Läsarfråga: Sele / Koppel när man springer med hund.

Jag fick en läsarfråga (himla kul!) som jag tänkte dela med mig av här.
Det kan ju vara fler som är nyfikna på svaret. Som ni vet springer jag väldigt mycket med min fina Love.
Det händer att det blir enstaka pass utan henne, men i 99,5 % av fallen, får hon hänga med. Hon älskar det och blir hysteriskt glad, så fort jag närmar mig tvättstugan (där träningskläderna finns). Och jag älskar att ha med henne. Se hennes glädje, plus att det känns extra tryggt.

Men till frågan; Den löd som följer:

”Jag följer din blogg och undrar lite över vad du har för hundbälte när du springer? Min hund drar gärna, så det kommer bli tryck i mitt bälte. Men frågan är om man ska köpa ett avancerat bälte med benremmar och väska eller något enklare?”

.
Nu har jag inte så mycket att jämföra med.
När vi hämtade Love (omplacering) så fick vi med en Hurtta Y-sele och ett  Trixie Midjekoppel.
Selen sitter bra och fördelar ”trycket” på hunden och midjekopplet (som har en fjädrande del) fördelar ”trycket” på mig. Dvs om hon plötsligt springer fram lite fortare/drar ett par meter är det ingen av oss som får ett hårt ryck. Perfekt! 

PS. Och jodå, ibland springer hon lös också. När vi inte är inne i stan, eller på platser där risken är hög att stöta på människor (ex.vis elljusspår). Hon lyssnar bra och håller sig alltid i närheten!  Även när vi får möte. Så här nöjd kan man vara då… 😉

IMG_5199

Nyårsaftonslöpning och mål 2015 – Check!

Trött, tröttare, tröttast.
Ungefär så känner jag mig idag. Men mer om det snart… Nyårsafton började med löpning. Eftersom jag i år inte fick till någon julaftonslöpning, kände jag att ”afton som afton”. Skönt att komma ut när man ska äta och hålla sig vaken ett par extra timmar senare på dagen också.

Mycket av snön har (tyvärr) smält, men det  är fortfarande en litet vitt täcke kvar i skogarna, här hemma. Det blåste dessutom kraftigt från och till. Även om jag inte märkte av det så mycket inne i skogen, så är man ju (eller i alla fall jag) lite smått miljöskadad från ”jordskott” (någon mer?)  Plötsliga, kraftigt susande träd bakom en, känns inte helt bekvämt, på något sätt… 😛

Mycket nöjd traildog…! 🙂

Jag skrapade ihop ytterligare en dryg halvmil.
Eftersom jag sprang även dagen innan nyårsafton hade jag redan slagit ett av mina uppsatta mål med 2015 (vad gällde just löpningen): Att springa minst 1000 km.

1009 km blev det totalt.
Jag har alltså sprungit sträckan Trelleborg – Umeå (fågelvägen). Helt galet när man tänker efter, egentligen…?! Särskilt med tanke på att jag under 1,5 månad inte kunde sprang alls (pga den skadade vaden).

Nu ska jag fundera över 2016 och vad jag vill fokusera på där.
Jag återkommer i frågan, promise!

Snölöpning!

Äntligen kom snön!
Barnen sprang ut i raketfart och byggde en fin snögubbe, medan jag och Love (också) sprang ut i raketfart för att springa. Fast inte i raketfart. 100 % njutpass. (Det har blivit mycket såna det sista. Hm…) 😉

Det fanns dock några som klagade över snön.
Vad nr 1 och vad nr 2… Trots att jag hade mina Icebug-skor fick vaderna jobba betydligt mer i lös nysnö! Särskilt i uppförsbackarna.

Mentalt fick jag jobba mer.
Nu när man är bortskämd med barmarken, minns jag inte hur jag har gjort tidigare? Alla hala rötter och stenar under snötäcket; hur har jag gjort när jag springer tekniska stigar i snö…? Tassat på som vanligt och hoppats på det bästa..?
Det var typ så jag gjorde nu i alla fall, men jag var nära att ramla ett par gånger. Bra träning för småmuskler i fötter/vrister, samt coremuskler hur som helst. 😛



Love träffade på en kompis i skogen.

