4 anledningar att springa på hösten!

Det är många löpare därute som föredrar vår- och sommarlöpning.
Som alltid måste komma igång på nytt med löpningen i mars månad, efter ett längre uppehåll. I bästa fall har de tränat annat under vintern. I värsta fall har de inte tränat alls sedan augusti-september och får en rejäl uppförsbacke.

Men hör ni; ge höst- och vinterlöpning en chans. Det är verkligen magiskt – på sina helt olika sätt. 🙂

Som jag har nämnt förut och som många av er, som kikar in här regelbundet, (kanske) redan vet, är att min absoluta favoritårstid att springa nu, på hösten!

Varför jag älskar höstlöpning?

  1. Den där perfekt ljumna, men ändå svala luften. Lätt att andas när man springer!
  2. Färgerna! Naturen är så vacker att det känns overkligt! Det är bara att njuta.
  3. Stillheten. Skogen känns sådär extra tyst på något sätt. Och när dimman lägger sig är det som magi.
  4. Att man får så oerhört många chanser att njuta av både solupp- och -nedgångar! Perfekt tid för att tajma in både morgonjogg och kvällslöpning.

IMG_2580

IMG_0345

IMG_0393

IMG_6390

IMG_0063 IMG_6716

För att inte tala om hur hösten bjuder på sig själv, uppe i Åre! Spana in (bland annat) Sara inlägg: Väder och När fjället är som vackrast! Om ni inte redan gjort det, vill säga. Fast då kan man faktiskt spana in det en gång till. Så fantastiskt vackert!) 🙂

Annonser

Min helg – I text och bilder!

Shopping med familjen!

Om veckorna går fort (och det gör de) går helgerna, om möjligt, ännu fortare!
Vi hade ingenting inplanerat den här helgen, ändå känns det som att det har ”gått i ett”. I lördags var hela familjen på stan och ska jag vara ärlig, vet inte när det hände senast. Det blev lite shoppande av inne-gympaskor, hockeygrejer och en ny väska till mig.
Jag köper oerhört sällan saker till mig själv (som inte är träningsrelaterat, vill säga…) men då dragkedjan på den gamla väskan har gått sönder och öppnar sig i ”fel ände” hela tiden, var det verkligen på tiden. Det vore ju väldigt tråkigt att upptäcka att nycklarna (eller något annat viktigt) har ramlat ut, trots att man har dragit igen dragkedjan… 😛

Terränglöpning!

Efter att vi kommit hem från stan, föll jag in i någon form av matkoma. Jag var galet trött och funderade allvarligt på att sova middag. (Det händer ett par gånger per år, men oerhört sällan). Mot bättre vetande (?) blev det ingen tupplur. Istället försökte jag väcka kroppen till liv genom att ge mig ut på en kravlös (!) löprunda.

Och då menar jag verkligen (!) att den var kravlös.
Om jag ville gå i ett uppförsbacke, fick jag göra det. Det här var bara ett sätt att ta mig ut och transportera mig ett par km (eller dryga åtta, som det faktiskt blev).
Det kändes ändå ok, när jag väl kom ut, även om kroppen var aningens seg. Det var en otroligt skön eftermiddag/kväll med gyllene solstrålar och perfekt temperatur!

Det slog mig under rundan att jag var glad över att jag sprang i skogen, där ingen såg mig.
Vita strumpor i löparskor är verkligen inte snyggt… Haha! (Det var de enda rena strumporna jag hade. Japp, sambon behöver tvätta).
Jag förstår verkligen inte hur vita strumpor är ett ”must have” inom cykelsporten. Det är inte snyggt (där heller)…  Med tanke på att jag har funderat på att börja cykla i typ 2-3 år, kanske det här var ett bra sätt att mentalt förbereda mig på de vita strumporna. Eller så kör jag på svarta strumpor, även om/när jag skaffar en cykel, bara för att jävlas med alla ”ritkiga” cykelnördar..? 😉

Grillning!

