När det inte blir som man tänkt sig x 2.

Plan 1 – Linnémaraton

Planen inför den här helgen var ju att ta mig igenom dryga 42 km (44 km, om jag inte minns fel) för andra året i rad. Tillsammans med ett gäng tokiga arbetskamrater. Istället kom det en massa andra planer emellan – Både för mig och för de andra. Men 2017 kör vi igen! (För er som fortfarande hänger här då).
PS. Andra planer på långlopp är dock på gång. Mer info om det snart…! 🙂

Plan 2 – Springa långpass!

Backup-planen var att köra långpass här hemma. 
Jag bytte om till löparkläder, men fastnade framför datorn ett par timmar (?!) en bra stund. Bloggade lite själv, läste ikapp en massa bloggar och letade inspiration. Ofta blir jag ju inspirerad till att ge mig ut, när jag läser om andra som tränar/springer.
Men just den här dagen, måste jag nog erkänna, att det mest var för att jag drog mig för att ge mig ut… Klockan blev halv 11 innan jag äntligen tog mig i kragen och kom ut.

Att alltid känna motivation.

Det är många som har uppfattningen att ”de som tränar” alltid känner motivation. Tränar man flera dagar i veckan, måste man ju självklart tycka att det är roligt att träna! Eller hur var det?
”Själv har jag precis börjat träna och idag känner jag mig inte ALLS motiverad, så jag stannar inne. Det måste ju vara ok. Jag är ju inte en ”sådan som tränar”. Därför behöver jag ju egentligen inte träna. Jag tränar imorgon istället. Eller på måndag.”

Jag lovar er; alla som tränar / har börjat träna kommer få sina ”ups and downs”.
Den här dagen var verkligen en ”down”, för egen del. Men det är ju egentligen bara att bestämma sig. Nu gör jag det! Det låter som en klyscha, men tar man sig bara ut, så brukar den där tröga känslan släppa. I 99 fall av 100!

Fall 100 av 100 – Varför det var så tungt?

Den här gången var tydligen den där sista jäkla 100:e gången.
Det var längesen jag var så himla seg. Även om några av den senaste tidens (försök till) morgonjoggar, har varit tröga, så var detta verkligen något utöver det vanliga. Herrejösses…..! Sirapssega ben och tung andning!
Jag tänkte efter och ansåg att: ”Jo, jag har väl både ätit och sovit bra.”  Till slut konstaterade jag att det förmodligen berodde på tre saker:

  1. Benen var tunga efter Grit-passet i torsdagskväll.
  2. Det var soligt och torrt ute = Pollen…
  3. Det var min första blödningsdag i menscykel. (Sorry, for too much info).

Ett tag var det nära att jag gav upp. Jag funderade antingen på att vända om och ta mig hem, eller bara gå en promenad. Det blev någon variant av alternativ nr 2. Jag vände alltså inte hemåt, men det blev bara 9 km och mer ”gågging-runda” än löprunda. Sprang/lufsade kanske 70 % av passet och resterande del blev det gång.

Är kroppen inte med på noterna, så är den inte. Vad ska man göra, mer än att lyssna?
Som tur är, är ju känslan efter passet ändå lika skön som vanligt!  Endorifiner! 🙂

Ensam i skogen – Fast ändå inte ensam i skogen.

Märkligt nog kände jag mig lite opepp, när jag vaknade.
Trött i kroppen och seg i knoppen. När jag tittade ut såg jag hur solen strålade. Jag kan ju bara inte sitta inne en dag som denna?! Nu när jag är i Värmland och allt. Hur ofta är jag här, liksom.

Segheten släppte relativt snabbt (som den så ofta gör). Och vi började tassa uppför berget, Love och jag.

Om den korta rundan dagen innan bjöd på rätt många höjdmeter, kan man ju lugnt säga att den här gjorde detsamma. De första dryga 6 kilometerarna (!) gick uppför, uppför och lite mer uppför.
Det enda som varierade var vilken lutning backarna hade. Ibland aningens flackare, men ändå – uppför. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag sprang hela vägen. Däremot kändes det rejält i lår och vader, även om jag varvade löpning med gång. Bra träning inför Sälen,  detta! 🙂

Vyerna var magiska! Jag är definitivt inget fan av kalhyggen, men i enstaka fall kan man faktiskt njuta lite extra just pga att de finns där. Som här: Halvvägs uppför berget ungefär. I fjärran ser man fjällen i norska Trysil!

Skyltar som bara finns här Norröver. Älskar´t!
Mitt i skogen, vid ett litet T-vägkorse. De säger egentligen ingenting, men ändå så himla mycket. Följ skylten, så kommer du till en sjö/ fiskeklubb. Varför krångla till det?
”Joooo, men så äre” *med ”norrländsk” klang*

Ju högre upp jag tog mig desto mer insåg jag att våren inte hade kommit lika långt här.
Jag var tacksam över att jag hade packat ner mina icebug. Tanken var ju att de skulle vara bra att ha om det var snö och is.  Men eftersom planen även var terränglöpning och troligtvis mycket blöta/lera, funkar det ju lika bra med metalldubb. Så win-win!

