Fjällvandring Grövelsjön – Del 2

Dag 4:
När vi vaknade på onsdagen lyste solen – med sin frånvaro.
Istället låg dimman, framför allt över topparna, men även en bit ner mot dalarna. Vi hade tänkt gena över fjälltoppen ”Lill-stuku” (1116 möh) för att undvika ytterligare en helvetes-mygg-dal.
Sagt och gjort. Efter frukost begav vi oss, bort från leden. Använde karta och kompass och ställde in exakt riktning, innan vi började traska.

Offtrail i dimma alltså. Sådär första gången på fjället.
Konstigt nog var jag aldrig nervös. Dels var vi fyra personer och vi visste ju ganska exakt var vi var. Plus att våra vänner hade mer erfarenhet, tack och lov. I värsta fall (om dimman hade tätnat ytterligare) hade vi bara slagit läger igen och väntat på att det skulle lättat. Men ett par timmar senare kom vi (nästan med lite läskig precision?!) ut på rätt ställe på leden igen; mittemot Revlingkletten.

Båda mina stortår, ena lilltån och hälsenor var tejpade.
Inga skavsår, men däremot började fötterna kännas ömma punktvis. Och allmänt rejält möra efter tre dagar på (oväntat) steniga leder. Det var bara korta stunder underlaget var plant och man kunde traska på i ”normalt” tempo. All övrigt tid gällde de att hålla tungan rätt i mun, kolla vart man satte ner fötterna. Alla småmuskler i både fötter, vrister och vader fick jobba ordentligt! Trots ett tempo på ca 3-3,5 km/h…. 🙂

Efter ett par timmar lättade dimman en aning.
Vi stannade och käkade. Märklig känsla, hur all tid liksom bara flyter ihop. Hur det kan kännas som om man har gått i ca en kvart, men när magen plötsligt börjar kurra och man tittar på klockan har man varit ute i ett par timmar.

Lika bra precision som vi hade på offtrail-vandrandet, lika dålig precision hade vi när vi skulle passera norra delen av Grövelsjön. Detta trots att vi följde LEDEN! (Eller ja, försökte följa den i alla fall)
Vi kollade på kartan hur vi skulle gå, men hamnade ändå helt jäkla fel. Fyra personer slog sina kloka huvuden ihop (eller hur var det) och var inte alls ense om vart vi var, eller vart vi skulle gå härnäst. Vi hade inte undvikit nästkommande dal heller, så medan vi stod och ”tjafsade” surrade myggen runt huvudet.

Till slut blev jag så frustrerade att jag bara sa: ”- Nej, nu går jag!” De andra försökte förklara att vi måste veta VART vi ska gå.
”- Jag skiter i vart vi går, bara vi går!!” svarade jag och traskade iväg i rask takt. Lugn och metodisk…..? Njae, mest hungrig (igen) tror jag. 😮 Haha!

Efter ytterligare lite diskuterande kom vi överens.
Någon muttrade att det borde vara bättre skyltat om nu inte den senaste kartan stämmer. Men när vi gick tillbaka där vi kommit ifrån var det jättebra markerat på skyltar (!) Hur tusan kunde vi missat det? Alla fyra, dessutom…?!

Aningens efter schema (om man nu har ett schema på fjället. Eller ja, åtminstone vill man vara framme och slå läger i hyfsad tid), gick vi nu i smått frustration för att undkomma myggen, ännu en gång. Och jäklar vad det gick uppför! Konstigt att man (eller ja, i alla fall jag) blir förvånad över alla höjdmeter, trots att man vet att man ska FJÄLL-vandra. Haha! 😀

Så fort vi kom upp till trädgränsen försvann myggen.
Som i ett trollslag! *lycka* Tänk vilka små krav man har, när man inte har tillgång till internet och annan teknik. Myggfritt = äkta glädje. 🙂
Toksvettig hade man dessutom blivit pga höjdmeterna och det relativt höga tempot uppför fjället. Jag njöt verkligen av den tilltagande vinden! Knappt en km senare slog vi ner tälten vid foten av Langfjället.

