Oktoberlöpning på Holleden!

I och med månadsskiftet har vi passerat in i Oktober månad.
Det märks. Solsken och regndroppar avlöser varandra, inte sällan med minuters mellanrum. Frågar du mig, är det lite charmen med att springa på hösten. Man vet liksom aldrig riktigt vad man får; Vindstilla och sol, åskskurar eller ösregn och stormbyar.
Ska man springa väldigt långt kan det vara bra att förbereda sig, med vind/regnjacka och ullstrumpor t.ex. Men ska man ”bara” ut på rundor under en timme behöver man oftast inte lägga ner sin själ vad gäller planeringen. Visst, man blir blöt, men så länge man håller sig i rörelse, förblir man hyfsat varm.
Jo förresten, man kan tydligen bli full också… 😉

Gårdagens runda kändes verkligen ”höstig”!
Den innehöll just den där blandningen. Sol i ena sekunden, för att sedan få regndroppar i ansiktet, för det tredje se mööörka moln torna upp sig. Skräckblandad förtjusning.

img_2321-2

Jag sprang delar av Holleden, där jag tillbringat rätt många timmar vid det här laget.
Rundan ligger ca 5-10 minuter hemifrån (med bil). Och om någon undrar; jo, det går nog att springa dit och hem också, men då blir det lite omvägar och det landar på ca 25-30 km. Inte en runda man gör varje gång alltså. Men en dag, kanske.

Holleden – den är verkligen ljuvlig!

Har ni vägarna förbi Alingsås, tycker jag ni ska ta en sväng på den. Vill ni ha (snigel)sällskap, så hojta! 🙂
Att det, förutom själva leden, finns ännu fler stigar i området som man kan utforska, gör ju inte saken sämre! Bara man vågar testa att vika av från de orange-rödda markeringarna, kan man hitta riktiga pärlor.

Love letade upp den enda vattenpölen på vägen. Lycklig vovve… Haha!

Första km var verkligen seeega! 
Tempokurvan på runkeeper talade (i efterhand) sitt tydliga språk! Sett från första till sista km, gick varje km lite fortare. För att avsluta den sista kilometern med ett tempo som var ca 1,5 minut snabbare per km… Ja, ja, bättre sent än aldrig, säger man väl? 😀

Vi mötte kalvar på grönbete!

De var rädda, men samtidigt sååå nyfikna; särskilt på Love. Vi försökte gå fram och hälsa, men de var inte alls 100 % säkra på att det var en bra idé. Däremot när vi gick ifrån dem, började de springa (!) efter oss och Love fick lite smått panik… Haha!
Så söta. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha kalvar/kor hemma vid/runt huset. De har liksom någon avslappnande effekt, där de går runt i slowmotion och idisslar.

Totalt 10 km trail in på kontot!
Med tanke på den oerhört tröga starten, nöjde jag mig med det.

Annonser

Magisk höstlöpning!

Det fanns en liten oro efter fjäll-halvmaran.
Hur mycket jag än gillar utförslöpning, tar utförslöpning nedför en brant slalombacke (!) ut sin rätt. Jag hade, efteråt, känningar i båda knäna (och träningsvärk i låren – den enda egentliga träningsvärken jag fick). Funderingarna som kom var; har jag överansträngt knäna och eventuellt dragit på mig sk. hopparknä…?

Överkompensation – Anledningen till pigga ben?

Igår var det dags för första löprundan efter loppet.
Jag gav mig ut och det kändes…eh…lätt? Borde det inte kännas tungt, segt och jobbigt? Eller också var det här någon typ av ”överkompensationen” som slog till? (Att kroppen, med hjälp av återhämtning, har blivit starkare/snabbare än innan den senaste stora utmaningen; I det här fallet fjällhalvmaran).