Söndagen började med ett tidigt besök i affären. Inhandling av grillkol, tändvätska och en present. Mellansonen skulle på kalas senare på eftermiddagen, men innan dess skulle vi hinna med grillning med vänner!
Jag är, ärligt talat, piiinsamt dålig på att hålla en regelbunden (och relativt tät) kontakt med mina vänner. 😦 Det är nästan så jag skäms ibland, men det är så mycket annat i livet som ska hinnas med.
Hur brukar ni göra? Bara att prioritera in – Är det så ”lätt”? 

img_2107

Mina två yngsta grabbar sysselsatte sig med att ”förbättra” stenmuren i vattnet i ett par timmar. Hehe! Lättroade barn. Men en smått nervös mamma som hela tiden bad dem att vara försiktiga. Små barn och hala stenar är en bra kombination, har jag hört….. 😮

img_2106

Äldsta sonen och en av hans kompisar fiskade, vilket kändes som en lugnare aktivitet. I övrigt njöt vi av grillad korv (vissa mer grillade än andra…), grillad ananas, choklad och kaffe. Gott!

img_2105

Love var kompis med alla och höll sig sysselsatt med hundratals apporteringar, simning och att ”valla” barn. Damen i fråga var rätt trött när vi väl kom hem… 😀

Har ni haft en bra helg?

img_2101

Ensam i skogen – Fast ändå inte ensam i skogen.

Märkligt nog kände jag mig lite opepp, när jag vaknade.
Trött i kroppen och seg i knoppen. När jag tittade ut såg jag hur solen strålade. Jag kan ju bara inte sitta inne en dag som denna?! Nu när jag är i Värmland och allt. Hur ofta är jag här, liksom.

Segheten släppte relativt snabbt (som den så ofta gör). Och vi började tassa uppför berget, Love och jag.

Om den korta rundan dagen innan bjöd på rätt många höjdmeter, kan man ju lugnt säga att den här gjorde detsamma. De första dryga 6 kilometerarna (!) gick uppför, uppför och lite mer uppför.
Det enda som varierade var vilken lutning backarna hade. Ibland aningens flackare, men ändå – uppför. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag sprang hela vägen. Däremot kändes det rejält i lår och vader, även om jag varvade löpning med gång. Bra träning inför Sälen,  detta! 🙂

Vyerna var magiska! Jag är definitivt inget fan av kalhyggen, men i enstaka fall kan man faktiskt njuta lite extra just pga att de finns där. Som här: Halvvägs uppför berget ungefär. I fjärran ser man fjällen i norska Trysil!

Skyltar som bara finns här Norröver. Älskar´t!
Mitt i skogen, vid ett litet T-vägkorse. De säger egentligen ingenting, men ändå så himla mycket. Följ skylten, så kommer du till en sjö/ fiskeklubb. Varför krångla till det?
”Joooo, men så äre” *med ”norrländsk” klang*

Ju högre upp jag tog mig desto mer insåg jag att våren inte hade kommit lika långt här.
Jag var tacksam över att jag hade packat ner mina icebug. Tanken var ju att de skulle vara bra att ha om det var snö och is.  Men eftersom planen även var terränglöpning och troligtvis mycket blöta/lera, funkar det ju lika bra med metalldubb. Så win-win!

Uppe vid Näcksjön kändes det i princip som 100 % vinter.
Eller ja, om man bortsåg från den något värmande vårsolen då. (Och varför ska man göra det…?) I övrigt var det is på sjön, snö på marken och man kunde se att de hade kört med snöskoter.
På andra sidan sjön (på fotot sett) befann jag mig förra gången jag var här – Under Värmlandsrundan sent i höstas. Det var där Love luktade på något och ”ballade ur” (?!) Och strax efter den paniken sprang jag dessutom lite vilse. Det är lite för spännande ibland. 🙂

Åter till den här rundan då. Kroppen kändes helt fantastisk och huvudet piggnade till snabbt.
Det var nog den bästa känslan jag har haft på länge, faktiskt. Omgivningarna gör väl säkert sitt till, men ändå. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men insåg att jag var tvungen att vända neråt. Att jag inte får öka volymen eller längden på långpass för mycket, just nu, hur gärna jag än vill!

