Långpass – När man råkar springa längre än det var tänkt!

Fast nu ljög jag nog lite, sorry…
När man springer längre än vad man egentligen tror att man klarar, skulle jag nog ha skrivit. För planen var trots allt att springa en viss runda, som jag hade mätt ut på jogg.se dagen innan och fick till 22,6 km.
Egentligen ingen rekorddistans, men när jag springer ensam har jag en tendens att tycka att det är långtråkigt med för långa långpass. Det brukar oftast blir 12-18 km. Ännu en anledning till att jag egentligen borde utmana min sociala spring-fobi, så jag får sällskap och kan springa längre.

Förbereda sig på sträckan mentalt.

Den här gången försökte jag verkligen föreställa mig rundan.
Att redan i förväg ställa in sig på den längden, istället för att bara ”ta det som det kommer”. För er som vet att jag sällan planerar, är det här ett ganska stort steg. 😛
Jag drack en resorb innan jag drog iväg, plus att jag packade ner ytterligare en, tillsammans med vatten, två energibars, fruktbollar (typ rawfood-variant) och dextrosol.

Hjärnspöken!

Jag tassade iväg och försökte ta det extremt lugnt.
Springa när jag kände att det flöt på bra, men att gå i alla uppförsbackar (a-la-ultra-tänk). Efter ca 6 km tänkte jag:
”- Herregud, 6 km…? Och jag har tänkt mig 16 km till…?!”  Försökte genast förtränga de negativa tankarna och började tänka på att jag faktiskt fixade 50 km för inte så längesen.
Hur svårt kan 22 km vara i jämförelse, liksom…?? Särskilt när de ska klaras utan någon som helst tidspress. Mumsade i mig en av energibarsen vid 7 km (ungefär en tredjedel igenom sträckan, enligt planen).

Potatisleden – We meet again.

När jag var lite drygt halvvägs tog jag ett kort stopp.
Fyllde den ena flaskan med min andra resorb, drack lite vatten och tog ett par dextrol-tabletter. Mest för den mentala känslans skull. Rättade till packningen och tassade vidare, in på en del av Potatisleden. Den är verkligen magisk, bitvis. Har ni vägarna förbi Alingsås, så passa på att vandra!

En bit in på potatisleden fick jag känslan av att km bara rasade iväg.
Eller rättare sagt, de sträckor som jag trots allt har sprungit vid tidigare tillfällen och uppfattat som ganska långa, försvann plötsligt fortare än jag hann blinka…?! Detta trots att det inte gick särskilt snabbt. Kan de ha att göra med att jag fokuserade på hela sträckan och att dessa km därför blev ”kortare”…?

Resorb vs. saltshot?

Vid ca 15 km mumsade jag i mitt fruktbollarna och drack i princip upp all resterande resorb.
Alltså förlåt, vätskeersättning och dess salter i all ära, men det är nästan så att jag överväger att bara ta med mig salt och göra ”saltshots”. Det sistnämnda smakar inte heller särskilt gott, men då behöver man bara svälja typ 2-3 munnar med saltvatten. Resorben ska ju blandas ut med 2,5 dl vatten. Blä…..

När jag lämnade potatisleden vid Bryngenäs, började sträckan ta ut sin rätt.
Jag tänkte (lustigt nog) att nu jag inte hade så långt kvar, men i själva verket var det 7 km…! Haha! Snacka om att hjärnan rätt snabbt kan bli miljöskadad… 😛

När det börjar kännas lättare att springa, än att gå.

Musklerna började ömma, sådär ”skönt-ont” som de gör när man utmanar kroppen med att springa längre än man är van vid. Sista 3-4 km gjorde det lika ont att gå (!) som att springa. Ingen fördel/belöning för kroppen att sakta ner och gå alltså… En rätt märklig känsla, men bara att tassa på helt enkelt. Bättre lite snabbare och ont, än långsammare och lika ont. 😉

Väl framme visade klockan nästan 25 km.
Lite längre än planen pga ändrade vägval och (faktiskt) en liten felspringning. Man kan tycka att man borde hitta i sin egen hemort, men jag väljer nog bara att säga ”pass” här. Jag kände mig rejält mör i kroppen, men glad att jag klarade planen + lite till!
Att det duggregnade sista halvan av sträckan såg jag bara som något positivt. Svalkande mot huden och sådär härlig känsla, som bara ett ljummet sommarregn kan ge! 🙂

Socialjogg på Holleden!

Holleden har hunnits springas rätt många gånger av mig, senaste åren.
Dock aldrig med sällskap (av den mänskliga sorten). I helgen hände även detta för första gången. Eftersom jag är lite av en ensamvarg, när det gäller träning, kändes det lite läskigt att möta upp någon som jag aldrig hade träffat IRL. Jag var oväntat nervös innan jag väl kom dit. ”Outside the box” och allt det där… 😛

”Är jag för långsam?”