Skön känsla, hur som helst!
Knappt en enda svettdroppe (jag som annars svettas som en, jag vet inte vad!) och knappt ens flåsig. Det enda ”problemet” var att jag var tvungen att bromsa mig själv lite. Visst; det hade varit skitcoolt att dra av ett snabbdistanspass, men någonstans försökte jag ändå vara logisk och klok.
Kroppen behöver vila! Det var, trots allt bara 4 dagar sedan, jag/vi sprang en kuperad halvmara och den här rundan var planerad som enbart som ett återhämtningspass. Stick to the plan! 🙂

Förutom den lätta känslan under mitt 6 km långa pass, bjöds jag även på höstens första (men förhoppningsvis inte sista) solnedgång. Så vackert att man tappar andan! ❤

Ljummen sensommarkväll – Nöjd tjej!

Välkommen fina Juli!

Det firar jag med löpning!
Äntligen har ”hals-raspet” gett med sig och jag vågade ge mig ut på en runda. Självklart en lugn, försiktig runda, men ändå himla skönt att röra på sig och få andas – ”på riktigt”!
Vilken härlig luft det är ute! Har ni tänkt på det? Och jodå. Jag vet att åtminstone halva svenska folket önskar sig sol och +28 grader, men jag är inte en av dem. Det här växlande vädret och +15-20 graderna känns heeelt ok. Till och med rätt skönt! Och så talar förmodligen bara en (”puckad”) löpare? (Som inte gillar värme). Haha! 😛

Det här med att vara efterklok.

Lite ringrostig kände jag mig, även om jag kanske mest var försiktig.
Första kilometerna gick väldigt långsamt och jag la in flera gångpauser. Mot slutet kändes det riktigt bra och det flöt på (kanske lite för fort?) Totalt skrapade jag ihop nästan 8,5 km. I efterhand kanske jag tänker att jag borde valt en kortare runda som ”första pass”. Lätt att vara efterklok… *harkel*

Någon som tyckte det gick för långsamt, generellt sett, var fröken Love. Sprinter-dogen! Eller tja, damen i fråga är ju uthållig också, så kanske inte en sprinter i sin rätta form. Vem vill inte både vara explosiv och uthållig, liksom…? *avis* 🙂

När det inte blir som man tänkt sig x 2.

Plan 1 – Linnémaraton

Planen inför den här helgen var ju att ta mig igenom dryga 42 km (44 km, om jag inte minns fel) för andra året i rad. Tillsammans med ett gäng tokiga arbetskamrater. Istället kom det en massa andra planer emellan – Både för mig och för de andra. Men 2017 kör vi igen! (För er som fortfarande hänger här då).
PS. Andra planer på långlopp är dock på gång. Mer info om det snart…! 🙂

Plan 2 – Springa långpass!

Backup-planen var att köra långpass här hemma. 
Jag bytte om till löparkläder, men fastnade framför datorn ett par timmar (?!) en bra stund. Bloggade lite själv, läste ikapp en massa bloggar och letade inspiration. Ofta blir jag ju inspirerad till att ge mig ut, när jag läser om andra som tränar/springer.
Men just den här dagen, måste jag nog erkänna, att det mest var för att jag drog mig för att ge mig ut… Klockan blev halv 11 innan jag äntligen tog mig i kragen och kom ut.

Att alltid känna motivation.

Det är många som har uppfattningen att ”de som tränar” alltid känner motivation. Tränar man flera dagar i veckan, måste man ju självklart tycka att det är roligt att träna! Eller hur var det?
”Själv har jag precis börjat träna och idag känner jag mig inte ALLS motiverad, så jag stannar inne. Det måste ju vara ok. Jag är ju inte en ”sådan som tränar”. Därför behöver jag ju egentligen inte träna. Jag tränar imorgon istället. Eller på måndag.”

Jag lovar er; alla som tränar / har börjat träna kommer få sina ”ups and downs”.
Den här dagen var verkligen en ”down”, för egen del. Men det är ju egentligen bara att bestämma sig. Nu gör jag det! Det låter som en klyscha, men tar man sig bara ut, så brukar den där tröga känslan släppa. I 99 fall av 100!

Fall 100 av 100 – Varför det var så tungt?

