Vårkänslor – Blåsippor och ormar!

Det kanske är våren som gör det?
Eller så är jag bara inne i ett löparflow just nu?  Precis när jag ger mig ut känns kroppen galet seg. Alltså vi pratar seg, SEG, S.E.E.E.G…! Och jag tänker att ”det här kommer aldrig gå!” (Fantastiskt bra, mental träning va? *harkel*) 😀

Min kropp har ju som vana att vakna till först vid ca 5-6 km.
Någonting har hänt. De två senaste rundorna har det släppt redan efter 2-2,5 km. Och samma sak hände igår!
Mina föräldrar var gulliga och passade barnen en stund och jag tänkte att jag skulle ta en kortare runda, bara för att komma ut och röra mig en stund. Den korta rundan blev längre. Och längre. Och ytterligare lite längre.

Såg blåsippor för första gången i år! Så vackra!
Och det är faktiskt tredje gången bara den här veckan (!) som det rasslar i gräset jämte mig. Troligtvis ormar som ligger och solar, men som tur är har de haft vett att ringla iväg istället för att bita mig. Uppskattas! 😉 Och förvånansvärt nog har jag inte blivit rädd (!?) utan mest tänkt: ”Jaha, där var en orm till.”  Vad har hänt…?!? Haha!

Visst, jag erkänner att det bitvis var lite flåsigt.
Däremot inte sådär jättejobbigt som det borde ha varit. (Med tanke på kuperingen och tempot). När jag efter rundan tittade och såg att varje km hade gått lite snabbare än den förra. Ända till sista km, som blev den snabbaste. Häftig känsla att kroppen liksom matar på och inte ”dör” på slutet..!

Om det (delvis) beror på vädret och det faktum att vårkänslorna spritter i kroppen, vågar jag inte svara på. Jag njuter bara! Om den där mega-sega känslan i början på rundan kan ge sig bara, så hade det varit ännu trevligare. 😛
Istället för den där ”kortisen” på 4-5 km, som det var tänkt, hann jag med 8,6 km. Härlig extra bonustid därute i terrängen – tyckte både jag och Love!

Att öka från start…

Det känns som att jag är inne i ett flow nu.
Eller rättare sagt, muskler och flås är inne i ett flow. Det knäpper och knakar lite i både fötter, knän och höfter. Inte så att det gör ont-ont, men det känns som att jag skulle behöva backa lite grann i en vecka eller två. Det är ju så tråkigt bara… Men jag VET, jag bör och jag ska. 😉

IMG_2755

Med det sagt; Jag körde en ”avslutande” (?) runda igår.
Benen kändes pigga. Någon slags superkompensation tycks ha infunnit sig efter Blogger Boot Camp (?) Första halvan (ca 6,5 km) gick (för) fort. Benen pinnade på och flåset kändes bra till och från (mest till).

IMG_2754
Sista halvan fick jag betala för min iver.

Det blev segt som tusan och det kändes som att jag hade svårt att få tillräckligt med syre. ”Naturligtvis” stötte jag på en av tjejerna i löpargruppen just då. Hon undrade glatt om jag ville hänga med henne på milspåret.
Eh… anyday, but not today. 😛 Jag lufsade med henne dryga km innan hon vek av in på Vildmarksleden. (Jag var ganska avis, men ville inte sinka henne, då hon var pigg och fräsch).

puss-traildog  Det här är nog den mest överhängande”risken” man tar, när man försöker ta en ”Groupie” med en överexalterad traildog. Hm… Jag blev nog liiite renare i alla fall (?) 🙂

Jag lyckades slutligen skrapa ihop 13 km ”trailporr”.
Varav första halvan gick nästan 1 minut snabbare per km, jämför med andra halvan. Vi kan väl säga att det första var ”snabbdistans” och sedan blev det dryga 6 km (!) nerjogg…? 😉

Muskelminne & Fantomsmärtor?

En helvetesdag på jobbet, med frustration som sprutade ut genom öronen!
Till att vara nära att skippa träningen helt. Till att tänka: ”Nej, ut nu. I värsta fall kan du bara GÅ!”  Till att slutligen njuta! Tänk vad det kan ändra sig… 🙂

Början av passet var riktigt segt!
Gissar att det var lite sviter efter helgens lååånga långpass. I varenda uppförsbacke började det värka i musklerna och flåset for i höjden.
”Näää, jag skiter i det här!” tänkte jag först. Men knatade ändå på. Bara en liiiten bit till. Och tänka sig. Den där lilla biten gjorde susen. Alla slaggprodukter som fanns kvar försvann nog efter hand och efter ca 4-5 km slutade musklerna att värka. Istället kändes benen t.o.m. ganska pigga. Vilken förändring?!

image

Och det är sällan jag springer långt på vardagar, men med den här känslan i kroppen och l.j.u.v.l.i.g.t. väder blev det hela 12 km! Ett långt distanspass. Eller ett kortare långpass, beroende på hur man ser det. Och dessutom distansrekord för ”Vita Faran”! Han såg dock ut att vara helt och hållet nöjd! 🙂

När jag var i Skövde förra helgen, fick vi dessutom rota lite i Annelies grejer.
Vissa av oss skämdes mer än andra… (Alexandra).  😉   Med mig hem följde ett par Salomon Sense Mantra, som jag har varit nära att köpa ett par gånger. Lätta skor, men de där extra 3 mm drop gjorde mycket. Jämfört med mina trailroc 236, var dessa betydligt mer dämpade och ”snälla” mot foten. Dessutom betydligt mer door-to-trail-sko än vad trailroc:en är såklart, men sköna.

”Vita faran” är dessutom bra på att posera, såg jag när jag kollade igenom fotona.
Här står vi och posar likadant. Han har nog en  lite ”fotogenic-ådra” den där vovven… Hihi! 😉

image