Jämthund/schäfertiken Nadja. Så himla kul att se hur hennes osäkerhet släpper lite för varje socialt hund-umgänge. Fördelen är ju att hon inte far fram mot andra hundar när hon är lös. Istället lägger hon sig helt stilla, platt mot marken och väntar på att de kommer fram till henne. Klar fördel… 🙂



Känslan under rundan var riktigt bra.

Det var svårt att sätta fingret på vad det var som kändes bra. Tempot var förvisso liite högre än vanligt, men ingen raketfart. Det kändes definitivt inte superlätt i benen.
Ändå var det något som gjorde att totalkänslan var lätt. Riktigt skönt att kunna njuta sådär lite extra, även om de där 7,6 km kändes som minst det dubbla om du frågade mina möra vader…! 😉

Nordvärmlandsleden – Trailporr & Björnskräck!

Dimman låg som en grå slöja över berget när jag vaknade på morgonen.
Tur att jag skulle ytterligare ett hundratal höjdmeter upp (med bil) till ledens start. Passera upp, ovanför dimman och när solen (en halvtimme senare) väl började värma upp naturen försvann den helt.

+ 2 grader stod termometern på.
Inte riktigt vad man har varit van vid hemma…!? På med långa tights, kortärmad tröja och en tunn vindjacka. Jag hoppades på att det skulle bli varmt relativt fort. Både pga att solen steg, men även att kroppen fick upp värmen, när jag väl började springa.

Uppe på Långberget kunde man se dimman nere i dalen.

Tassade iväg mot Långbergets hotell och försökte lokalisera leden.
Efter bara någon halv km insåg jag att det var BETYDLIGT blötare här än sist, då jag bara testade en kort bit på sträckan åt det här hållet (ner mot Branäs).

En del spång, men utan metalldubbar vågade jag inte springa särskilt mycket. Och där det inte var spänger (och förmodligen torrt vanligtvis) lät det nu: Klafs, klafs, plofs! Och där försvann foten, ankeln och halva vaden (!) ner i stigen/myren. Försöka hålla sig torr? Glöm det! 😀

En sån grej hade kunnat förstöra rundan.
Om man börja tänka negativa tankar och tycker att blöta fötter förstör dagen. Men jag kom på mig själv att fnissa högt, när underbenet bara försvann ner i gyttjan. Det var något så komiskt oväntat i det hela…!
Blött, det såg jag ju med blotta ögat. Men att det var nästan en halv meter djupt på vissa ställen, hade jag inte kunnat förställa mig. Tur att majoriteten av stigarna inte såg ut så, ändå!

Myrar kan ju även vara väldigt vackra!

Love njöt minst lika mycket som jag, den här fantastiska dagen!
Efter att Annelie, i somras, lärde henne att plocka blåbär på egen hand (eller var det egen tand?), tittade hon bedjande på mig när vi hittade daggbeklädda bär.

Efter myrmarkerna bar det av in på lite mer tekniska stigar.
Mindre blött, men mer rötter och stenar och tungan rätt i mun. Dessutom började min ”björnskräck” göra sig lite till känna här. Tätare skog känns mer otryggt. Om det stämmer eller inte ska jag låta vara osagt (?)

Jag harklade mig, visslade och pratade med Love, minst varje halvminut. Hon undrade säkert varför jag tjötade så mycket, utan att jag egentligen ville någonting! 😀 Hon verkade inte heller reagera, eller få upp någon vittring på något, så det var nog mest hjärnspöken från min sida (även om trakterna är relativt björnrika).

Stannade till en kort stund vid en liten rastplats med bänkar och skylten Hånliden.
Tappade andan över den magiska utsikten ner över Eggsjön! Här var plan A att springa en liten bit till och sedan tillbaka på en skogsväg/grusväg upp längs Eggsjön. (Egentligen kunde jag sprungit leden ända ner till Sysslebäck alternativt Branäs, men eftersom jag tog bilen upp så var jag tyvärr tvungen att ta mig tillbaka upp på Långberget den här gången).

Efter ett tag kunde jag bara konstatera att plan A var inte genomförbar.
Det här är ju nackdelen med att testa nya stigar. (Även om fördelarna är så många fler!) 🙂 Den skogsväg som enligt kartan skulle vika av 45 grader åt vänster ner mot sjön, fanns inte. Jag sprang/gick fram och tillbaka flera gånger, för jag tänkte att jag eventuellt hade varit ofokuserad och missad den. Men icke… Nähäpp?!

