Socialjogg på Holleden!

Holleden har hunnits springas rätt många gånger av mig, senaste åren.
Dock aldrig med sällskap (av den mänskliga sorten). I helgen hände även detta för första gången. Eftersom jag är lite av en ensamvarg, när det gäller träning, kändes det lite läskigt att möta upp någon som jag aldrig hade träffat IRL. Jag var oväntat nervös innan jag väl kom dit. ”Outside the box” och allt det där… 😛

”Är jag för långsam?”

Hon var inte så farlig (såklart) och jag slappnade av efter en stund, när jag insåg att hon inte alls hade några krav på ett visst tempo. Skönt!  Särskilt med tanke på att min andning fortfarande spökar… Plus att jag, även utan andningsbekymmer, nojar mig över att springsällskap ska tycka att jag är tråkigt långsam…
img_0184

Leden är verkligen vacker och jag tror att jag, trots den insikten, har blivit lite ”hemmablind”.
Mitt sällskap sprang rundan för första gången och lät helt betagen! Allt är sådär skirt, ljusgrönt nu. Försommar alltså. Det gör verkligen naturen sådär extra vacker!

Note to self! Kolla upp ansträningsastma.

Min andning kändes ändå ok, men uppförsbackarna var tuffa(re än vanligt).
Jag gick i de brantaste uppförsbackarna och trots det kändes andningen begränsad när jag kom upp på ”toppen”. Däremot gick det bättre på flacken nu, än de gjorde för 3-4 veckor sedan. Lite framsteg i alla fall.

Mitt sällskap tyckte ändå att jag skulle kolla upp det längre fram (om det eventuellt är ansträngningsastma). Jag har ju själv funderat på det flera gånger och nu när jag äntligen försökte kolla upp det (för några veckor sedan), tyckte ju läkaren att jag skulle avvakta till augusti-september (efter värsta pollensäsongen). Will do.

Djup granskog a-la-John-Bauer i all ära.
Men jag har en personlig förkärlek till tallskog! Det finns tyvärr inte så mycket tallskog i mina hemtrakter, men en bit där på holleden kan jag njuta lite extra! Samt att Nordvärmlandsleden har den här öppna, vackra känslan som jag älskar, med en matta av blåbärsris. 🙂

”Vad gör du milen på?!”

Sällskapet hade en underbar inställning till löpning.
Vi kom in på det här med att många inte kan springa utan klocka. Att man känner att man ”måste” mäta tempo. Att man ”måste” bli bättre/snabbare/springa snyggare. Eller att att antalet km är viktigare än tiden man är ute. Istället för att lyssna på kroppen, fokusera på känsla och möjligen mäta i tid istället. Att den som är snabbast på milen vinner. Typ…

Hon är definitivt snabbare än mig (kallas ”hinden” på fejjan!) 😮
Jag blev såklart lite nyfiken. När jag frågade ungefär vilket tempo hon brukar hålla när hon springer själv, svarade hon bara:
”- Jag vet faktiskt inte. Jag springer oerhört sällan med klocka. Och när någon frågar mig: ”-Vad gör du milen på?”, brukar jag svara: ”-Vilken mil menar du? Midnattsloppet på asfalt, Milspåret i Skatås eller en rejält kuperad, offtrail-mil…?”

Boom! EXAKT så…!! 😀
14,6 km skrapade vi ihop och jodå, kroppen känns (faktiskt) ok. Nu är jag mest nojig över andningen, som verkar funka bra ena dagen, men som krånglar igen nästa dag… Men den som lever får väl se, helt enkelt.