Dag 5:
Vi vaknade återigen med fantastiskt väder!
När solen lyser är ju fjället som bäst – Det måste man erkänna. Utsikten blir milsvid och det är häftigt när molntussarna lägger sig som bomull och bäddar in topparna. Vi åt frukost med utsikt över Gröthågna. Jag har haft det värre… Och mygghelvetena var heeelt glömda! 😉

Det blev någon felräkning här.
Hjärnan funkar inte alltid som den ska när man håller igång i flera timmar. 😛 Vi hade trott att vi hade längre kvar till fjällstationen än vad vi egentligen hade. Eftersom vi hade traskat på ganska mycket ett par dagar och sedan insåg att vi bara hade ca 16 km kvar att fördela på två dagar gjorde vi upp en plan. Ca 11-12 km längs bergskammen på Grövelsjöns högra sida näst sista dagen. För att sedan avsluta vandringen med en lugn sista dag.

Det märktes att kroppen började bli trött.
Även korta sträckor och lugnt tempo började kännas ganska tufft. Jag hade varit lite småkaxig innan vandringen och tänkte att GÅ kan ju inte vara såå jobbigt. Men jag kom ner på jorden. Dels är kroppen inte van att gå 6-8 timmar i sträck (med korta matpauser). Inte heller van vid 15 kg packning eller massa tekniska leder, fulla med sten…! Så jag säger ödmjukast att jag hade fel.
Märkte att jag började snubbla en hel del, under femte dagen. Att lyfta fötterna var mycket jobbigare än de tidigare dagarna.

Det var fler än jag som började bli lite möra…
Love var helt fantastisk hela veckan! Traskade på och verkade tycka att vi var alldeles för långsamma. Varför gå, när man kan SPRINGA? Hihi!
Men även hon började bli lite trött i slutet på veckan. Inte så att hon klagade under tiden vi gick, men det märktes att hon snabbt kom till ro så fort vi stannade för att äta. Eller när vi slog läger. Härligt att se hur hon gick in i sin egen bubbla och snusade gott. 🙂 Här efter att vi börjat sätta upp tälten på norra sidan av Jakobshöjden.

Efter att vi hade slagit läger, valde vi att avsluta dagen med en topptur.
Upp för Jakobshöjden (1103 möh). Inte alls lika tuff stigning som upp för Stor-stuku, men det sög rätt bra i benen ändå. Det märktes att vi närmade oss bebyggelse. Från det att vi passerade norska gränsen första dagen, såg vi knappt en människa. Verkligen folktomt.
Men här var det en hel del dagsvandrare som höll till. Jakobshöjden hade t.o.m. en brevlåda med gästbok (som uppenbarligen användes flitigt, när man kikade på datumen).

En (relativt) nöjd fröken Love, som dock inte alls förstod varför hon fick sitta fast när matte sprang runt och fotade utsikten!
”Varför ska jag sitta häääär?!” 🙂

Nedan: Lyckan fångad på bild.
När man upptäcker att man har full teckning på mobilen… *fniss*
”- Jonas, jag har internet!!” SVAR: ”Ja… Du står jämte en mobilmast”…
Tror ni att vi var lite trötta i huvudet och ouppmärksamma vid det här laget? Haha! 😀

Utsikten var, som sagt, magnifik!
Härifrån kunde vi se i princip alla toppar som vi hade passerat under veckan! När man såg alla på en gång och flertalet var lååångt bort, insåg man plötsligt hur långt vi hade traskat! Delar man upp 80 km blir det inte så mycket per dag. Men det är ändå 80 km! En jäkla sträcka och inte så konstigt att kropp och knopp började ”lägga ner”.

