att tortera sig själv två dagar, bara för att man kan…?? Varför inte vara ledig HELA veckan, Malin…? 😮

Magiska vyer!

”After marathon-thoughts”.

God morgon!
Det är många tankar som har rört sig i mitt huvud senaste dygnet. Rätt röriga sådana, men jag tänkte ändå försöka sammanfatta dem på något sätt. Den röda tråden är väl att huvudet redan (!) har lyckats förtränga hur jobbigt det var, medans kroppen fortfarande känner av sviterna av detsamma… 😉

  • Hjärnan: ”Alltså, de där 42-43 km var ju faktiskt inte sååå långt ändå…!
    Kroppen: ”Eh, du hjärnan… Du är ju dum i huvudet?!”
  • Min kropp är så jäkla grym, som klarade det! En häfta känsla när man inser att kroppen trots allt matade på i 12 km e.f.t.e.r. att det började göra ont i musklerna?!  (Detta trots att jag knappt kört långpass som varit över 20 km tidigare). Ok, aningens idiotiskt.
  • Fast ni vill inte se hur jag går idag…. Agda, 96 hade lätt  passerat mig…! Det här är ett skämt!  Sambon tyckte jag var oerhört ”sexig” (NOT!) när jag gick försökte gå upp imorse.  😀
  • Jag är märkligt (!) sugen på fler långa lopp. Kommer på mig själv att kolla upp BUM 45, Tjejmarathon, Ultra-Vasan 45 km och/eller ett 6 timmars lopp kanske?
  • Samtidigt som jag (hjärnan) funderar på: ”Jag kanske ska köra alla fem  ryggarna (21 km) på ”Skatås ryggar” i juni?
    Tänker kroppen: ”14 km kanske räcker?” (Eh…Logiken i det?) 😛