Uppe vid Näcksjön kändes det i princip som 100 % vinter.
Eller ja, om man bortsåg från den något värmande vårsolen då. (Och varför ska man göra det…?) I övrigt var det is på sjön, snö på marken och man kunde se att de hade kört med snöskoter.
På andra sidan sjön (på fotot sett) befann jag mig förra gången jag var här – Under Värmlandsrundan sent i höstas. Det var där Love luktade på något och ”ballade ur” (?!) Och strax efter den paniken sprang jag dessutom lite vilse. Det är lite för spännande ibland. 🙂

Åter till den här rundan då. Kroppen kändes helt fantastisk och huvudet piggnade till snabbt.
Det var nog den bästa känslan jag har haft på länge, faktiskt. Omgivningarna gör väl säkert sitt till, men ändå. Det kändes som om jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men insåg att jag var tvungen att vända neråt. Att jag inte får öka volymen eller längden på långpass för mycket, just nu, hur gärna jag än vill!

Att springa med lätt nedförslut i 6 km, var ju rätt trevligt…!
Och är bra träning. Det är lätt att glömma att träna nedförsbacke, när man tänker ”kuperade banor”. Många kör ändlösa pass med backintervaller (uppför), men får sedan kramp på framsida lår på tävlingsdagen, just för att de inte är vana att ”rulla på nedför”.

Personligen har jag faktiskt aldrig haft problem med nedförlöpning.
Kanske för att jag (både mentalt och fysiskt) föredrar det framför löpning uppför? Vilket i sin tur kanske gör att jag tränar mer på det, än vad jag faktiskt reflekterar över…? Däremot går tekniken definitivt slipa på – Don´t get me wrong! 🙂
Det var, hur som helst, himla skön känsla att rulla nedför, kilometer efter kilometer…! Mestadels omgiven av öppen tallskog eller lummig barrskog. Ljuvligt!

Om det känns jobbigt att vara ensam i skogen? 
Oroa er inte. Här i Värmland är man aldrig helt ensam i skogen! 😉 Det blev extra tydligt under det här passet. Nu när det fortfarande ligger snö kvar, samtidigt som det är blött på vägar och stigar syns fotspår OVANLIGT tydligt. Jag tappade räkningen, vad gällde hur många älgspår jag såg längs vägen.

Efter att ha funderat över alla spår tänkte jag plötsligt:
”När vaknar björnarna ur sina iden egentligen? Början av April…?!” Och så nojade jag lite över det ett tag, men jag såg inga björnspår. Och lika glad var jag för det!

Däremot fotade jag detta och googlade storlek och utformning och tydligen är det vildsvin. Jag som trodde att norra värmland hade ”klarat sig” från vildsvin… Där ser man. Jag gissade att det var det, även när jag stod där, men lika bra att inget veta ibland. 😛

Väl nere för berget tog våren över igen!
Barmark – och lite blött/torrt om vartannat. Det blev, trots en halvtrög start, en riktigt skön dag!  2 timmar i skogen,  många höjdmeter, en kropp som kändes riktigt bra och en ”tyst” höft. Kan det blir bättre?! 🙂

Påsk-långpass! Varning för trailporr!

En påskhelg som inte alls blev som vi hade tänkt oss. 
Fast ändå precis som vi hade tänkt oss. Vad jag menar? Vi hade planerat en lugn helg och jodå, det fick vi verkligen.
De två yngsta barnen däckade huvudvärk, feber och magont.  Vi hade planerat påskdagsmiddag med vänner, men även den blev avbokad (såklart). Idag är barnen lite piggare igen, tack och lov, men nu har helgen varit så lugn att jag blir rastlös istället. Aldrig är man nöjd… Haha!

För att få lite frisk luft laddade jag med ett långpass.
Under förra helgens terrängpass var ju benen obeskrivligt tunga. Framsteg: De var pigga nu! Istället var flåset inte alls med. Varför kan inte kroppen samarbeta med sig själv…? Please tell me why?
Men återigen; Jag antar att jag måste ta på mig klokhatten och inse att jag måste ta hänsyn till mitt ganska långa löparuppehåll. Inte konstigt att det inte känns på topp. Det är bara det att det är vår och jag vill så mycket!