Att springa med lätt nedförslut i 6 km, var ju rätt trevligt…!
Och är bra träning. Det är lätt att glömma att träna nedförsbacke, när man tänker ”kuperade banor”. Många kör ändlösa pass med backintervaller (uppför), men får sedan kramp på framsida lår på tävlingsdagen, just för att de inte är vana att ”rulla på nedför”.

Personligen har jag faktiskt aldrig haft problem med nedförlöpning.
Kanske för att jag (både mentalt och fysiskt) föredrar det framför löpning uppför? Vilket i sin tur kanske gör att jag tränar mer på det, än vad jag faktiskt reflekterar över…? Däremot går tekniken definitivt slipa på – Don´t get me wrong! 🙂
Det var, hur som helst, himla skön känsla att rulla nedför, kilometer efter kilometer…! Mestadels omgiven av öppen tallskog eller lummig barrskog. Ljuvligt!

Om det känns jobbigt att vara ensam i skogen? 
Oroa er inte. Här i Värmland är man aldrig helt ensam i skogen! 😉 Det blev extra tydligt under det här passet. Nu när det fortfarande ligger snö kvar, samtidigt som det är blött på vägar och stigar syns fotspår OVANLIGT tydligt. Jag tappade räkningen, vad gällde hur många älgspår jag såg längs vägen.

Efter att ha funderat över alla spår tänkte jag plötsligt:
”När vaknar björnarna ur sina iden egentligen? Början av April…?!” Och så nojade jag lite över det ett tag, men jag såg inga björnspår. Och lika glad var jag för det!

Däremot fotade jag detta och googlade storlek och utformning och tydligen är det vildsvin. Jag som trodde att norra värmland hade ”klarat sig” från vildsvin… Där ser man. Jag gissade att det var det, även när jag stod där, men lika bra att inget veta ibland. 😛

Väl nere för berget tog våren över igen!
Barmark – och lite blött/torrt om vartannat. Det blev, trots en halvtrög start, en riktigt skön dag!  2 timmar i skogen,  många höjdmeter, en kropp som kändes riktigt bra och en ”tyst” höft. Kan det blir bättre?! 🙂

Att tänka på när man springa trail!

Nu är det snart 4 år sen jag förälskade mig i traillöpningen!
Ni som har hängt här ett tag vet att det var ganska brutal  ”love at first sight”, då jag började springa i skogen på vår/sommar 2012 och då inte alls särskilt långa pass. För att sedan tycka att det var en bra idé att anmäla mig till ett 18 km långt traillopp i september samma år (?!) Det är nog det mest galna jag har gjort i min löparkarriär… Men jodå, det gick ju det med. 😛

Jag älskar att inspirera andra, vad gäller trail !
Att upptäcka naturen,  njuta av den i ett snigeltempo med  ett par löparskor på fötterna; det finns inget bättre!
Därför blev jag så himla glad när jag såg Annas blogginlägg: ”Jag är nyfiken på traillöpning”.  Om hon bara visste vad mycket härligt som väntar. Ok, en del jobbigt också…! 😉

Trailporr och björnskräck
Magi, sen gick jag vilse…

IMG_7024

Hur härligt det än är, händer det (faktiskt) att man frågor sig vad tusan man håller på med.

