Det här vill jag säga om skolgympan, till mitt tonårsjag!

Som yngre var jag definitivt ingen ”träningsperson”.
Jag testade faktiskt inte en enda aktivitet/sport som liten. Däremot var jag ute jämt. Alltid! Sprang omkring på lekplatser, gungade, klättrade upp på skoltaket (Ooops…), klättrade i träd, lekte vildhästar och grottmänniskor (?!) och Gud vet vad… Haha!

Vad gäller skolgympan (som är veckans tema i Blogger Om Hälsa) har jag några minnen och tankar som sticker ut.

Mycket lek!

På låg- och mellanstadiet var det mycket lekar (Bl.a. mycket olika typer av jage-lekar, där man skulle samarbete i lag).
Och hinderbana. Jag ääälskade hinderbanor! Hoppa bock, klättra i rep och springa med höga knän, så länge man orkade i den tjocka mattan. Tokjobbigt, men märkligt nog tyckte jag att det var galet roligt!

Jag var inte tekniskt bra på bollsporter, men minns att jag ändå var jäkligt envis och burdus. Därför blev jag alltid vald bland de första, för att de ville ha mig som back i sitt eget lag. Inte möta mig och mina fällningar/tacklingar. Nä, man får inte tacklas i fotboll, jag vet det. Nu… 😛

Vi hade även ”avslappningståg” emellanåt.
Man släckte ner lokalen och gick sedan med händerna på varandras axlar, i en lång rad, samtidigt som man blundande. Man fick i tur och ordning en hand på sin axel (av läraren) och då fick man lägga sig ner, där man var. Och bara vara… Bara slappna av. En klar favorit, men jag tror inte att vi gjorde det så ofta (tyvärr).

Me, back in those early days!

jag-liten

Mer prestation…

På högstadiet blev det betydligt mer prestationsinriktat.
Killar i kombination med bollar och deras j**la hormoner! Här kände jag mig lite ”lost” även om jag fortfarande tyckte bollsporter var rätt kul. Det var ju inte så att man blev passad jätteofta, men några killar i klassen var i alla fall betydligt bättre på att passa, än andra…

Löpningen då? Vi sprang inte så ofta under gymnastiklektionerna.
Minns dock ett tillfälle, där vi skulle springa till en lyktstolpe, vända och springa tillbaka, så snabbt vi kunde. Jag vet inte hur långt det var, kanske ca 1,5-2 km? Man fick ta med sig ett stoppur i handen, så vi kunde mäta själva (?)
Det kändes jättebra de första hundra meterna sedan dog jag flås- och mjölksyradöden.
Troligtvis sprang jag betydligt fortare då, än jag gör nu, men gick ändå ut alldeles för hårt för en tjej som inte löptränade (eller tränade över huvud taget). Vet att jag stoppade stoppuret och vilade lite när jag kommit halvvägs. För att sedan starta den och seeeegt springa/gå tillbaka till gympalektionen. Där fick vi skriva ner tiden i en pärm.

Inte mitt högstadie-jag, men det är rätt många år sen. Blond och allt.

me2

Jag vet inte om detta ”löptest” låg till grund för vårt betyg? Jag hoppas inte…
Dels för att jag var mer kass på att springa, än jag var på övriga gympalektioner (i mitt eget tycke). Men framför allt för att man nog inte skulle stoppat klockan halvvägs. *harkel*

Gympaläraren vi hade på högstadiet förresten – Loved him! Bästa gympaläraren jag har haft. (Per-Anders, om du läser detta; Tack för all pepp! 🙂

Idrotten på gymnasiet sen då? 
Helt ärligt… Det enda jag minns är att vi tjejer spelade volleyboll så fort vi fick chansen! I övrigt minns jag…eh…ingenting. Inte ens vem jag hade som lärare? Är inte det lite tragiskt…?
Till mitt försvar får jag nog säga att fokus, vid den här tiden i livet, var lite mer på killar (kille). Den första stora kärlek glömmer man inte i första taget. Den kan nog få en att glömma mycket annat som pågår runtomkring…

