Intervallstege som utmanar pannbenet!

Söndagens spinningintervaller gav mig blodad tand.
Jag bloggade aldrig om det, men ni som följer mig på instagram (@rundarocksaenform) har kanske läst om det? Jag körde nämligen ett av de roligaste cykelpassen på länge!

5 st intervaller x 1,40 minuters intervaller på 85 % av maxpuls, med endast 20 sekunders vila emellan x 4 varv/set!
Setvilan var dock 2 minuter.Pulsnivån innebar att vi hela tiden låg och balanserade på mjölksyratröskeln. Det var jobbigt, men ändå kontrollerad. Och jag kände mig i så jäkla stark! Grym känsla och riktigt roligt!  Det fick mig att fundera:

Alla intervaller måste ju faktiskt inte vara kräkjobbiga.

Tröskelintervaller är underskattat och ger ofta en riktigt härlig känsla, eftersom man känner sig stark; Utan att benen stumnar, utan att det svartnar för ögonen och utan att lungorna vill hoppa ur kroppen och ”dö”.

Inspirerad av det körde jag intervallstege.
Jag brukar i 99 % av gångerna köra de längre intervallerna i början, för att sedan avsluta med de kortare. Mentalt lättare. Eftersom jag valde att ha ett något lägre tempo än vanligt, ville jag istället utmana pannbenet och körde därför de kortaste intervallerna på mitten. För att sedan trappa upp minuterna på slutet, när jag var som tröttast. 😛

  • Uppvärmning
  • 4 minuter – 90 sek gåvila
  • 3 minuter – 60 sek gåvila
  • 2 minuter – 60 sek gåvila
  • 1 minut – Setvila (2 minuter gåvila)
  • 1 minut – 30 sek gåvila
  • 2 minuter – 60 sek gåvila
  • 3 minuter – 60 sek gåvila
  • 4 minuter –>  Nerjogg

Över- & under tröskeltempo – Tusingar!

Som ni kanske minns, var helgens löppass det tyngsta på väldigt länge…!
När jag gjorde den preliminära planen för den här veckan skrev jag därför:
Tisdag – Löpning (efter dagsform).”  Viktiga ord, de där sista.

Jag hade sett fram emot en vårrunda, där jag kunde insupa både solstrålar, fågelkvitter och värme. Det blev…tja…inte så mycket sånt, kan man nog sammanfatta det med. 😛
Det kändes mer som en höstrunda. På väg dit både haglade och regnade det, men som tur var hade jag i alla fall uppehåll när jag sprang.

img_9103
Värmde upp och kände på kroppen.
Den kändes betydligt mer vaken, om än inte 100 %-ig. Vilket inte är särskilt konstigt! Vad kan man kräva efter nästan 2 månaders löpuppehåll och så en förkylning på det?
Hade först tänkt mig fartlek, men bestämde mig till slut för tusingar.

Totalt 8 stycken, men fördelat på: Varannan 1000 meters-sträcka relativt lugnt och varannan strax under mitt tröskeltempo (ca 10-20 sek snabbare/km än min milfart). Dvs 4 stycken snabba och 4 stycken lite långsammare. (Dock inte långpass-långsamma).

Flåsigt värre, men ändå skönt att känna att kroppen trots allt svarar.
Och vad gäller fartlek; i teorin tycker jag att det låter som det perfekta löppasset! Kör hårt när och så långt du orkar, sedan lugnare. Som du önskar.

Problemet är att jag i praktiken funkar bättre under regelbundenhet.
Hm… Vänta nu. Jag som inte ens gillar planering?!! Jag förstår att ni eventuellt blir förvirrade här. Me too. Haha!
Men så är det: Struktur, när jag väl kör ett kvalitetspass, funkar bättre än att bara ”gå på känsla”. Risken är annars att jag inte pressar mig lika mycket och känner efter för mycket; ”är jag inte väldigt trött nu…?!” 
Känslan är däremot mitt viktigaste vapen, när jag kör distans- och långpass. 🙂

Utveckling, pizza & cykelintervaller!

Det är fredag, hör ni! 
Och inte bara fredag, utan en ledig sportlovsfredag. Oerhört skönt att få (lite) sovmorgon, mysa med barnen, ta det lugnt och bara vara. ❤

Gårdagen innehöll bl.a.  utvecklingssamtal på jobbet (kändes bra!), pizza och ommöblering (också på jobbet), samt ett cykelpass. Nu när senaste löppasset kändes oväntat bra, vågar jag inte utmana ödet, utan tar det verkligen lugnt. Små, små steg! 

Att sitta och cykla i samma tempo i en timme är inte så jäkla kul (inomhus) därför blev det lite intervall-tänk. Först uppvärmning och sedan följande upplägg:
*  6 x (5 minuter strax över mitt tröskeltempo (ca 185 slag/min) och sedan 5 minuter strax under tröskeltempo (ca 165 slag/min) som ”vila”. De lugnare minuterna ska fortfarande vara aningens ansträngande – ingen ”slöcykling” alltså.
Härlig endorfinkänsla och svettigt värre!! 🙂

IMG_7543

Jag är fortfarande ordentligt sugen på att skaffa en egen cykel. Med våren i antågande känns det dessutom helt rätt för en nybörjare att ge sig ut, right?

Till helgen ska jag försöka komma ut på veckans andra löppass.
Det ska bli himla kul att testa de nya skorna!

Sedan är det inplanerat ett tredje och förmodligen sista (för den här gången) besök hos naprapaten. Jag funderar däremot på att boka in en tid längre fram, så att jag verkligen kommer iväg på ett sådant där ”förebyggande” besök.  Ett sådant där som man pratar om, men aldrig får tummen ur att komma iväg på… 😛

Avslutade arbetsveckan…

…med ett löppass. Det var ett tag sen nu (Jösses, nästan 2 veckor).
Det märktes… ”Man tappar inte såå mycket efter ett kort uppehåll”, sägs det. Jag vet inte om jag håller med…
Förvisso körde jag inne på löpbandet och för att inte dö tråkdöden (!) valde jag att lägga in lite variation. Kanske inte det lugnaste passet, med andra ord. Först ett par km lugn uppvärmning, men sedan var det tvunget att hända något.

* 6 st intervaller á 3 minuter.
60 sekunder gåvila emellan och själva intervallerna blev en progressiv stege. Jag började strax över (långsammare) än mitt tröskeltempo. Sedan lite snabbare (ca 5-10 sek/km) för varje intervall. De sista två gick på så sätt en bit under (snabbare) än tröskeltempo.

Tung känsla, men som sagt. Kanske lite självförvållat? 😉
Samtidigt sliter tröskeltempo inte sååå mycket på kroppen. Vi pratar ju inte max-intervaller efter uppehållet. Och den där sköna känslan i kroppen efteråt. Som man saknar den, när man inte kan springa!

IMG_0103