Vid slutet av dag tre (tror jag det var?) var jag så trött att jag verkligen inte kunde prata. Jag tänkte säga: ”Älskling, du har en mygga på din keps”. Men ur munnen hör jag istället en sluddrigt (!) ”Älskling, du ha ett knott på din hjälm”! När jag hörde mina egna ord bröt jag ihop och skrattade i flera minuter. Herrejösses…

En  magisk solnedgång sista kvällen!
En ännu vackrare soluppgång sista morgonen. Den såg jag dock bara genom ”vädringshålet” i tältet. Sambon väckte mig vid halv 5 och jag är bara glad att jag var såpass vaken att jag MINNS hur det såg ut. En blodröd (!) sol, på väg fram väster om Fosksjökläpparna – Magiskt!  1 minut senare sov jag igen…

Vaknade sista morgonen med ryggontet från helvetet!
Vet inte om det var en vecka som tog ut sin rätt, eller om jag bara hade legat konstigt? Håret var fett som f** och den frisyren alltså…. *asgarv* Det var längesen jag kände mig så snygg. Eller inte?!

Vred runt mig i sovsäcken, försökte sätta mig i ”barnens position” (typ) för att sträcka ut ländryggen. Märkte att sovsäcken var för tajt och ska be sambon dra upp dragkedjan. Hör mig själv säga:
”– Aj aj aj… Älskling, snälla släpp ut mig ur ryggsäcken.”
När jag hört vad jag har sagt, plus att jag själv ser (?!) min självknullrufs-frisyr hänga fram över ansiktet; Där och då brister det för mig. Mitt i all ryggsmärta skrattar jag så tårarna sprutar! I säkert 10 minuter (ingen överdrift).

Jag…hade…sååå…ont…i…magen…sen…!!!
När jag väl hade lyckats sansa mig. Hela dagen hade jag svårt att få bort bilden av mig själv instängd i en ryggsäck, från näthinnen. Och varje gång den dök upp började jag fnittra. Fick en del konstiga blickar kan jag meddela. 😀

Framme vid fjällstationen kändes det nästan lite konstigt med allt folk.
Man längtade ut till tystnaden igen. Fast den där duschen var ju inte helt äcklig! Eller maten i restaurangen, där man kunde göra egna, nygräddade våfflor med hjortronsylt. Oh…my…god! *sockerchock*

Lätt att jag kan tänka mig att fjällvandra igen!!
Vi smider redan planer inför nästa år! Men visst, det är ju rätt skönt att komma tillbaka till alla bekvämligheter igen – Det erkänner jag. 🙂

Fjällvandring Grövelsjön – Del 1

På riktigt! Jag vet inte vad jag ska börja…?!
Så många upplevelser och nya intryck att det bara snurrar i huvudet.
VARNING! Långt inlägg (trots att jag delar upp det i två delar). 🙂 Såg förresten att Emmi hade lagt ut ett toppenbra inlägg: ”Tips inför fjällvandring”!

Dag 1:
Färdigpackad och förberedd (nåja, så mycket jag kunde bli) begav vi oss ut. Uppför. Och lite mer uppför… Att gå uppför backar kan vara nog så jobbigt, utan 15 kg packning. Men det kändes oväntat bra ändå, måste jag säga. Med en massa nya intryck glömde man nästan av att det var tungt. Redan halvvägs upp passerade vi gränsen och kom in i norge. Snö i augusti känns jättemärkligt. Vi var ju inte såå högt upp. (Eller?)

Ett par timmar senare tänkte vi stanna och ta första varma koppen.
Passerade första snön och tyckte det skulle vara lite mysigt att fika där i kanten. Men i samma sekund började det regna, så vi bestämde oss för att fortsätta lite till i hopp om att regnet skulle avta.

Det gjorde det inte…
Det fortsatte att regna och när vi kom ut på andra sidan, började det dessutom blåsa. Vi behövde få i oss energi, så det var bara att sätta sig på det minst blåsiga stället. På med ett extra lager för att hålla sig varm. Jag började fundera över vad tusan jag hade gett mig in på…?!
Lite varm dryck här var inte alls dumt! Men hackade nästan tänder ett tag och funderade allvarligt på om jag hade tagit med mig för lite kläder. Tänk om det skulle vara sånt här väder i 6 dagar – Regn och ca +5 grader?!

