Springa i Värmland!

Det finns löprundor och så finns det löprundor!
Dagens springtur var den första på två veckor, men märkligt nog kände jag inte någon större skillnad, vad gällde flåset?

Nu var det ju ren och skär njutningslöpning, så ingen press utav kroppen. Då hade det säkerligen känts annorlunda (och varit jäkligt korkat). Jag kunde i alla fall tassa på i lugnt tempo och njuta av omgivningarna, utan att känna att kroppen blev trött. Hösten här i Värmland bjuder verkligen på sin allra bästa sida – Vilken tajming! Strålande sol och + 4-5 grader. Love it! 🙂

Utsikt över klarälven

En annan som njöt av löprundan var Love.
Som vanligt tyckte hon att jag var alldeles för långsam, men det är ju en konstant uppfattning, från hennes sida… Haha! Sprintar man iväg i typ 2,50-tempo, får man faktiskt skylla sig själv lite grann, att matte halkar efter… 😉
Ca 8 km skramlade vi ihop och sedan sov vi båda middag. En perfekt start på helgen!

Annonser

Oktoberlöpning på Holleden!

I och med månadsskiftet har vi passerat in i Oktober månad.
Det märks. Solsken och regndroppar avlöser varandra, inte sällan med minuters mellanrum. Frågar du mig, är det lite charmen med att springa på hösten. Man vet liksom aldrig riktigt vad man får; Vindstilla och sol, åskskurar eller ösregn och stormbyar.
Ska man springa väldigt långt kan det vara bra att förbereda sig, med vind/regnjacka och ullstrumpor t.ex. Men ska man ”bara” ut på rundor under en timme behöver man oftast inte lägga ner sin själ vad gäller planeringen. Visst, man blir blöt, men så länge man håller sig i rörelse, förblir man hyfsat varm.
Jo förresten, man kan tydligen bli full också… 😉

Gårdagens runda kändes verkligen ”höstig”!
Den innehöll just den där blandningen. Sol i ena sekunden, för att sedan få regndroppar i ansiktet, för det tredje se mööörka moln torna upp sig. Skräckblandad förtjusning.

img_2321-2

Jag sprang delar av Holleden, där jag tillbringat rätt många timmar vid det här laget.
Rundan ligger ca 5-10 minuter hemifrån (med bil). Och om någon undrar; jo, det går nog att springa dit och hem också, men då blir det lite omvägar och det landar på ca 25-30 km. Inte en runda man gör varje gång alltså. Men en dag, kanske.

Holleden – den är verkligen ljuvlig!

Har ni vägarna förbi Alingsås, tycker jag ni ska ta en sväng på den. Vill ni ha (snigel)sällskap, så hojta! 🙂
Att det, förutom själva leden, finns ännu fler stigar i området som man kan utforska, gör ju inte saken sämre! Bara man vågar testa att vika av från de orange-rödda markeringarna, kan man hitta riktiga pärlor.

Love letade upp den enda vattenpölen på vägen. Lycklig vovve… Haha!

Första km var verkligen seeega! 
Tempokurvan på runkeeper talade (i efterhand) sitt tydliga språk! Sett från första till sista km, gick varje km lite fortare. För att avsluta den sista kilometern med ett tempo som var ca 1,5 minut snabbare per km… Ja, ja, bättre sent än aldrig, säger man väl? 😀

Vi mötte kalvar på grönbete!

De var rädda, men samtidigt sååå nyfikna; särskilt på Love. Vi försökte gå fram och hälsa, men de var inte alls 100 % säkra på att det var en bra idé. Däremot när vi gick ifrån dem, började de springa (!) efter oss och Love fick lite smått panik… Haha!
Så söta. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha kalvar/kor hemma vid/runt huset. De har liksom någon avslappnande effekt, där de går runt i slowmotion och idisslar.

Totalt 10 km trail in på kontot!
Med tanke på den oerhört tröga starten, nöjde jag mig med det.

Min helg – I text och bilder!

Shopping med familjen!

Om veckorna går fort (och det gör de) går helgerna, om möjligt, ännu fortare!
Vi hade ingenting inplanerat den här helgen, ändå känns det som att det har ”gått i ett”. I lördags var hela familjen på stan och ska jag vara ärlig, vet inte när det hände senast. Det blev lite shoppande av inne-gympaskor, hockeygrejer och en ny väska till mig.
Jag köper oerhört sällan saker till mig själv (som inte är träningsrelaterat, vill säga…) men då dragkedjan på den gamla väskan har gått sönder och öppnar sig i ”fel ände” hela tiden, var det verkligen på tiden. Det vore ju väldigt tråkigt att upptäcka att nycklarna (eller något annat viktigt) har ramlat ut, trots att man har dragit igen dragkedjan… 😛

Terränglöpning!

