”Glad” att jag bara har pojkar.

Missförstå mig inte, jag hade mer än gärna haft en dotter.
Jag kan t.o.m. känna att det är något som saknas ibland, även om jag älskar mina söner över allt annat! Men när jag märker hur mycket tjejer fokuserar på sina kroppar, redan när de 7-8 år (?!) blir jag livrädd. Hur tusen ska man hantera det? Hur hade jag själv hanterat det, om jag hade haft en dotter som plötsligt kom och sa att hon tyckte hon var tjock..? Eller som bara slutade äta, utan att man (till en början) märkte det…?!

Får smått panik, blir ledsen och frustrerad när jag läser om unga flickor/tjejer som mår dåligt. Beatatjata skrev igår om hur hennes dotter, för första gången nämnde detta. Och som Beata skriver; hur bemöter man det på ett bra sätt..?

Dagens samhälle är så utseendefixerat att man blir mörkrädd.
Jag har varit väldigt tydlig (särskilt med äldsta sonen, som närmar sig tonåren) att han aldrig ska kommentera tjejers utseende. Framför allt inte på ett negativt sätt, men även komplimanger som man tror är snälla, kan liksom ”slå fel”.
”- Då är det bättre att du säger att hon t.ex. är snäll, fantastisk och omtänksam”.

En annan sak jag har funderat över;
Många föräldrar (framför allt mammor) har (tyvärr) en konstig inställning till träning, mat och/eller sina kroppar. De låter familjen äta vanlig mat och sitter själva vid samma bord med en sallad och tror att barnen inte märker något…. Barn märker mer än vi tror…! 😦

perfect

Annonser