Vad vill jag säga till mitt tonårsjag:

  • Tro på dig själv och lita på din kropp. Du klarar mer mycket än du tror!
  • Säg till när du känner dig ”bortglömd”. Ropa högt att du vill bli passad t.ex.!
  • Jämför inte din kropp med de andras, när ni duschar. Du är vacker som du är!
  • Jag vet. Du vågar relativt mycket (med tanke på att du är extremt blyg) men försök våga ännu mer. För din egen skull!
  • Du kommer älska löpning om 20 år! Jo (…) Jo (…) Jo (…) Jo, det är säkert, jag ljuger inte! 🙂

Sammanfattning:

Jag har själv inte haft några direkt dåliga minnen från gympan. Detta trots att jag inte var en atletisk person, på något sätt.

Jag vet (och förstår!) att många har dåliga minnen från skolgympan. Det är verkligen ett ämne som behöver en engagerad lärare och förstående/snälla klasskamrater. Framför allt behöver man förändra lektionsupplägget och göra träningen rolig – För alla! Inte bara för ”idrottsnördarna” i klassen.

Om du springer 2 km på 8 eller 15 minuter ska inte ha någonting med ditt betyg att göra.
Det är egentligen kämpaglöden, glädjen viljan och hjärtat som ska ligga till grund för ett betyg, i ett ämne där alla har olika förutsättningar – Både fysiska och mentala!

Läs även Helenas: Skolgympan och längdskidorna!
Läs även Idas:  Det här vill jag säga om skolgympan, till mitt tonårsjag!
Annonser

4 sätt att hitta träningsinspiration!

Vi har alla något som inspirerar oss lite extra.
Veckans tema i Bloggar om Hälsa är ”Inspiration”. Ida tipsar bl.a. om sina favorit-träningsböcker. Läsa är (tyvärr) något som jag själv är dålig på. Inte bara ur träningssynpunkt, utan mer generellt (även om jag faktiskt (!) fick läst ett par böcker under semestern i somras)… 😛

Mina bästa tips för att få inspiration är:

1. Gör sådant du verkligen tycker om!

Man kan göra hur många nystarter som helst, men om det innebär att man försöker tvinga sig själv att tycka om något som man egentligen är döööötråkigt, kommer träningen ändå inte funka i längden.

Sedan är det inte alltid man älskar något från första stund. Men ge det t.ex. 10 gånger eller 1-2 månader. Känner du då att det fortfarande inte är något för dig då, testa något annat! Det finns maaaasor av träningsformer; inte bara löpning eller styrketräning. Yoga, streetdance, hockey, balett, bågskytte, cykel, karate, boxning, promenader….! Love what you do! 🙂

2. Läs/följ träningsbloggar och/eller instagramkonton

Och mitt tips är att följa konton/bloggar som du blir inspirerad av. På ett bra sätt! Nu är ju ”hälsosamt” kanske inte något som är objektivt, men det jag menar är: Om någon tränings/hälsoprofil ger dig mer ångest och dåligt samvete, än de ger dig positiva tankar och energi – Avfölj!

Det finns jättemånga fantastiska bloggar (t.ex. mina kollegor i nätverket Bloggar om Hälsa) men några av mina (andra) favoriter just nu är:

  • Anna / Piggelina – Hon skriver nästan alltid med en humoristisk underton! Jag kommer ofta på mig själv att skratta högt (och igenkännande) när jag läser hennes inlägg.
  • Katta / Bucketlife – En blogg som andas entreprenörskap, själslig frihet och kloka tankar.
  • Johanna / Slow Fashion – En blogg som jag hittade ganska nyligen och som inriktar sig på slow fashion (hållbart och långsiktigt mode), entreprenörskap och (favoritdelen) Slow Living.
  • Louise / Lugn och fin – En blogg som innehåller både intressanta artiklar vad gäller bloggar och entreprenörskap, men även inlägg där Louise skriver och beskriver, hur det är att vara introvert i en (alltmer) extrovert värld.
  • Rania / Rowan Tree – Hon bytte storstadslivet i Göteborg emot den norrländska glesbygden och bjuder på foton som gör att man tappar andan!
  • Nina / Yoga hjärta löpning – Min sociala-medier-soulmate. Vad jag önskar att vi hade bott närmre varann!

img_2544

3 Träna med andra!

Att bestämma träff med andra gör att träningen blir av, de gånger det känns jobbigt. Träna med såna du redan känner, eller varför inte; med såna du inte känner. Jag tycker själv det har varit lite läskigt, men de jag har träffat har varit supertrevliga.

