Den där rundan!

Den där första, planerade rundan, of the week.
Och den där rundan, som jag älskar! För att lägga lite guldkant på tillvaron (och på löppasset) stack jag lite tidigare från jobbet igår. Som ett barn på julafton, kom jag på mig själv att ha fjärilar i magen? Varför…? Jag ska ju bara tassa fram i skogen. Försiktigt och bara känna in.
Men det var väl just det där – Känna in – som jag var nervös inför. Hur skulle det kännas?

Jag fick verkligen vårkänslor!
Trots att det redan gick betydligt långsammare än vanligt, valde jag att stanna och fota lite. Vem kan missa sådana här photomoments, liksom?! Hela skogen låg insvept i en guldfärgad slöja. Mitt i allt det vackra,  gjorde sig (tyvärr) höften hörd, lite från och till. Molade…

Var lite osäker på hur långt jag skulle springa.
Dels pga att jag inte visste hur mycket höften skulle klara av. Men även hur länge det skulle vara ljust? Eller åtminstone såpass ”dunkelt”, så att jag såg vad jag satte fötterna. Hade ingen pannlampa med mig, men tänkte att:
”Tja, i värsta fall vänjer väl sig ögonen.” *harkel* 😛   Och valde därför min favoritslinga på dryga 7 km, även om tiden var knapp.

Mycket rötter, mycket teknisk stig och magiska natur. 

Någonstans runt 4 km kändes det rätt mycket i höften.
Fast konstigt nog, inte hela tiden. Jag försökte analysera, men fick inte till någon logik i det hela. Ibland gjorde det inte ont alls, när underlaget var mer platt. För att i nästa sekund göra som MEST ont, när underlaget var platt.
Då kändes det istället bäst i uppförsbackarna. Jag gissar att det kanske handlar mer om vilken vinkel jag sätter ner foten – Både i höjdled, men även i sidled…?

Ett tag funderade jag på om jag skulle gå sista kilometrarna.
Dock märkte jag att det, efter 4 km, faktiskt inte blev värre av att springa. Så jag fortsatte att tassa på försiktigt. Och det var nog faktiskt den sista biten som i efterhand, kändes bäst.

Idag känns det lite i höften. Det där svaga molandet.
Men ingen skarp smärta. Dessutom försöker jag påminna mig om naprapatens ord:
”- Du kommer känna av höften närmsta dagarna. Men det är bara irriterat. Det är inget du kan springa sönder, i det här läget.”

Så ok. Därför blir det en runda till i helgen, samt ytterligare någon nästa vecka, innan återbesöket. Vill han att jag ska utmana löparkroppen, så ska den tusan-i-mig utmanas. 😛

Att öka från start…

Det känns som att jag är inne i ett flow nu.
Eller rättare sagt, muskler och flås är inne i ett flow. Det knäpper och knakar lite i både fötter, knän och höfter. Inte så att det gör ont-ont, men det känns som att jag skulle behöva backa lite grann i en vecka eller två. Det är ju så tråkigt bara… Men jag VET, jag bör och jag ska. 😉

IMG_2755

Med det sagt; Jag körde en ”avslutande” (?) runda igår.
Benen kändes pigga. Någon slags superkompensation tycks ha infunnit sig efter Blogger Boot Camp (?) Första halvan (ca 6,5 km) gick (för) fort. Benen pinnade på och flåset kändes bra till och från (mest till).

IMG_2754
Sista halvan fick jag betala för min iver.

Det blev segt som tusan och det kändes som att jag hade svårt att få tillräckligt med syre. ”Naturligtvis” stötte jag på en av tjejerna i löpargruppen just då. Hon undrade glatt om jag ville hänga med henne på milspåret.
Eh… anyday, but not today. 😛 Jag lufsade med henne dryga km innan hon vek av in på Vildmarksleden. (Jag var ganska avis, men ville inte sinka henne, då hon var pigg och fräsch).

puss-traildog  Det här är nog den mest överhängande”risken” man tar, när man försöker ta en ”Groupie” med en överexalterad traildog. Hm… Jag blev nog liiite renare i alla fall (?) 🙂

Jag lyckades slutligen skrapa ihop 13 km ”trailporr”.
Varav första halvan gick nästan 1 minut snabbare per km, jämför med andra halvan. Vi kan väl säga att det första var ”snabbdistans” och sedan blev det dryga 6 km (!) nerjogg…? 😉

7 tips om trail-löpning!