Efter att vi kommit hem från stan, föll jag in i någon form av matkoma. Jag var galet trött och funderade allvarligt på att sova middag. (Det händer ett par gånger per år, men oerhört sällan). Mot bättre vetande (?) blev det ingen tupplur. Istället försökte jag väcka kroppen till liv genom att ge mig ut på en kravlös (!) löprunda.

Och då menar jag verkligen (!) att den var kravlös.
Om jag ville gå i ett uppförsbacke, fick jag göra det. Det här var bara ett sätt att ta mig ut och transportera mig ett par km (eller dryga åtta, som det faktiskt blev).
Det kändes ändå ok, när jag väl kom ut, även om kroppen var aningens seg. Det var en otroligt skön eftermiddag/kväll med gyllene solstrålar och perfekt temperatur!

Det slog mig under rundan att jag var glad över att jag sprang i skogen, där ingen såg mig.
Vita strumpor i löparskor är verkligen inte snyggt… Haha! (Det var de enda rena strumporna jag hade. Japp, sambon behöver tvätta).
Jag förstår verkligen inte hur vita strumpor är ett ”must have” inom cykelsporten. Det är inte snyggt (där heller)…  Med tanke på att jag har funderat på att börja cykla i typ 2-3 år, kanske det här var ett bra sätt att mentalt förbereda mig på de vita strumporna. Eller så kör jag på svarta strumpor, även om/när jag skaffar en cykel, bara för att jävlas med alla ”ritkiga” cykelnördar..? 😉

Grillning!

Söndagen började med ett tidigt besök i affären. Inhandling av grillkol, tändvätska och en present. Mellansonen skulle på kalas senare på eftermiddagen, men innan dess skulle vi hinna med grillning med vänner!
Jag är, ärligt talat, piiinsamt dålig på att hålla en regelbunden (och relativt tät) kontakt med mina vänner. 😦 Det är nästan så jag skäms ibland, men det är så mycket annat i livet som ska hinnas med.
Hur brukar ni göra? Bara att prioritera in – Är det så ”lätt”? 

img_2107

Mina två yngsta grabbar sysselsatte sig med att ”förbättra” stenmuren i vattnet i ett par timmar. Hehe! Lättroade barn. Men en smått nervös mamma som hela tiden bad dem att vara försiktiga. Små barn och hala stenar är en bra kombination, har jag hört….. 😮

img_2106

Äldsta sonen och en av hans kompisar fiskade, vilket kändes som en lugnare aktivitet. I övrigt njöt vi av grillad korv (vissa mer grillade än andra…), grillad ananas, choklad och kaffe. Gott!

img_2105

Love var kompis med alla och höll sig sysselsatt med hundratals apporteringar, simning och att ”valla” barn. Damen i fråga var rätt trött när vi väl kom hem… 😀

Har ni haft en bra helg?

img_2101

Pollenkänningar på Holleden!

Ska man skylla på hoppfullhet eller naivitet?
Förmodligen en kombination av de båda. Efter att ha käkat två allergitabletter och tagit allerginässpray hela 4 gånger (…) tänkte jag:
”Nu jäklar! Nu, är kroppen säkert på G igen. Det måste den vara. Jag ska ju till Skövde och springa (årliga upplagan av Skogssnigel-trailen)  på Billingeleden till helgen!”

Tassade iväg och tänkte att, jomen tusan. Det här känns ju faktiskt rätt bra.
Eum. I typ 500 meter… Sedan kände jag direkt; Det här kommer inte bli en lätt runda.

Tur i oturen att naturen vägde upp den, i övrigt, kassa känslan.
Jag har ju sprungit holleden förut, men blir lika hänförd varje gång! Massor av torra stigar genom trollskog! Lite myrmark och även en del mer knixiga, smala, leriga stigar. (Som just nu, faktiskt inte var såå leriga pga torrt väder).

Små, små mål – Och att vara nöjd med det.

Efter den där första 0,5 km, tänkte jag:
”Allt över 4 km är ok. Bara jag tar mig fyra km så får jag känna mig nöjd – den här dagen”.
Jag svor rejält när en lång, brant, ringlande backe (full med stenar) tornade upp sig. Flåsigt? Eh…Skojar du?! Här gick jag (”såklart”) uppför, men fick ändå stanna och tar ett par extra, hesa, andetag på toppen innan jag kunde fortsätta.