Hon var inte så farlig (såklart) och jag slappnade av efter en stund, när jag insåg att hon inte alls hade några krav på ett visst tempo. Skönt!  Särskilt med tanke på att min andning fortfarande spökar… Plus att jag, även utan andningsbekymmer, nojar mig över att springsällskap ska tycka att jag är tråkigt långsam…
img_0184

Leden är verkligen vacker och jag tror att jag, trots den insikten, har blivit lite ”hemmablind”.
Mitt sällskap sprang rundan för första gången och lät helt betagen! Allt är sådär skirt, ljusgrönt nu. Försommar alltså. Det gör verkligen naturen sådär extra vacker!

Note to self! Kolla upp ansträningsastma.

Min andning kändes ändå ok, men uppförsbackarna var tuffa(re än vanligt).
Jag gick i de brantaste uppförsbackarna och trots det kändes andningen begränsad när jag kom upp på ”toppen”. Däremot gick det bättre på flacken nu, än de gjorde för 3-4 veckor sedan. Lite framsteg i alla fall.

Mitt sällskap tyckte ändå att jag skulle kolla upp det längre fram (om det eventuellt är ansträngningsastma). Jag har ju själv funderat på det flera gånger och nu när jag äntligen försökte kolla upp det (för några veckor sedan), tyckte ju läkaren att jag skulle avvakta till augusti-september (efter värsta pollensäsongen). Will do.

Djup granskog a-la-John-Bauer i all ära.
Men jag har en personlig förkärlek till tallskog! Det finns tyvärr inte så mycket tallskog i mina hemtrakter, men en bit där på holleden kan jag njuta lite extra! Samt att Nordvärmlandsleden har den här öppna, vackra känslan som jag älskar, med en matta av blåbärsris. 🙂

”Vad gör du milen på?!”

Sällskapet hade en underbar inställning till löpning.
Vi kom in på det här med att många inte kan springa utan klocka. Att man känner att man ”måste” mäta tempo. Att man ”måste” bli bättre/snabbare/springa snyggare. Eller att att antalet km är viktigare än tiden man är ute. Istället för att lyssna på kroppen, fokusera på känsla och möjligen mäta i tid istället. Att den som är snabbast på milen vinner. Typ…

Hon är definitivt snabbare än mig (kallas ”hinden” på fejjan!) 😮
Jag blev såklart lite nyfiken. När jag frågade ungefär vilket tempo hon brukar hålla när hon springer själv, svarade hon bara:
”- Jag vet faktiskt inte. Jag springer oerhört sällan med klocka. Och när någon frågar mig: ”-Vad gör du milen på?”, brukar jag svara: ”-Vilken mil menar du? Midnattsloppet på asfalt, Milspåret i Skatås eller en rejält kuperad, offtrail-mil…?”

Boom! EXAKT så…!! 😀
14,6 km skrapade vi ihop och jodå, kroppen känns (faktiskt) ok. Nu är jag mest nojig över andningen, som verkar funka bra ena dagen, men som krånglar igen nästa dag… Men den som lever får väl se, helt enkelt.

Höften kapitel 2 – Lycka!

Känslan efter muskel-kavlandet var ju sådär.
Som sagt, fick känningar på baksida lår istället. Men inte så mycket att jag inte kunde jogga… *hrm* Gav mig ut på en lugn runda. Körde jogg 3-5 minuter och gick 1-2 minuter emellan för att låta (eventuella) överansträningar få en mjuk start. Och… Jag kände INGENTING! I höften alltså. Jag var helnojig hela passet (på dryga 40 minuter).
”Kändes det inte lite nu… Jo… Eller nä…?”

Som jag har saknat rundorna i skogen, sista veckorna!
Och då är det ändå bara veckor... Stackars vissa löpare som inte kan springa på flera månader..?! Visst, man kan GÅ, men det är ändå inte samma sak….! 🙂 Nu blev det lugnt, lugnt tempo. *tass tass tass* Benen kändes relativt lätta och lungorna kändes hur ”stora” som helst. Inte ett enda litet flås. Kanske inte såå konstigt, med tanke på tempot, men ändå.

image

.
Jag som har svårt att hitta ”rätt” tempo på långpassen (dvs jag gärna springer för fort, utan att jag tänker på det); Det är SÅ HÄR det ska kännas på långpass. Jätte-, jättelugnt!! *Note to self*

Var galet nöjd när jag kom hem igen! (Syns det?) 😉
Inte ofta man har den där euforiska känslan. Och nu har ischias-känslan släppt OCKSÅ, så nu känns det riktigt bra. Nu blir det löpvila ett par dagar. Lite mer funktionella övningar och (ännu) mer yoga/stretch. Har inga planer  på att utmana ödet. Promise!

image