Då traillöpningen mitt andningshål och absoluta favoritträningsform i livet, tänkte jag dela med mig av några tips till er. Undrar ni, eller funderar över något – Fråga på! 🙂

skog3

  1. Ta det försiktigt i början. Även om mjuka stigar är snällare mot lederna, behöver både leder, ligament och (mindre) muskler anpassa sig till den mer tekniska löpningen. Annars är det lätt att exempelvis stuka fotlederna.
  2. Håller man sig till elljusspår eller större stigar kan man (faktiskt) använda sina vanliga löparskor. Om man efter ett tag känner att man ”fastnat” för stig- och/eller obanad löpning kan det vara bra att köpa ett par skor med mer mönstrad sula.
  3. Försök lära dig att titta en bit fram på stigen. Det är lätt som nybörjare att stirra ner på punkterna där man ska sätta fötterna, men det bästa är om man vet hur marken ser ut där, redan i.n.n.an. man kommer fram dit. Det underlättar när man ska välja ”spår” på stigen/i skogen.
  4. Strunta fullständigt i tempot! Är man van att springa en asfaltsmil i t.ex. 5,00-tempo, måste man vara medveten om att en mil i skogen inte kommer gå lika snabbt. Troligtvis inte ens i närheten av lika snabbt (särskilt inte om du är ovan). När jag springer i skogen brukar det gå minst 1 min långsammare/km. Ibland 2, 3 eller 4 km långsammare/km, beroende på hur kuperat och tekniskt det är!
  5. Gå i uppförsbackarna. Är det väldigt kuperat tjänar du ingenting på att ta ut dig uppför. I värsta fall blir du bara tröttare och orkar inte trycka på när det väl planar ut (eller ”rulla på” nedför).
  6. Ha gärna långa tights, alternativt shorts och högre kompressionsstrumpor (om det är varmt). Dels minskar risken att få fästingar, men du skyddar framförallt benen från rivsår, från grenar och ris.
  7. Njut! Självklart kan man köra intervaller eller fartlek i skogen. Men låt de vanliga distanspassen och långpassen gå långsammare. Ta in naturen och allt de vackra. Få ett lugnt sinne. Man behöver inte ha så bråttom här i livet. 🙂

 

Belöningen!

Senaste två veckorna har knappt innefattat något annat än kvalitetsträning.
Även när jag har tänkt köra lugnare distanspass, har benen känts pigga och trummat på och så ”vips” har jag kört av en 8 km snabbdistans istället. Och så var det bl.a. ”tusingar” på det.

Häromdagen fick jag äntligen (!) till ett lugnare pass.
Dessutom i skogen. Favvorundan på 6,7 km, plus ytterligare en sväng så totalt blev det ca 10 km. Det kändes verkligen som en BELÖNING när jag kunde ”lufsa” fram i mitt eget tempo och bara njuta..!! Kärlek!
Jag kom på mig själv att tänka: ”Tävling? Varför? Och på asfalt..?? Varför gör jag inte alltid så här istället. Njutspringer ute i naturen?”

Haha! Tja, vad svarar man (sig själv)?
Jag VET ju att det är terrängen som lever i mitt hjärta! Men… hade jag alltid sprungit lugna pass i skogen hade jag nog tröttnat (litegrann) på det också. Känslan av att aldrig utmana sig liksom. Därför ser jag den här perioden som undantaget från regeln. I år har jag ju inte tävlat alls! Så en månad (eller två) med tuff uppladdning borde jag väl fixa? 😀

IMG_0132

Det märks att solen går ner tidigare. Det är väl bara att acceptera att hösten är här. Ganska mysigt i och för sig, men det känns ändå lite ”konstigt”. Här på klippan passade ”Love” på att filosofera lite. Hon har förstått grejen, den här tjejen! Matte däremot, insåg inte alls möjligheten till 5 minuters yoga/meditation där och då. Perfekt omgivning för det ju!

IMG_0165

Älskade, älskade stigar! Jag upphörs aldrig (!) att hänföras.
De är så magiska! Vackra så man tappar andan! Och så kan de ju vara riktigt jäkla jobbiga också, men det kommer ju liksom på köpet… 😉 Jag önskar att alla kunde uppleva känslan och inse vad vi trailnördar har hittat. Eller ja, mindre människor i skogen, om de INTE gör det i och för sig…. Haha!

IMG_0133

Bästa löparsällskapet! ”Vita Faran” och jag kom bra överens, missförstå mig inte!
Synd att det inte funkade, av olika anledningar.  Den här nya fröken är ”mjuk” och lugn i sättet. Men det märks att hon älskar att följa med i skogen! Hon lyssnar bättre UTAN koppel. Tyvärr vågar jag inte ha henne lös hela tiden, pga ”risken” att stöta på (hundrädda) människor eller andra hundar.

Så fort vi kommer in på lite mer ödsliga stigar, så får hon springa lös. Hon är oerhört lyhörd och springer bakom mig hela tiden. Förutom när jag säger varsågod och släpper förbi henne. Först då, ”rusar” hon på. Stannar upp och kollar så jag ”hänger med”. Haha! Tack för omtanken liksom… 😀