Det finns olika sätt att ta sig ur komfortzonen!

juOch då menar jag inte att det måste innebära att man testar en ny träningsform, eller öka antalet km på en löp- eller cykelrunda. (Även om det också kan vara sätt att ta sig ur komfortzonen, såklkart). Jag tänker ofta på det som Anna beskriver i sitt senaste inlägg; Att jag vill våga testa nya vägar, nya stigar och/eller nya områden. I mitt fall handlar det ju just om att springa på nya platser, eftersom det är löpning jag ägnar mig åt.

Boozta träningsglädjen!

Det gör ofta så himla mycket för träningsglädjen!
Att uppleva och få se nytt! Att faktiskt längta fram till nästa backkrön eller nästa sväng, bara för att få se hur det ser ut på andra sidan. Nyfikenhet är en stark drivkraft, vilket i sin tur gör att man med lätthet kan springa betydligt fler km än man vanligtvis gör. Plötsligt kan 13 km ha passerat i ett nafs, istället för den vanliga ”tråkiga” rundans, kanske lite halvsega 7 km.

Min löpguru Isak och jag skojade om att vi borde prova alla motionsspår runt hela kommunen.

Citatet från Annas inlägg tycker jag att ni ska till er och inte alls se som ett skämt. 🙂 Efter att jag har börjat springa och vågat utmana mig, har jag upptäckt att det finns betydligt fler vägar/stigar i ens hemort, än  man någonsin hade kunnat föreställa sig!

Jag vet att jag vid något tillfälle förra sommaren fick en kommentar i min blogg som var något i stil med:
”Ännu fler nya vägar i din hemstad? Hur många nya rundor kan du hitta?” 

IMG_5753Tja, uppenbarligen rätt många!  Haha! 😉 Om den personen (och kanske t.o.m. fler?) känner så, när de läser min blogg? Jag vet i alla fall att jag fortfarande har massor av stigar att utforska, enbart i mitt närområde. En hel del av dessas har jag, än så länge, bara sett på karta, men jag hoppas och antar att de finns även i verkligheten.
Sedan kan det ju såklart hända att vissa delar av rundan blir detsamma som innan, men att man sticker av på någon ny stig efter halva sträckan eller så.

Om jag dessutom lägger till grannkommunerna (har inget emot att åka 20 minuter till nya skogar) så är möjligheterna oändliga!! (Lerum, partille, Gbg, Borås m.fl.) Massor av ”trail-godis”! 😀

Jag har fortfarande respekt för skogen och det är klart att risken att gå vilse passerar min hjärna vid tillfällen. Fast i nästa andetag tänker jag: ”Tänk vad fantastiskt, vackra platser jag skulle missa om jag inte vågade…?!

Jag har själv skrivit inlägg om det här ämnet tidigare:
* Hitta nya vägar
* Att (våga) prova nya vägar

Foto från Nordvärmlandsleden *
*(Här känner jag björnskräck mer eller mindre varje gång jag springer,
men tvingar ändå mig själv att våga. Haha! Risken är ju, trots allt, minimal!)

IMG_6394

Förminska sin prestation? Och att våga V.Å.G.A.!

Söndag morgon. Jag är utsövd men ändå otroligt seg och laddar för en runda.
Hoppas ni har sovit bra? 🙂

Är det bara jag är eller blir det mer och mer vanligt att bloggare skriver:
”Idag var jag ute på en 4 (eller 6-, eller 10-) km runda. Det var ju inte så långt, men……”

Varför lägger man in en värdering i det man precis har gjort?
Jag kan köpa att 4 km inte är så långt för just den personen (om man vanligtvis springer 20 km), men jag kan tänka mig att om någon som är ny inom löpningen läser, känner de sig kanske lite nervärderade och tänker att ”jag hade varit ÖVERLYCKLIG om jag hade kunnat springa 4 km över huvudtaget”.
Räcker det inte att bara skriva: ”Jag sprang 4 km idag och det var fantastiskt – ljuvligt – ren njutning – för att (osv…)” ?

Likaså funderade jag över ett annat fenomen i en forumtråd.
Att man får känslan av att personer inte inser hur bra de faktiskt är. Att de inte har varken självförtroendet att tro att de klarar en utmaning, eller självkänslan att tro på sig själv…? Personen ställde frågan:
”Jag springer mellan 3-7 mil i veckan. När är jag redo att springa en mara?”
Eh… Alltså? Jag skulle säga att personen redo, NU!

Eller som en herre i tråden svarade: ”xxxxx,  du är redo. Man ska väl inte behöva vänta tills man redan är en fulländad maratonlöpare innan man springer sin första mara?”

Exakt så! Den meningen har en fantastisk poäng. Hur ska man veta, om man aldrig vågar prova? 🙂 Hur känner ni? Måste ni veta till 100 % att ni fixar något, eller vågar ni testa och ser vad som händer?

citat

Att våga fast man inte törs!

Sitter här och känner lite…. blaha-bla-bla.
Det är en känsla i kroppen, att jag kanske har något virus, men det bryter inte ut. Känner mig bara trött och ”off”. Ja ja, det är väl bara att vänta och se…? 😉

Jag tänkte försöka skriva några rader om tisdagkvällen.
Det är ett par dagar sen, men lite grann minns jag nog. Det var föreläsning på Folkan i Borås, via Unionen. Personen som stod i fokus var Anders Lundin. Ni vet ”Allsång på Skansen-, barnprograms-, han-har-väl-gjort-en-märklig-mix-av-saker?” – Anders ?

Det var väldigt intressant ämne!
”Att våga fast man inte törs”. Man borde definitivt våga oftare! Inte tacka nej, bara för att något känns lite obehagligt,  läskigt och/eller ”outside the box”. Man missar så oerhört mycket bra saker, som hade kommit ur det där ”Ja:et”. Eller hur?!

Om man gör bort sig lite? So what? Vad är det värsta som kan hända…? Man skäms kanske en kort stund. Tänk istället; Om jag lyckas? Förstår ni! Känslan om man lyckas med något, som man först tror är för svårt/jobbigt/utmanande. Den mest fantastiska känslan; ”Jag klarade det!”

Nästa gång ni får en möjlighet eller en fråga; Tänk efter! Vill ni tacka ja? Gör det då! 🙂

If-you-never-try-youll-never-know