Lucka 8 – Intervalltips!

 Det här med intervaller – Let´s talk.
När man hör ordet tänker många ”usch, vad jobbigt”! Och jo, kör man korta (exempelvis) 200 meters intervaller på nästan maxtempo, med kort vila, så ÄR det kräkjobbigt.

Det måste dock inte vara så! Intervaller är så mycket mer.
I lucka nr 8 i en jävligt jobbig julkalender, bestämde jag mig för att köra ett intervallpass. Jag började köra ett styrkepass med fokus på axlar och övre del av rygg.
När jag var klar med det, kände jag mig ändå inte ”klar” med träningen. Inte supertrött, (även om musklerna var rätt möra). Därför la jag till följande upplägg:

  • Uppvärmning 2 km.
  • 8 stycken intervaller á 2 minuter
    60 sekunder jogg-/gåvila emellan
  • Nerjogg 2 minuter

Jag valde dock att lägga ansträngningsnivån på jobbig, men inte över-jobbig.
Det blev därför ett något lägre tempo än vad jag brukar hålla på 2 minutersintervaller. Ca 30 sek snabbare/km jämfört med mitt tröskeltempo (tempot man orkar hålla i ca en timme).
Svettig blev jag och jobbigt var det, men på ett sätt som gjorde att jag kände mig stark. Lite utanför komfortzonen, men ändå skönt mentalt, då det går ganska snabbt att räkna ner från 120.

Min poäng – Intervaller kan anpassas.

Man måste inte ha ont i ben, lungor eller vara nära att kräkas, efter ett pass!
I alla fall inte efter VARJE intervallpass.

Testa gärna om ni vill och säg vad ni tycker. 🙂

IMG_7543int

Utanför komfortzonen – 2 gånger!

Ni som läser min blogg regelbundet känner mig hyfsat bra (tror jag).
Det borde åtminstone inte undgått någon att jag tycker om att springa ensam och allra helst lufsa runt på mjuka stigar i skogen. Senaste passet hamnade FULLSTÄNDIGT utanför min komfortzon. Dels sprang jag grus/asfalt inne i stan. I mörker… Och dessutom hade jag bokat en löpdejt.
ERROR! ERROR! ERROR! viskade min hjärna när jag tassade iväg med mitt sällskap (som jag har sprungit  med, två gånger tidigare. Och han vet att jag är långsam, vilket känns rätt skönt. Inga krav liksom).

Det flöt på oväntat bra.
Vi pratade om allt och inget och jag kände inte att jag hade ”andnöd” någon gång. Däremot kändes benen rätt tunga någonstans vid ca 4-5 km, plus att det nästan kändes som att jag var på väg att få kramp i diafragman. (Kan man få det…?) 😛

Totalt skrapades det ihop dryga 8 km.
Det visade sig dessutom att hans lugna distanstempo är mitt tröskeltempo. Ett riktigt bra kvalitetspass för min del alltså!
Mentalt jobbigt att veta att man inte kan ”fuska” under passet, men samtidigt är det ju det som är bra. Att man känner att man får den där draghjälpen och MÅSTE kriga lite mot sina inre röster, som säger till en att sakta ner!

Jag inser ju att jag borde göra det här fler gånger.
Springa med människor som springer fortare än jag själv alltså. Nyttigt, nyttigt, men mentalt jobbigt… 🙂

Föredrar ni att springa ensamma eller tillsammans med andra?

IMG_1101

Tips: Våga vila! Ett exempel på vad planerad viloperiod kan göra!

Märkligt hur saker har en tendens att falla på plats ibland.
När jag lämnade jobbet tog jag sikte mot gymmet och en inbokad spinningklass + en timmes Yin Yoga. Jag kände dock att jag inte var toksugen på spinningen. Sitta inomhus när oktober fortsätter att bjuda på fantastiska morgonar och kvällar! Mentalt knorrade det lite, men samtidigt tänkte jag att:
”Jag har ju bokat in mig. Jag får se fram emot yogan efteråt”.

När jag stannar bilen på parkeringen ser jag att jag fått ett SMS.
”Spinningklassen du är inbokad på är tyvärr inställd pga sjukdom”.
Vem hade ett finger med i spelet där…? Jag blev inte så ledsen, utan gick in i omklädningsrummet, bytte om och gav mig ut till ett närliggande motionsspår i väntan på yogan. Kravlös löpning var plan B!