Efter stoppet kom vi fram till en bäck.
Eller ja, enligt kartan såg det ut som en mindre bäck. I verkligheten; en ca 6-7 meter bred fors… Inte en spång/bro så långt ögat nådde! (Här kom första svordomarna – som blev lite av en röd tråd under vandringen. Haha!) Efter mycket traskande upp och ner längs den, för att hitta ett bättre ställe att passera, insåg vi; Upp med brallor, strumpor och skor. På med sandaler. Och ut i det strida, ISKALLA (!) vattnet! Tusan, vad ont det gjorde i fötterna?!

Väl på andra sidan såg jag att mina fötter och vader var illröda och blodådrorna som gick ner i foten var enorma (!) och jätteblå/lila. Snacka om effektiv blodförsörjning. Då vet jag ju att den funkar i alla fall. Efter lite muttrande och smått panik från min sida (hala stenar och jag är ingen bra kombo) fick jag höra: Vadning hör till fjällivet. Jahopp… 😛

Väl över på andra sidan möttes vi av en myr.
Bra träning (om inte annat)…! Men här började energin tryta (igen) och jag frös och muttrade nog mest och önskade att vi snart var framme vid planerad tältplats. Lagom till vi kom fram sprack det upp en hel del och livet kändes genast lite lättare. Däremot tog det en stund innan jag tinade upp. Sov med underställ, dubbla sockar OCH fleecetröja den natten, trots en sovsäck med komforttemperatur +2 grader.
Första dagens sträcka – Ca 14 km.

Lika kall som jag var när jag somnade;
Lika varm och svettig var jag när vi vaknade! Solen lyste rakt på tältet och graderna steg rätt fort. En magisk morgon! Först frukost. Efter det packade vi ihop tälten och sedan bar det av mot första toppen – Forborgen. Väl uppe (återigen mycket uppför = Svettigt!) hade man fantastisk utsikt! Ändå var Forborgen inte en särskilt hög topp. (Dryga 1000 möh om jag inte minns fel).

Särskilt inte när vi hade Elgåhogna i ståtligt majestät snett framför oss.
Vi hade tidigare haft funderingar på att ta en topptur upp på ”henne” (visst låter det som en hon?) men planerna ändrades och fokus låg på en topp, längre fram på vandringen. Efter ytterligare lite mat uppe på Forborgen gav vi oss av igen. Nedför den här gången. Men oj, vilka steniga leder?! (Det syns visst inte särskilt mycket  på fotona).

Med nästan klarblå himmel, såg man hur långt som helst!
Hade lätt kunna tillbringa ett bra tag där, på toppen. Det gick liksom inte att insupa vyerna, så mycket som man VILLE göra. Fotona ger det inte heller rättvisa! Det var nästan obegripligt vackert och det hade varit löjligt enkelt att bara stå och stirra i timmar…! 🙂

När vi hade kommit ner en höjdmeter eller två (…) möttes vi av riktigt häftig natur!
Det var som att vandra runt i en liten, japanskt trädgård, med små bonsai-träd överallt (vilket det såklart inte var – utan låga, knotiga, krokiga fjällbjörkar).
Här stannade vi till en kort stund och jag tejpade lite småömmande delar av mina fötter. Framför allt undersida stortår klagade lite (Inga blåsor, tack och lov). Här stötte vi även på de första (irriterande) myggen, som vi uppenbarligen blivit förskonade ifrån pga första dagens regn och blåst.