För egen del handlar det kanske inte så mycket träna med andra, var och varannan vecka utan mer någon gång då och då. Min introverta sida föredrar att springa ensam och jag har ju kommit såpass långt i min träning att jag vet att jag kommer ut, även om jag är ensam.

Att däremot springa en fjäll(halv)mara med fantastiska bloggvänner, det är nog mer min grej. Bland det roligaste jag har gjort, faktiskt! 🙂
Eller att träffa bloggkollegor/nya människor på events, såsom t.ex. Blogger Boot Camp. Så himla kul! Och alla kan vara med, oavsett nivå!

4. Inspiration kommer inte (alltid) till dig. Det är något som skapas!

Det är en ganska vanlig föreställning (särskilt när man pratar med människor som ännu inte har ”fastnat” i träningen) att man ska KÄNNA inspiration. Om det tar emot, känns tungt, eller om man är trött – Då är man inte inspirerad och väntar till nästa dag. Eller nästa, eller nästa.

Så här är det! Det är inte alltid man känner inspiration. Det är då man måste SKAPA inspiration. Att sitta och vänta på att den ska hitta dig, innebär i de flesta fall att man väntar förgäves. Ju mer man tränar, desto oftare kommer man dock att känna den där inspirationen. Hemligheten är att ge sig iväg, när man inte känner sig inspirerad.

 

Långpasset som (äntligen) blev av – 20 km härlig höst!

Flera helger i rad har jag tänkt köra ett långpass.
Det har inte blivit av. Det har varit ont om tid, andra planer och tja… någon helg t.o.m. aktivt portprioriterat, pga en galet trött och sliten kropp. Trots det har jag ändå känt att jag behöver få till minst ett par längre löppass innan halvmaran i november. Senast jag sprang längre än milen var… Oj då. Det var visst halvmaran i Sälen för 6 veckor sedan . Hur länge kan man leva på det, tro…? 😛

Septemberkänsla!

Första 8-9 km kändes kroppen riktigt pigg!
Det kändes som den tassade på av ren och skär löparglädje. Naturen är ju så fantastisk att man knappt har tid att tänka på om det eventuellt skulle vara jobbigt eller inte. Fast med tanke på den (fortfarande) mer grön(!)-gula nyansen känns det mer som början av September än Oktober.

Bästa löparsällskapet – Inga krav, bara glädje! ❤

img_2428

Mellan km 9 och 11 blev det lite mer teknisk terräng.
Och kände genast hur mycket jobbigare det blev! Pulsen slog i taket och benen fylldes med mjölksyra. Tänk om jag hade sprungit mer platta rundor och/eller asfalt; vad ”lätt” det hade varit (i jämförelse)! Inte för att det lockar, men tanken slog mig ändå, när skillnaden blev så oerhört påtaglig.

Årets första och enda älgfluga satte sig på min tröja här (men flög av lika fort – blä!). Nästan mitt i stan (fast ändå i skogen). Märkligt, med tanke på hur mycket ”riktig” skog-skog jag har sprungit både under sommar och höst. Och dessutom fått höra av andra att det finns maaassor av älgflugor därute. Jag har inte sett någon… Lucky me!

Någonstans runt 15:e km började jag känna av avsaknaden av långpass.
Det blev segt och tungt. En tendens till lätt huvudvärk började också infinna sig. Pucko-jag hade innan passet, tänkt att jag nog inte behövde ta med mig varken energi eller vatten, eftersom det inte var så varmt.
Men eftersom mina långpass på 20 km inte tar 90 minuter, som det gör för många, utan närmare 2,5-3 timmar så hade det nog inte skadat.

