Plötsligt händer det! 

Man får ju ofta höra att uppladdning (och vila) är viktigt.
Döm till min förvåning när bästa uppladdningen för dagen verkade vara:
1.  Fest; + En natt på annans soffan, istället för i ens egen säng.
2. Jäktande; hämta barn och hund hos vänner. Snabbt matstopp hos dom.
3. Mer jäktande; till kalas med kakor och tårta.

Sedan gav sig sambon ut på en golfrunda.
Jahopp… Där försvann mina träningsplaner, tänkte jag. Men efter att ha lagt de två små barnen, frågade jag äldsta sonen om jag kunde ta en snabb runda. (Och med ”snabb” menade jag egentligen kort). Han kunde ringa om det var något och jag fanns i närheten av hemmet. Sagt och gjort.

Första 2 km var lite småsega.
Bjöds på en fantastisk (!) solnedgång! Var tvungen att njuta en minut eller två inne i vid sjön. Efter det sprang jag vidare. Och som jag sprang?! Blev oerhört förvånad över lättheten i benen. Vad är det som händer?! Men sköt genast undan tanken och passade på att njuta av känslan istället. INTE ifrågasätta ”runners high”! 🙂

3 toksnabba km (för att vara jag) blev det, utan att det kändes särskilt tungt. Även de två km nerjogg kändes GALET lätt. Sådär lätt som man bara kan inbilla sig att 3,50-tempo-löpare känner när de joggar i 7,30-tempo. Men som man själv (nästan) aldrig upplever.

Hade ett leende på läpparna och var så glad att jag hade gett mig ut!
Och funderar på om det även funkar med fest och tårta inför tävlingar…..? 😉

Det lugna distanspasset som…

…inte blev. I alla fall inte det som det skulle bli.
Istället blev det något som skulle kunna beskrivas som tempopass. Oops… Att säga att jag har tappat i kondition är en underdrift. Benen var sega första km (när flåset var i fas), men sedan hände något. Benen vaknade till liv och kändes pigga, samtidigt som flåset blev…tja, flåsigt. 😉

Jag valde att ”go with the flow” och blev förvånad över km-tiderna, när jag väl var i ”mål” och kunde kolla dem. Knappa 7 km på min mjölksyratröskel. Och sista biten förmodligen strax över den (en del säger under). Snabbare än… = samlade på mig mer mjölksyra alltså. Fick nämligen en kväljning när jag nästan var framme vid bilen. Ett välkänt för-mycket-mjölksyra-tecken hos mig..! Blä!

Egentligen spelar tiden ingen roll just nu.
Jag har inget kort snabb-lopp i kalendern, men det kändes ändå bra att kroppen var lite pigg(are än vanligt). 🙂

Love valde att ta ett dopp när rundan var över.
Även hon verkade ganska nöjd över tempot. Ingen ”Åh-suck-måste-vänta in matte”-blick. Haha! 😀

Långa intervaller – Hitta ett hårt bra tempo. 

När jag satte mig på spinningsadeln igår, var jag inte jättepeppad.
Kände mig rätt seg och trött i huvudet. Och som vanligt glömmer man hur bra träningen är för en precis JUST DÅ…! Märkligt. 😛

Plötsligt! På skärmen såg jag det…
Vi skulle köra tre lååånga block. Hjälp! 12,5 – 10 – 12 minuter visade det sig. Jag som mentalt fasar just långa tuffa intervaller. Plötsligt började jag tvivla på mig själv och fundera; hur hårt skulle jag våga gå ut. Man vill ju inte gå in i väggen efter första blocket, men inte heller mesa och känna att man kunde gett mer. Svår balansgång tycker jag!

Har ni några tips hur ni gör för att hitta rätt nivå?

Det gäller ju även längre intervaller och tempopass vid löpning nu, menar jag.
Jag tror jag kunde kört lite hårdare under första blocket, så jag fegade nog lite ändå…
Däremot valde jag betydligt tyngre motstånd på block två och tre. Under sista 3 minuterna i sista blocket körde vi dessutom ”running” (stå upp med rak rygg) i sprintertempo (!). Alltså fy f**, vad jobbigt! Mjölksyran fullkomligt sprutade ur låren!