När vi kom ytterligare lite längre ner i dalen var det mygg överallt. Fy f**….?!!
Det är ju inte så att jag inte vet att det finns mygg i fjällen, men allvarligt talat… *ryser* Vi var tyvärr tvungna att stanna och få i oss lite mat ändå. När det kommer till energiintaget finns liksom inget alternativ. Mitt i djävulsdalen, satt vi igång trangia-köket. Vi hade roll-on ”myggan” i väskan, som vi tog fram och det hjälpte litegrann. Vännerna hade ”mygghattar”. Japp. rutinerade, var det. 😉

Även här i dalen var det mycket sten!
Vi vandrade genom tallskog. Något jag tycker är magiskt vackert här hemma! Men där och då ville jag bara ifrån myggen. Min mage krånglade lite från och till. Bubblade och hade sig. Förmodligen ovan vid torkmat? Fick springa in i skogen och sedan traskade vi vidare. Fort, fort och på ren vilja!
Torkmaten var, för övrigt, oväntat god. Eller också smakar allt lite extra bra på fjället, när man är tokhungrig? Chili con carnen blev favoriten!

Passerade ännu mer blötmark vid ca 16 km.
Jag var trött och ville bara bort från de där jäkla myggen (japp, återkommande tema. Sorry)! 😉 Mycket att nog mentalt här. Jag tänkte att:
”Nu orkar jag verkligen inte gå mer!” Men kroppen klarar ju betydligt mer än man tror! Så även nu. De sista 2 km uppför (såklart) gick på rent pannben. Var redigt trött när vi kom fram vid andra dagens tältplats. I nederkant på toppen Stor-stuku. Magisk utsikt! (Här med). Och såå värt de extra km. (Och… helt myggfritt! *yeay*)

Och lite fjälllyx!
Även om man är ganska noga med antalet gram i ryggsäcken, hade en av kompisarna packat ner ett par öl. Jag är inget större öl-fan normalt sett, men när man sitter i solnedgången på fjället och har gått i dryga 6 timmar. Ååååh, såååå gott!! 🙂

All in all; Dag två bjöd på det mesta.
Den avslutades i alla fall med den mest underbara solnedgång! Vilket gjorde att både de där jävla myggen och sista, tunga ”extra” km uppför berget var sååå värt det!
Andra dagens sträcka – Dryga 18 km.

Dag 3:
Som vanligt började den med frukost.
Och hela veckan innebar det havregrynsgröt med maaassa russin! (Havregrynsgröt utan varken ägg i, eller något sött på, går inte. Smakar ju bara trä…?) I slutet började jag t.o.m. tycka att det var gott. Vem vet; mjölkfri (!) havregrynsgröt kanske är nästa hälsodiet? (Remember where you heard it first). 😉

Efter det bar det av på den första ”riktiga” toppturen.
Dvs upp för ett fjälltopp, utan packning. Alla var rätt slitna efter måndagens sträcka. Att det logiska då är att:
”Hör ni. Vi kör en lugn dag (?!). Dvs 800 höjdmeter på ca 3 km”.  Eum…? Hur tänkte vi? 😀

Det var rätt tungt fysiskt. Mjölksyra i benen!
Trots det var det mentalt lätt. Hur det nog går ihop? Kanske delvis pga att jag slapp packningen? Eller att pannbenet satte in och jag bara matade på…? Go känsla, hur som helst! Med en bit kvar till toppen stannade vi och intog lite käk. Lite synd på sätt och vis (även om energin var behövlig!) Men hade vi fortsatt direkt hade nog solen fortfarande lyst när vi nådde toppen.

Istället möttes vi har storm – Jäklar vad det blåste??!
Förvisso varken regn eller snö (tack och lov)! På fotot ser jag helt förstörd ut… Dels blåste det, så jag nästan trodde att jag skulle blåsa ner! Plus att jag minuten innan kortet togs, hade ett fullständigt bryt. Min höjdskräck höll sig i schack hela vägen upp. Förmodligen för att jag inte tänkte, utan bara fokuserade på att traska upp, upp, upp. Men väl på toppen hann jag börja tänka. Och oavsett vilket håll jag vände mig åt, såg jag bara branta stup/ kanter… (Vad hände med den lite flackare sidan som vi kom upp på?! Den fanns i alla fall inte där och då).