Att kunna springa en halvmara, när man vill.

Vid km 18-19 kände jag hur musklerna började värka så där ”skönt-ont” (kanske mest ont… Haha!) som de ofta gör när jag springer längre än vad jag är van vid. Sista kilometerna var ordentligt sega, men det kändes ändå som ett riktigt bra kvitto inför Österlen Lyser.
Det är ju inte så att jag (vanligtvis) tränar målinriktad mot just en specifik halvmara, men det känns rätt häftigt att veta att man fixar dryga 2 mil (och säkerligen mer därtill) bara ”sådär”, när man känner för det. 🙂

Love körde lite ”Sprada” vilket jag är övertygad om att även Ingmarie gör, typ, året runt. (Så länge det inte är någon is). Själv fegar jag ur, den här tiden på året…

2000 inlägg – Då vs. nu!

Upptäckte häromdagen att det här blir mitt 2000:e inlägg.
Det känns både overkligt och roligt! Den där tjejen som började träna lite halvhjärtat för 5,5 år sedan – Som fick träningsvärk av sina första 10 armhävningar (som gjordes på knä, för jag inte orkade en enda på tå) i en armhävningsutmaning som jag hade hittat på nätet.

Till den person jag är idag; Som precis har sprungit sitt första ultralopp och som älskar att när som helst springa ett par timmar i skogen, köra tunga marklyft och hitta det mentala lugnet i yin yogan.
Vilken resa! För att inte tala om alla människor jag har lärt känna genom bloggen. Många av er har jag till och med träffat och nu i Augusti blir det äventyret Bagheera fjällmaraton Sälen, med flera av er. Så himla häftigt!

”Jag bara skriver lite”…. Som jag har sagt så många gånger, när människor i min närhet har frågat om eller varför jag bloggar. Det är verkligen så himla mycket mer än att ”bara” skriva! 🙂

På tal om tunga marklyft.

Det var precis där fokuset låg idag. När jag väl vaknade till liv (vilket är pinsamt sent… Troligtvis jag och tonåringarna) var det alldeles för varmt (i mitt tycke) för att springa. Därför tog jag med mig kidsen och drog till gymmet. Aircondition och nästintill folktomt – Jag klagar inte!
6 set med marklyft, 6 set bänkpress och sedan prehab för höfter/säte och vader. Jag kan tänka mig att börja jobba deltid och träna förmiddag…. 😉

Trappan upp och väggmålningen på ”mitt” gym.

Throwback March & prioriteringar!

Månaden vi precis lämnade bakom oss. 
Den gick bättre än väntat, vad gäller löpningen. Det trodde jag, ärligt talat, inte efter de tre naprapatbesöken i februari.
Att det skulle hjälpa och återställa balansen i kroppen betvivlade jag inte, men däremot trodde jag faktiskt att det skulle ta längre tid för höften att återhämta sig. Tänk, vad trevligt det är med positiva överraskningar! 🙂  *peppar peppar*

Även styrketräningen har flutit på bra och jag har faktiskt fått till lite mer tid i gymmet än vanligt. Plus att jag verkligen har försökt att INTE tappa prehabträningen! Rätt så tråkig, men oerhört viktig. Särskilt nu, när jag sakta, sakta ökar löpmängden igen.

mars-16

Det som jag har varit sämre på är att ta mig tid för yoga.
På något märkligt sätt har det blivit mer fokus på högintensiv träning (löpning, cykel och tung styrketräning) när jag väl har kunnat lägga tid på träningen.
Den där sköna, viktiga, lugnande, meditativa träningen har kommit i andra hand. Vilket gör att mitt huvud löser lite amok emellanåt (som jag bl.a. beskrev i det här inlägget).

Jag är i så stort behov av yogan, särskilt nu när det har varit intensivt på nästan alla fronter. Men vad gör man när man helst vill träna allt på en gång…? Svårt att prioritera ibland, även om det kanske se lätt ut i teorin.

Hur brukar ni prioritera/tänka, när ni inte hinner allt som ni vill hinna?
*nyfiken* 🙂