Symptom pollenallergi?

Att inte kunna dra ner luft ända ner i lungorna är galet frustrerande!
Sedan börjar jag ju såklart fundera på om det är bra (eller åtminstone inte dåligt) att springa, trots att kroppen inte fungerar som den ska? Jag menar, kan det göra mer skada än nytta?

Och precis som när jag körde intervaller på gymmet tidigare i veckan, är upplevelsen att det är som jobbigast när jag inte springer.

Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara vad jag menar (då detta är helt nytt för mig). Så länge jag springer/lufsar känner jag mig ”bara” mer begränsad av att jag flåsar mer än vanligt. (Vilket, i sin tur, säkerligen beror på större syreskuld).
Däremot är det först när jag (behöver) sakta(r) ner som den där ”otillräckligt-med-syre-känsla” och obehagligt, väsande rethostan kommer. Som om det triggas av att jag försöker andas djupare? Om detta är normalt, vet jag ju inte. Som sagt, jag har inget att jämföra med.

Träningsvärk – Varför?!

Efter mycket pust och stön lyckades jag ändå skrapa ihop nästan 7 km.
Normalt sett är ju 7 km ”ingenting” (för mig). Fast det är ju betydligt mer än de 4 km som jag satte som mål.

Det kändes dock som om jag hade sprungit det dubbla. Fick t.o.m. träningsvärk i vaderna (?!) Det brukar jag ju inte ens få på långpass; än mindre på ”standard-långa” rundor. Vad hände här, liksom…?
Nu hoppas jag verkligen att ytterligare ett par dagar med allergitabletter + spray gör att jag kan träna vettigt. Det här känns INTE som en bra uppladdning inför 5 kuperade mil….! Jag har dessutom (i sista stund) meddelat att jag inte springer i Skövde imorgon. Så…himla…tråkigt! 😦

Men återigen! Magiska stigar och perfekt väder i övrigt! 
Jag har nog sagt det förr, men säger det igen. Har ni vägarna förbi Alingsås, kör ett varv (14,6 km) på Holleden! 🙂

När kommer ni på mig…?!

Varför är det så lätt att undervärdera sig själv?

Det lustiga är att vi kom in på det här ämnet på jobbet häromdagen.
Hur många människor som, vid byte av jobb och/eller befodran, innerst inne kan känna sig otillräckliga (oftast kvinnor) och kan tänka:
”Hur tänkte de egentligen? Det här kommer jag aldrig fixa. Det här har jag inte tillräckligt med kompetens för att klara! Undra när de kommer på mig…?” Något en man (nästan) aldrig tänker. Istället har de en tendens att övervärdera sin kompetens.

Med första meningen hänvisar jag till känslan jag fick när jag läste Emmis inlägg – ”12 träningsformer som motiverar mig.” En av träningsformerna var traillöpning och hon skrev:

”Något jag inte har provat, men något som jag absolut skulle vilja prova. Det får bli när jag kommer hem till Sverige! Kanske Ida är hooked, har lärt sig hitta i Skatås och kan ta med mig på en runda när jag kommer hem? Eller Malin, som verkar ha full koll på trail?”

”Full koll på trail”. Vem pratar hon om?

Dels tvekade jag över om det var mig hon menade/hade länkat till?
När jag insåg att det var mig hon menade dök det upp tankar såsom:
”Va? Har jag full koll på trail…?! Hur menar hon? Hur mycket tror andra att jag kan/vet, egentligen…? Jag lufsar ju bara lite i skogen!”

Jag…lufsar…bara…lite…i…skogen…?!
Ett så uppenbartsätt att nedvärdera sig själv.

Jag ställde sedan följdfrågor till mig själv. Om jag hade frågat mitt yngre jag:
”- Ska vi dra ut på Nordvärmlandsleden? Va? Om någon annan ska med? Nej, nej, utan sällskap. Helt själv(a). På smala stigar, som vi inte ens vet om de är ordentligt markerade. Jo, förresten, jag glömde nämna: Det finns rätt mycket björn i området också. Och om vi går vilse, får vi bara försöka följa stigen tillbaka igen.”

Mitt yngre jag hade idiotförklarat mig. På riktigt!
Därför inser jag, när jag tänker efter, att jag har kommit jäkligt långt vad gäller trail-upplevelser. Även om jag har massor kvar att lära mig och (jodå) mycket kvar att våga!

Foto från Vättlefjällsleden!
Som jag för två år sedan (av oväntade anledningar) fick springa själv…

wpid-img_20140816_132345.jpg