  • När man plötsligt vurpar ensam i skogen och tackar högre makter att man inte skadat sig mer än genom ett par skrapsår, eller en öm handled/ömt knä.
  • När backarna aldrig tar slut och man bara svär över ens ”för små lungor” eller klena/brännande muskler.
  • När man ser fram emot en torr, fin, teknisk stig men möts av litervis av vatten och/eller lera. (Minns ni min mentala träning/citat: ”Embrace the mud!” Viktigt att komma ihåg för att inte sura ihop där mitt i skogen).
  • Det har (tack och lov) inte hänt så många gånger, men känslan när man inte riktigt vet vart man befinner sig… Tack och lov för eniro-kartan/mobilsändning… En dag är jag kanske inte ”just as lucky”…?
  • Känslan när man känner sig bevakad, när man är mitt ute i ingenstans. Björn, kanin, rådjur, zombi, varg, människa, spöke…??  Alla logiska och ologiska förklaringar dansar vilt i huvudet..

Sååå, nu när jag skrämt upp er… Haha Sorry! 😉
Här kommer mina bästa tips, från ett tidigare inlägg :

7 tips om traillöpning

Att (våga) prova nya vägar!

(Något av) Det bästa jag vet är att springa nya rundor.
Inspirationen blir såå mycket större när man inte harvar runt på samma ställe hela tiden! Även om de ”vanliga” rundorna är vackra de med. Det blir någon särskilt när man inte vet vad som väntar runt nästa krök. Ombyte förnöjer, som man säger… 😉

IMG_3605

På väg hem från jobbet stannade jag på en liten sidoväg.
Bytte om i bilen och HOPPADES (!) att ingen skulle gå förbi just där och då…! Hade varit så typiskt min ”tur” annars… Haha! 😀

IMG_3604

Det började rätt platt och mysigt med skogs/grusväg.
Men snart började det gå uppför. Lite mer uppför. Och så lite mer uppför… En jäkla tur att det var så vackert som det var, med härliga kullar, ängar och gamla stenmurar. Man glömde liiitegrann hur jobbigt det var.

IMG_3603

Väl uppe på ”toppen” fick man, som tur var, lite lön för mödan!
Synd att antalet kalhyggen verkar öka…. Men det ger ju faktiskt, å andra sidan, lite bättre vyer. Man får försöka se de små ljuspunkterna i det hela…

IMG_3602

Naturen är verkligen som allra vackrast nu!
Kan vi stanna tiden en sekund? Det där skira gröna är så obeskrivligt fantastiskt! Man vill bara ta in ALLT på en gång.
Kanske var det naturen som fick mig att känna mig stark. Eller att jag helt enkelt glömde att jag sprang. För det var här, i mitten på passet, som ett par, tre km gick i 5,20-5,50-tempo. Utan att det kändes jobbigt…!

IMG_3601

Det flöt riktigt bra ett tag. Jag njöt!
Av lättheten, solen, utsikten och doften av häst, när jag passerade ett par gårdar. Att jag har sprungit/joggat/lufsat både en mara och sen ett 36 km-pass två helger i rad, verkade kroppen inte lägga någon som helst värdering i…?!  Tja, alltså JAG klagar inte…! 😉

IMG_3600
Fram till 8 km kändes det riktigt bra! 🙂
I slutet på rundan hittade jag en liten avstickare som jag inte kunde motstå. Alltså, WOW! Däremot märkte jag direkt skillnad i känsla och tempo, så fort jag kom in i skogen. Hur vackert det än var, så tvärdog kroppen…! Det är ju ingen nyhet att terräng är jobbigare (av flera anledningar), men att det var stor skillnad i känsla, förvånade mig lite grann.

Fast kanske ändå inte, när jag tänker efter?
När jag stannade på totalt 10,7 km så såg jag även att det, under den dryga milen, hade varit 422 höjdmeter. Eh…?! På Linnémaran (som jag tyckte var kuperad) var det ca 750 höjdmeter på dryga fyra mil. Hade jag tagit den här rundan fyra gånger hade det landat på en sisådär 17oo höjdmeter…. 😛

IMG_3599