Förvisso hade jag kunnat ta mig dit offtrail, men som sagt; Björnskräcken.
(Varför det nu skulle vara säkrare att befinns sig på en liten stig?! Haha!) Dessutom stod det här trädet, där den avvikande stigen/vägen skulle vara. ”Bad Omen”?! 😮 Valde istället att köra på plan B; fortsätta längs leden, sjungandes, visslandes och tjötandes.

Kom ut på en grusväg nere vi näcksjön.
Björnrädslan hade börjat lägga sig nu och jag var rejält sugen på att fortsätta tassa nedför berget på småstigarna. Jag kände mig oväntat pigg och fräsch och vaden bråkade inte alls! *Yeay* En känsla av att jag hade kunnat fortsätta springa för alltid! Samtidigt ska jag inte klaga. Grusvägen var nästan mer skogsväg (mjuk och lite igenvuxen) och färgerna var fantastiska!

IMG_6397

Vid dryga 10 km var jag tvungen att vända uppför berget igen.
Den där känslan av att kunna fortsätta för alltid. Den liksom försvann med antalet höjdmeter… Märkligt, va? Naturen fortsatte att bjuda på ett fantastiskt skådespel! Jag kunde inte ha valt en bättre dag eller en bättre månad. ÄLSKAR HÖST! (Har jag sagt det förut? Jaha). 🙂

Uppför, uppför, uppför. My God, skämtar någon med mig!?
Mina hamstrings klagade massor! Jag som ALDRIG brukar känna av just hamstring? Vaderna sa inte så mycket alls. Jag fattade ingenting och var allmänt förvirrad över kroppens signaler. Fast lungorna var extremt tydliga i sitt språk. ”JAG…FÅR…INGEN…LUFT!” Ett språk som jag förstod. 😛

När jag väl kom upp återhämtade jag mig relativt fort ändå.
Tog en liten, kort avstickare åt andra hållet (mot Höljdes, det delen av leden som jag sprang förra gången). Den mindes jag som torr och teknisk. Även här var det blött! Stigen var en bäck. Har det verkligen regnat såå mycket i sommar? Här fick även Love vittring på något. Fokusera hund = skraj matte!! Som bara ville därifrån. FORT!

Totalt skrapade vi ihop dryga 16 km. Som med tanke på terrängen kändes som minst 25! Jag var rejält mör i benen efteråt och Love däckade när vi kom tillbaka till stugan. Så en bra dag, helt enkelt! Nordvärmlandsleden – Vi ses igen! Promise! 🙂

Fokuserad traildog…

Magisk trail – Omagisk kropp!

Kände mig oerhört rastlös igår.
Kroppen ville verkligen ut! Synd att det bara var ”falskt alarm”… För jäklar vad seg den var, när jag väl kom ut vid 16-tiden.
Öppnade i 8,13-tempo. Förvisso är vaden stel (= jag försiktig) och det var ordentligt kuperat. Men när lungorna känns för små, trots det tempot…?! Det är väl bara att acceptera att 6-7 veckors löpuppehåll inte har varit det bästa för konditionen. 😉

Valde min favoritstig, plus en liten avstickare på den nya Vildmarksleden.
Det är verkligen magiska singletrails! Precis så man får plats. Och Love undrar varför hon måste springa bakom mig, när det inte går att komma förbi. Haha! 😀

Jag gick upp för några brantare backar.
Trots det (!) hade jag lätt mjölksyra och flåsade rejält, när jag kom upp. Jätteskum känsla… Inte för att jag brukar vara snabb eller ha bästa konditionen, men så här?! Funderade ett tag på om jag eventuellt har något virus i kroppen? Men känner inte av någonting idag (*peppar peppar*) och har INTE tid för att bli sjuk nu!

Omgivningar är i alla fall vackra.
Tur det! Så jag njöt på sätt och vis av rundan ändå. Totalt lyckades vi i alla fall skrapa ihop 8,5 km. Den här veckan har inneburit träning varje dag (Herregud, man har ju all tid i världen). Vilket kanske gör sitt till den tunga känslan igår?
Men idag blir det en superlugn vilodag, så kroppen hinner återhämta sig, inför nya äventyr. 🙂