Intervallstege som utmanar pannbenet!

Söndagens spinningintervaller gav mig blodad tand.
Jag bloggade aldrig om det, men ni som följer mig på instagram (@rundarocksaenform) har kanske läst om det? Jag körde nämligen ett av de roligaste cykelpassen på länge!

5 st intervaller x 1,40 minuters intervaller på 85 % av maxpuls, med endast 20 sekunders vila emellan x 4 varv/set!
Setvilan var dock 2 minuter.Pulsnivån innebar att vi hela tiden låg och balanserade på mjölksyratröskeln. Det var jobbigt, men ändå kontrollerad. Och jag kände mig i så jäkla stark! Grym känsla och riktigt roligt!  Det fick mig att fundera:

Alla intervaller måste ju faktiskt inte vara kräkjobbiga.

Tröskelintervaller är underskattat och ger ofta en riktigt härlig känsla, eftersom man känner sig stark; Utan att benen stumnar, utan att det svartnar för ögonen och utan att lungorna vill hoppa ur kroppen och ”dö”.

Inspirerad av det körde jag intervallstege.
Jag brukar i 99 % av gångerna köra de längre intervallerna i början, för att sedan avsluta med de kortare. Mentalt lättare. Eftersom jag valde att ha ett något lägre tempo än vanligt, ville jag istället utmana pannbenet och körde därför de kortaste intervallerna på mitten. För att sedan trappa upp minuterna på slutet, när jag var som tröttast. 😛

  • Uppvärmning
  • 4 minuter – 90 sek gåvila
  • 3 minuter – 60 sek gåvila
  • 2 minuter – 60 sek gåvila
  • 1 minut – Setvila (2 minuter gåvila)
  • 1 minut – 30 sek gåvila
  • 2 minuter – 60 sek gåvila
  • 3 minuter – 60 sek gåvila
  • 4 minuter –>  Nerjogg
Annonser

Över- & under tröskeltempo – Tusingar!

Som ni kanske minns, var helgens löppass det tyngsta på väldigt länge…!
När jag gjorde den preliminära planen för den här veckan skrev jag därför:
Tisdag – Löpning (efter dagsform).”  Viktiga ord, de där sista.

Jag hade sett fram emot en vårrunda, där jag kunde insupa både solstrålar, fågelkvitter och värme. Det blev…tja…inte så mycket sånt, kan man nog sammanfatta det med. 😛
Det kändes mer som en höstrunda. På väg dit både haglade och regnade det, men som tur var hade jag i alla fall uppehåll när jag sprang.

img_9103
Värmde upp och kände på kroppen.
Den kändes betydligt mer vaken, om än inte 100 %-ig. Vilket inte är särskilt konstigt! Vad kan man kräva efter nästan 2 månaders löpuppehåll och så en förkylning på det?
Hade först tänkt mig fartlek, men bestämde mig till slut för tusingar.

Totalt 8 stycken, men fördelat på: Varannan 1000 meters-sträcka relativt lugnt och varannan strax under mitt tröskeltempo (ca 10-20 sek snabbare/km än min milfart). Dvs 4 stycken snabba och 4 stycken lite långsammare. (Dock inte långpass-långsamma).

Flåsigt värre, men ändå skönt att känna att kroppen trots allt svarar.
Och vad gäller fartlek; i teorin tycker jag att det låter som det perfekta löppasset! Kör hårt när och så långt du orkar, sedan lugnare. Som du önskar.

Problemet är att jag i praktiken funkar bättre under regelbundenhet.
Hm… Vänta nu. Jag som inte ens gillar planering?!! Jag förstår att ni eventuellt blir förvirrade här. Me too. Haha!
Men så är det: Struktur, när jag väl kör ett kvalitetspass, funkar bättre än att bara ”gå på känsla”. Risken är annars att jag inte pressar mig lika mycket och känner efter för mycket; ”är jag inte väldigt trött nu…?!” 
Känslan är däremot mitt viktigaste vapen, när jag kör distans- och långpass. 🙂

Snabbaste passet på länge…?!

Den här söndagen kunde lika gärna slutat som en ren slappardag.
Födelsedagsmiddag och mello sent igår kväll, sedan fotbollscup för 8-åringar hela dagen idag. Barn ska köras hit och dit och sambon satt i sekretariatet. Åtminstone halva dagen.
Så fort han var klar där ”dumpade” jag minstingen till honom och drog ut på en löprunda… 😛

Det är oerhört sällan jag springer inne i stan.
Och när jag väl gör det försöker jag hitta så många sträckor så möjligt, utan asfalt. Pigga ben, som drog iväg i snabbare än tröskeltempo. (Märkte jag först i efterhand). Vad hände där? Det kändes så himla lätt?
.