Jag släppte därför kraven helt och njöt av omgivningarna!
Valet föll på ett av mina favvospår här hemma – Vildmarksleden. Den är tyvärr lite för kort (i mina ögon)  – 10 km. Minst det dubbla hade varit trevligt, tycker en långsam trailsnigel som jag. Samtidigt som jag inser att många löpare (och vandrare) tycker att den är precis lagom.
Jag kan ju faktiskt springa den två varv, men det blir liksom inte riktigt samma sak. 🙂

img_9166

Den var dock oväntat torr!
(Skriver jag under just den här bilden…?!)  Visst, det var (uppenbarligen) lite blöt och lerigt på några ställen, men jag har föreställt mig något helt annat. Dels pga att den leden brukar vara rejält blöt (i alla fall från och till). Och dels med tanke på allt smältvatten efter vintern. Men ok, jag klagar inte.
När jag kollade under magen på Love, efter rundan, insåg jag att det måste varit lerigt ändå… 😉

Med lite egna stig-komponeringar blev det ytterligare ett par km.
Passet landade på totalt 13,2 km. Det är det längsta jag har sprungit sedan början på Januari (precis innan höften började krångla). Det känns så himla skönt och jag är oerhört tacksam över att jag kan springa igen! Även om jag fortfarande är ganska försiktig med vad (och hur mycket) jag vågar och inte vågar göra.

Love kör en: ”I´m the king of the world!!!” 

Ja, men höften då? Jag känner av den lite grann fortfarande.
Med betoning på lite. Oftast känner jag av den i början och i slutet på passen. I början för att den inte är uppvärmd och i slutet, för att jag blir trött och tekniken fallerar (och för att även höftmuskleraturen blir trött antar jag).
Under det här passet kände jag ingenting, under ca 8-9 km där i ”mitten”, så helt klart flera steg i rätt riktning!

PS. Är det någon av er som jag ”känner” (i alla fall lite grann) som skulle vara sugna på att svänga förbi Alinge-texas (Alingsås) i sommar. På en genomresa eller så; hojta! Vi kör en trailrunda i snigeltempo! Ok? 🙂

Belöningen!

Senaste två veckorna har knappt innefattat något annat än kvalitetsträning.
Även när jag har tänkt köra lugnare distanspass, har benen känts pigga och trummat på och så ”vips” har jag kört av en 8 km snabbdistans istället. Och så var det bl.a. ”tusingar” på det.

Häromdagen fick jag äntligen (!) till ett lugnare pass.
Dessutom i skogen. Favvorundan på 6,7 km, plus ytterligare en sväng så totalt blev det ca 10 km. Det kändes verkligen som en BELÖNING när jag kunde ”lufsa” fram i mitt eget tempo och bara njuta..!! Kärlek!
Jag kom på mig själv att tänka: ”Tävling? Varför? Och på asfalt..?? Varför gör jag inte alltid så här istället. Njutspringer ute i naturen?”

Haha! Tja, vad svarar man (sig själv)?
Jag VET ju att det är terrängen som lever i mitt hjärta! Men… hade jag alltid sprungit lugna pass i skogen hade jag nog tröttnat (litegrann) på det också. Känslan av att aldrig utmana sig liksom. Därför ser jag den här perioden som undantaget från regeln. I år har jag ju inte tävlat alls! Så en månad (eller två) med tuff uppladdning borde jag väl fixa? 😀

IMG_0132

Det märks att solen går ner tidigare. Det är väl bara att acceptera att hösten är här. Ganska mysigt i och för sig, men det känns ändå lite ”konstigt”. Här på klippan passade ”Love” på att filosofera lite. Hon har förstått grejen, den här tjejen! Matte däremot, insåg inte alls möjligheten till 5 minuters yoga/meditation där och då. Perfekt omgivning för det ju!

IMG_0165

Älskade, älskade stigar! Jag upphörs aldrig (!) att hänföras.
De är så magiska! Vackra så man tappar andan! Och så kan de ju vara riktigt jäkla jobbiga också, men det kommer ju liksom på köpet… 😉 Jag önskar att alla kunde uppleva känslan och inse vad vi trailnördar har hittat. Eller ja, mindre människor i skogen, om de INTE gör det i och för sig…. Haha!

IMG_0133

Bästa löparsällskapet! ”Vita Faran” och jag kom bra överens, missförstå mig inte!
Synd att det inte funkade, av olika anledningar.  Den här nya fröken är ”mjuk” och lugn i sättet. Men det märks att hon älskar att följa med i skogen! Hon lyssnar bättre UTAN koppel. Tyvärr vågar jag inte ha henne lös hela tiden, pga ”risken” att stöta på (hundrädda) människor eller andra hundar.

Så fort vi kommer in på lite mer ödsliga stigar, så får hon springa lös. Hon är oerhört lyhörd och springer bakom mig hela tiden. Förutom när jag säger varsågod och släpper förbi henne. Först då, ”rusar” hon på. Stannar upp och kollar så jag ”hänger med”. Haha! Tack för omtanken liksom… 😀