Satte mig ner och vågade först inte ställa mig upp igen. Sedan ställde jag mig upp och höll krampaktigt i sambon! För att strax efter tänka:
”Vad f-n håller jag på med?! Skärp dig! Toppen är typ 50 meter bred!!” Släppte sambon och gick fram liiiite närmare kanten, bara för att utmana mig själv lite grann. Och det gick faktiskt rätt bra. Ner kom jag också – utan att dö. 🙂

Sträcka tredje dagen (topptur) – Ca 7,5 km.

Vem tvingar mig att vara rosa?!

När det känns som att någon jävlas med dig…
Den känslan fick jag igår. Hela eftermiddagen tillbringades på Naturkompaniet i Göteborg, i jakt på det sista (?) inför fjällvandringen. Bl.a. sovsäckar inhandlades. Även trangia-kök och mat. När jag såg portions-prislappen på den vakuumförpackade torrmaten, hoppas jag att den smakar som gourmémat när den väl är tillagad (men förmodligen inte)..?! 😉

Jag var även på jakt efter ett par vandrarbyxor.
Plockade på mig ett par stycken och styrde stegen mot omklädningsrummet. De satt ok, men inte så där ”dessa-måste-jag-ha”-bra. När sambon hittade ett par mörka med rosa detaljer på och lite hånfullt säger:
”- De här rosa kan nog funka på dig”, morrade jag lite, men gick med på att testa dem. ”Naturligtvis” (…) satt de bäst. Så jäkla typiskt. Den icke-rosa personen blir mer rosa än hon egentligen vill.  Ja ja, tur att det bara var dragkedjor/fickor i alla fall… 😛

Vad gäller jacka har jag inte riktigt bestämt mig.
Jag har min Craft ER Weather Jacket, men köpte för några veckor sen en Helly Hansen-jacka som är ett bra alternativ. Vi får se.
Jag provlåg sovsäcken när jag kom hem. Alltså inte provlåg som i SOV, utan som i ligga inuti den. 🙂 Såå skön! Den kommer jag nog kunna sova bra i.

När jag sedan läste om Kattas fjällvandring i norska Besseggen och såg de fantastiska fotona blev jag helt hänförd! Åh, vad jag längtar efter att få uppleva det själv!

Förstärkta på utsatta ställen; knän och rumpa.

Planering – Min första fjällvandring!

Ni är flera som frågat vart vi ska fjällvandra.
Efter lite diskussioner med vännerna blev det Grövelsjön. Toppar på ca 1000-1300 meters höjd, men det kommer nog att kännas tillräckligt i benen ändå, gissar jag. Och tanken är att vi ska vandra lite både på svenska och på norska sidan. Hundpass till Love är på G. 🙂

Förutom det här tråkiga käng-traskandet, börjar jag bli nervös.
Tiden går så galet snabbt. Vi har inte ens införskaffat allting vi ska ha med oss?! Det börjar bli bråttom! Och trots massa bra tips från vänner och bekanta, känner jag mig som en ”oskuld”. På riktigt! (Tur att våra vänner har lite mer erfarenhet).

Foto: Kiljano.com

.
Hade jag fått köra dagsturer i löparrygga och terrängdojor, i lugnt tempo, för att sedan kunna ta  mig tillbaka till en fjällstation/stuga hade jag varit lite mer i min komfortzon. Nu ska vi förvisso ”bara” (…) gå, men utrustningen är ny för mig.
Att bära 20 kg packning är helt nytt för mig. (Hur kommer det att kännas?) Och att vi ska bo i tält hela veckan; hur kommer jag fixa det? Kommer jag känna mig utvilad? Tidigare har jag sovit i vindskydd. En natt…

Jag är waaaaayyyy out of my comfortzon, men samtidigt ska det bli jäkligt spännande och se hur jag agerar och reagerar på olika saker. Både mentalt och fysiskt. Den som lever får se… Och den som hänger här, kommer få läsa. 😉

På tal om äventyr och utmaningar.
Läs Annelies intressanta funderingar kring dessa två begrepp.
.