Efteråt. Endorfinstinn, genomsvettig och väldigt väldigt nöjd. 🙂
Spinningen är min (konditions-) räddning just nu. Skönt att det funkar med cyklingen.

Söndags-snabbis!

”Älskling, du kan inte springa på söndag.”
Det sa min sambo plötsligt till mig igår. Eh… Nähä? Han skulle (tydligen) spela golf på förmiddagen och hade sedan planerat in handbollsmatch på eftermiddagen. What the f***…?!

Men se där. Plötsligt såg jag en möjlighet och fokuserade stenhårt på den där luckan emellan halv 4 och halv 5. Herregud. Nästan en hel timme till mitt förfogande. Vad tusan var problemet?! Haha! 😉

IMG_3660

Om det beror på senaste tidens långa och många km;
Att de har gjort ”gott” även för kortare sträckor…? Eller om jag helt enkelt insåg att jag hade ont om tid? Det gick nämligen fortare än vanligt. Första km (uppvärmning, vad är det?) i 5,50-tempo. Ooops…. Bra där, Malin. Öppna hårt och öka sedan…! Eh…?  Det är för tusan ingen TÄVLING?! Haha! 😛

Resten av passet gick inte i det tempot.
Men inte långt därifrån. Det var längesen jag fick till ett såpass bra tempopass! Lite tung känsla i benen, men om det var tunga ”bara ändå” eller om de var tunga pga tempot ska jag låta vara osagt.
Vi tog dock en kort paus vid sjön. Love tyckte att det var badtemperatur. Matte höll INTE med. Jag håller mig på land i en månad till (eller två)…!

Jag jagar absolut inga tider, men det är ändå en skön känsla när kroppen är pigg.
Som sagt, ett bra tempo. Särskilt med tanke på min kuperade hemmaplan. Backar, backar…

Det kanske berodde på skorna förresten?
Premiärrundan i ett par Brooks PureGrit jag fick med mig från Skövde/Billingeträffen. Annelie hade en ”fyndlåda” där vi fick ta vad vi önskade, i utbyte mot en gåva till Nepal. Bra tänk!
Jag får uttala mig mer om skorna framöver. De kändes…eum…annorlunda. Jag kan bara inte sätta fingret på vad eller varför (än)… 🙂

Om man vill snabbare på milen…

…ska man springa kuperat. Jättekuperat!
Som Billingen-kuperat. För det ger uppenbarligen starka ben. Förvisso har jag sprungit aningens mer generellt sett, de sista månaderna, så det kan väl göra sitt till. Men däremot har jag inte sprungit särskilt mycket kvalitetspass. Mest i skogen och i njutar-tempo. Jag menar, skratt-/fotograferings-tempot under Billingen-helgen, var ju inte på något vis snabbt. (Även om det var fysiskt jobbigt för mig ändå. De andra ultra-typerna var ju knappt andfådda). 😉

Hur som… Något har hänt.
Igår sprang jag på en något mer flack bana (dock inte asfalt). Och jag kände när jag joggade iväg att benen kändes spänstiga. Ingen känsla jag brukar vara bortskämd med… Det kändes lite slitigt på några ställen, men överlag starka, s.t.a.r.k.a ben?! Häftig känsla!  Sedan att himlen hade öppnat sig och regnet VRÄKTE ner, så jag blev fullständigt (!) genomblöt, det är en annan sak.

En annan märklig känsla är när jag efter passet, står och stretchar.
Med regnet droppandes ifrån hela mig och mina genomblöta tights och linne. Och det springer förbi en tjej i långa tights och JACKA? Det var ju klibbigt, äcklig, tokvarm åskvärme i luften… Måste blivit hiskeligt varmt i jacka…?? Men vi är ju alla olika och tur är ju det!  😉

wpid-IMG_20140216_153223.jpg

Från ett annat stormigt/regnigt tillfälle, men jag var MINST lika blöt den här gången!
(När detta fotot togs, regnade/blåste det in vatten in i örat minns jag)! 😛