De kanske var de nya dojorna som gjorde det?
Ett par Asics. Mina första par Asics faktiskt. Tycker var och varannan människa hyllar dem. Ändå har jag aldrig fått tummen ur att testa några. Förrän nu.
Och jodå, de kändes riktigt bra! Mjuka, sköna och dämpade, men ändå inte tunga. Jag får uttala mig lite mer framöver. Ett  pass säger kanske inte såå mycket.

Någonstans vid 4 km hade jag en rejäl dipp.
Där var det förvisso också enda sträckan där snön låg kvar, så det kan säkert (delvis) förklara den tunga känslan i benen. Så fort jag kom ut på den torra asfalten, kändes det lättare igen.

  
Medan jag rullade in mot stan tänkte jag: 

”Alltså… Stadslöpning. Det måste väl ha någon typ av charm, annars skulle ingen springa här?
Tittade mig sedan omkring och såg hus, vägar, skyltar, trafik, bensinmackar och skolor (och förvisso en del buskar och träd) och tänkte:
Fast näää… Inte min ”cup of tea” i alla fall. (Smaken är ju som baken, såklart).

Någon gång ibland är det ju faktiskt skönt att slippa tänka på var man sätter fötterna 14612 gånger på en runda. Men i övrigt. Så….stadslikt. Och så mycket folk…?! *läskigt* 😮 😉

(Jag som är anti-rosa förresten? Vad hände…? Haha!)

Rundan slutade på knappa milen (9,3 km) och det var den snabbaste ”nästan-milen” på…jag vet inte…evigheter?!  Märklig känsla, måste jag erkänna, med tanke på läget jag befinner mig i nu.  Och på tal om det: Höften höll sig i schack (även) idag! YEAY!

Note to self (Och till er andra): Underskatta aldrig styrketräning och cykel, när du inte kan springa! 🙂

Utveckling, pizza & cykelintervaller!

Det är fredag, hör ni! 
Och inte bara fredag, utan en ledig sportlovsfredag. Oerhört skönt att få (lite) sovmorgon, mysa med barnen, ta det lugnt och bara vara. ❤

Gårdagen innehöll bl.a.  utvecklingssamtal på jobbet (kändes bra!), pizza och ommöblering (också på jobbet), samt ett cykelpass. Nu när senaste löppasset kändes oväntat bra, vågar jag inte utmana ödet, utan tar det verkligen lugnt. Små, små steg! 

Att sitta och cykla i samma tempo i en timme är inte så jäkla kul (inomhus) därför blev det lite intervall-tänk. Först uppvärmning och sedan följande upplägg:
*  6 x (5 minuter strax över mitt tröskeltempo (ca 185 slag/min) och sedan 5 minuter strax under tröskeltempo (ca 165 slag/min) som ”vila”. De lugnare minuterna ska fortfarande vara aningens ansträngande – ingen ”slöcykling” alltså.
Härlig endorfinkänsla och svettigt värre!! 🙂

IMG_7543

Jag är fortfarande ordentligt sugen på att skaffa en egen cykel. Med våren i antågande känns det dessutom helt rätt för en nybörjare att ge sig ut, right?

Till helgen ska jag försöka komma ut på veckans andra löppass.
Det ska bli himla kul att testa de nya skorna!

Sedan är det inplanerat ett tredje och förmodligen sista (för den här gången) besök hos naprapaten. Jag funderar däremot på att boka in en tid längre fram, så att jag verkligen kommer iväg på ett sådant där ”förebyggande” besök.  Ett sådant där som man pratar om, men aldrig får tummen ur att komma iväg på… 😛

Mörkerlöpning – tröskeltempo.

Även om det bara har gått ett par dagar på julledigheten märker jag det.
Att jag mentalt har börjat slappna av. Och med det smyger sig rastlösheten på; det kryper i kroppen! Jag hade inte ens tänkt att träna igår, men när det spritter i både kropp och själ tog jag tillvara på känslan. Bytte om, tog på mig pannlampan och gav mig ut i mörkret.

Jag hade ingen tanke med passet utan gick på känsla.
Det slutade med ett pass i (cirka) tröskeltempo. Rejält flåsigt och på den där berömda gränsen, där jag bara precis började må lite illa, pga anstängningen. Eller var det pga adrenalinet….? Hehe! 😉

Utmanar ni er på vintern? 
Vågar ni ge er ut på mörkerlöpning, fast ni är mörkrädda? Korta, korta rundor räcker, för att tänja lite på komfortzonen. 🙂

img_7693