IMG_6570

Tassade iväg i den sköna höstkvällen.
Eller ja… ”Tassa” är kanske förresten fel ord. Studsiga, lätta ben som gjorde att uppvärmningen blev… tja… inte så mycket uppvärmning kanske. *hrm* 😛
Vilan har gjort gott! Märkte att ansträngningsnivån inte var högre än vanligt, däremot var tempot det. När jag väl kom tillbaka till gymmets parkering och tittade på tempot, insåg jag att rundan hade gått i ca 6-tempo. Mitt (normala) tröskeltempo. Och sista km hade jag varit nere och nosat på 4,50-tempo. SISTA km… Vad tusan hände där?! *smått chockad*

Kontenta:
1. Vila gör gott för kroppen!
2. Jag borde definitivt lägga in planerad vila oftare! (Dvs då jag INTE är sjuk, för det är inte vila!)

Är du bra på att planera in viloperioder eller kan ni bli bättre? 🙂

 

Det lugna distanspasset som…

…inte blev. I alla fall inte det som det skulle bli.
Istället blev det något som skulle kunna beskrivas som tempopass. Oops… Att säga att jag har tappat i kondition är en underdrift. Benen var sega första km (när flåset var i fas), men sedan hände något. Benen vaknade till liv och kändes pigga, samtidigt som flåset blev…tja, flåsigt. 😉

Jag valde att ”go with the flow” och blev förvånad över km-tiderna, när jag väl var i ”mål” och kunde kolla dem. Knappa 7 km på min mjölksyratröskel. Och sista biten förmodligen strax över den (en del säger under). Snabbare än… = samlade på mig mer mjölksyra alltså. Fick nämligen en kväljning när jag nästan var framme vid bilen. Ett välkänt för-mycket-mjölksyra-tecken hos mig..! Blä!

Egentligen spelar tiden ingen roll just nu.
Jag har inget kort snabb-lopp i kalendern, men det kändes ändå bra att kroppen var lite pigg(are än vanligt). 🙂

Love valde att ta ett dopp när rundan var över.
Även hon verkade ganska nöjd över tempot. Ingen ”Åh-suck-måste-vänta in matte”-blick. Haha! 😀

Söndags-snabbis!

”Älskling, du kan inte springa på söndag.”
Det sa min sambo plötsligt till mig igår. Eh… Nähä? Han skulle (tydligen) spela golf på förmiddagen och hade sedan planerat in handbollsmatch på eftermiddagen. What the f***…?!

Men se där. Plötsligt såg jag en möjlighet och fokuserade stenhårt på den där luckan emellan halv 4 och halv 5. Herregud. Nästan en hel timme till mitt förfogande. Vad tusan var problemet?! Haha! 😉

IMG_3660

Om det beror på senaste tidens långa och många km;
Att de har gjort ”gott” även för kortare sträckor…? Eller om jag helt enkelt insåg att jag hade ont om tid? Det gick nämligen fortare än vanligt. Första km (uppvärmning, vad är det?) i 5,50-tempo. Ooops…. Bra där, Malin. Öppna hårt och öka sedan…! Eh…?  Det är för tusan ingen TÄVLING?! Haha! 😛

Resten av passet gick inte i det tempot.
Men inte långt därifrån. Det var längesen jag fick till ett såpass bra tempopass! Lite tung känsla i benen, men om det var tunga ”bara ändå” eller om de var tunga pga tempot ska jag låta vara osagt.
Vi tog dock en kort paus vid sjön. Love tyckte att det var badtemperatur. Matte höll INTE med. Jag håller mig på land i en månad till (eller två)…!

Jag jagar absolut inga tider, men det är ändå en skön känsla när kroppen är pigg.
Som sagt, ett bra tempo. Särskilt med tanke på min kuperade hemmaplan. Backar, backar…

Det kanske berodde på skorna förresten?
Premiärrundan i ett par Brooks PureGrit jag fick med mig från Skövde/Billingeträffen. Annelie hade en ”fyndlåda” där vi fick ta vad vi önskade, i utbyte mot en gåva till Nepal. Bra tänk!
Jag får uttala mig mer om skorna framöver. De kändes…eum…annorlunda. Jag kan bara inte sätta fingret på vad eller varför (än)… 🙂