Den här gången var tydligen den där sista jäkla 100:e gången.
Det var längesen jag var så himla seg. Även om några av den senaste tidens (försök till) morgonjoggar, har varit tröga, så var detta verkligen något utöver det vanliga. Herrejösses…..! Sirapssega ben och tung andning!
Jag tänkte efter och ansåg att: ”Jo, jag har väl både ätit och sovit bra.”  Till slut konstaterade jag att det förmodligen berodde på tre saker:

  1. Benen var tunga efter Grit-passet i torsdagskväll.
  2. Det var soligt och torrt ute = Pollen…
  3. Det var min första blödningsdag i menscykel. (Sorry, for too much info).

Ett tag var det nära att jag gav upp. Jag funderade antingen på att vända om och ta mig hem, eller bara gå en promenad. Det blev någon variant av alternativ nr 2. Jag vände alltså inte hemåt, men det blev bara 9 km och mer ”gågging-runda” än löprunda. Sprang/lufsade kanske 70 % av passet och resterande del blev det gång.

Är kroppen inte med på noterna, så är den inte. Vad ska man göra, mer än att lyssna?
Som tur är, är ju känslan efter passet ändå lika skön som vanligt!  Endorifiner! 🙂

Söndagen i (trailporr-) bilder!

Det är nära nu! På tisdag har jag tid hos naprapaten!
Håll alla tummar och tår är ni snälla. Under tiden – Kan man inte springa, får man gå/gågga. Fast ska jag vara ärlig (och det ska man ju) så är det inte så mycket gågging (= gå/jogging) just nu heller.

Det blev nog totalt ca 200 meters lätt ”tassande”  på morgonens 5 km runda. Jag vågar inte springa längre sträckor innan jag vet vad det är. Förra söndagen, sprang jag ju 5 km i sträck (trots molande värk = dumdristigt) och sedan hade jag ont i höften nästan hela veckan. Learning by doing….

Det kom lite snö häromdagen.
Men det känns verkligen som ”vårvinter” ute nu. Som om naturen inte riktigt kan bestämma sig för årstid. Det ligger snö på marken, men i övrigt känns det våraktigt. T.o.m. solen värmer lite grann (eller inbillar jag mig)?

Leken ”Gissa bajset” fick vi möjlighet att köra på rundan.
Både min och sambons (när jag senare visade bilden) gissning var älg. Jahopp. Tur att jag inte behövde stå öga mot öga med skogens konung, där mitt på stigen.  Det scenariot har vi testat förr och överlevde förvisso. Men man är inte så kaxig. 😛

Höften kändes stel de första km, men efterhand gjorde det faktiskt mindre ont.
Trots det chansade jag inte och började springa. Vi fortsatte att traska och njuta av naturen.
Och jag gladde mig bara över att det faktum att det inte gjorde ont. Som jag nämnde här ovan; höften har molat envist hela veckan, även när jag har gått och stått. (Dock inte när jag legat och slappat i soffan eller sovit på nätterna. Tack och lov).

Jag längtar verkligen ihjäl mig efter långpass i skogen!
Såna här dagar gör ju inte att man längtar mindre direkt! Det är ju månaderna som kommer framöver som man ska njuta av den där härliga känslan av vårlöpning. Efter alla kalla, blåsiga, sliriga”slit-pass” under vinterhalvåret. Men ja ja, vi får se vad som händer nu. 🙂

Jag ser bara framåt och känner mig förhoppningsfull.
Eftersom det trots allt har blivit bättre med vila (den här gången) så känns det som att det går åt rätt håll. Sedan återstår det väl att se hur snabbt eller långtsamt det kommer förbättras?

Jag och Love hittade förresten ”The place”!
Platsen där vintern tar slut och våren tar över. Det var svårt att inte bli full i skratt, för det såg verkligen märkligt ut. Och svårt att få med hela upplevelsen på bild. Vred jag mig åt höger här, var det snö hela vägen bort, så långt man kunde se.  Märkligt men häftigt!