En kropp som skriker vila, när huvudet säger träna!

Varför är det så svårt att vara i fas med sig själv?
Det händer ju (ganska) ofta att huvudet ber: ”Vi kan väl vila idag..?” när kroppen egentligen är frisk, hel och i behov av att röra sig! De där viktiga dagarna, när man behöver pusha sig själv lite extra, för det är då man behöver träningen som mest. Och det är då det (oftast) känns som bäst efteråt!

Det ologiska i en hjärnas logik.

Hur kan huvudet då få för sig att säga: ”Klart vi ska träna idag!” när kroppen är känns som en säck potatis? Det är tre dagar sedan jag sprang ett terränglopp och mådde skit! Och så sitter jag och kollar in eftermiddagens gruppträningspass, trots att jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Ibland undrar jag faktiskt om hjärnan är lite dum i huvudet…! (Hm…Kan en hjärna vara dum i huvudet?)

Jag sov som en gris inatt (på ett bra sätt alltså) och vaknade med en riktigt bra, utvilad känsla! Just då. Ett par timmar senare kände jag mig helt slut (igen). Kroppen känns inte alls återhämtad efter helgen pärs. Jag tycker den är seg, trött och musklerna känns ”långsamma” på något sätt. Även när jag går.
För att inte tala om huvudet. Jag har ingen huvudvärk eller så, men hela hjärnan känns liksom totalt energilös. Förutom när den tillfälligt gör mun-mot-mun-metoden med sig själv och får för sig att den ska övertala kroppen att träna, då…(?!) 😛

För en gång skull; tacksam över VAB!

Idag ringde stora grabben till jobbet strax innan klockan 14 och ville bli hämtad från skolan.
Han mådde inget bra, sa han. Det blev alltså ett par timmar VAB på eftermiddagen. Och självklart är det synd om sonen (som nu ligger utslagen i soffan) men ska jag vara ärlig var det rätt skönt att jag fick kort(are) arbetsdag. Ett par timmars extra vila – Obeskrivligt nödvändigt!

Ikväll gör jag som Bosse Bus – chillar! 

katt

Aktiv vila & Sommarregn!

Att våga vila mellan tuffa pass är viktigt!
Sedan innebär det inte att man måste ligga still i soffan, även om jag gör det ibland också. (Himla skönt, ska erkännas). Det finns dagar när rastlösheten finns där, trots att man vet att kroppen behöver vila. Särskilt nu när det är semestertider och kroppen inte är sådär trött, som den ofta är när man kommer hem från jobbet. Då är det himla bra att man kan traska fram genom skogarna, istället för att springa.

Olika sorters avslappning.

Löpningen ger en typ av avslappning. Mer en mental avslappning.
Att ta en promenad ger en annan. Även om jag sällan fokuserar på tempo, blir det ännu mer tydligt när jag går. Att jag släpper ALLT vad tempo heter. Vill jag stanna och fota, så gör jag det. När jag satte mig ner för att ta det här fotot, vad tanken att det bara skulle vara på blommorna, men så ville Love vara lite ”photo-genic” och det blev ju himla bra… 🙂

Såhär lätt, sval och syrerik luft – jag älskar det!

Jag inser att 95 % av sveriges befolkning längtar ihjäl sig efter sol och sommarvärme.
Men ska jag vara ärlig (och det ska man ju) så… Jag trivs rätt bra just nu. När jag var yngre uppskattade jag den där heta känslan på ett helt annat sätt. Som vuxen har jag inte alls samma förkärlek till det. För att inte tala om, sedan jag blev löpare. De här sommarregnen – Love it!

Hur långt skulle jag kunna gå?

En annan lustig känsla som jag har funderat över när jag promenerar…
När jag går, känns det som om jag skulle gå hur länge som helst. Förmodligen är det inte sant, men ändå… 😛 Jag borde ju kunna gå ganska långt ändå. Undra om jag vågar testa någon gång? (*viskar Fotrally*) Det enda negativa är ju att det tar evigheters evigheter att gå, jämfört med att springa…!

Att inte få som man vill.

På tal om att gå. Eller att inte gå, ska jag väl säga.
Vi passerad en fårhage på vägen hem. De små liven var väldigt nyfikna, sociala och ”pratiga”, men aningens skeptiska mot Love. På det här fotot sitter hon ca 5 meter bakom mig (inte svårt att gissa vem de tittar på?)
Mycket bra mental träning; tvingas sitta still på kommando, när det är får 10-15 meter ifrån. Livet är hårt, när man har bordercollie och vallningsinstinkter i sig… 😉

Det är något särskilt med vildhallon!

Och sist men inte minst. Färdkost.
Vildhallon må inte vara perfekt formade och visst, man kan få med lite extra larver proteiner om man inte är försiktig. Men det är såå mycket godare än odlade hallon! Dessutom ger de mig extremt mycket flashbacks/barndomsminnen, från vår sommarstuga. ❤

Tänk vad mycket man hinner tänka/se på en 6 km-runda!
Vad har ni gjort? Tränat? Vilat? Upplevt…? 🙂

Tips: Våga vila! Ett exempel på vad planerad viloperiod kan göra!

Märkligt hur saker har en tendens att falla på plats ibland.
När jag lämnade jobbet tog jag sikte mot gymmet och en inbokad spinningklass + en timmes Yin Yoga. Jag kände dock att jag inte var toksugen på spinningen. Sitta inomhus när oktober fortsätter att bjuda på fantastiska morgonar och kvällar! Mentalt knorrade det lite, men samtidigt tänkte jag att:
”Jag har ju bokat in mig. Jag får se fram emot yogan efteråt”.

När jag stannar bilen på parkeringen ser jag att jag fått ett SMS.
”Spinningklassen du är inbokad på är tyvärr inställd pga sjukdom”.
Vem hade ett finger med i spelet där…? Jag blev inte så ledsen, utan gick in i omklädningsrummet, bytte om och gav mig ut till ett närliggande motionsspår i väntan på yogan. Kravlös löpning var plan B!

IMG_6570

Tassade iväg i den sköna höstkvällen.
Eller ja… ”Tassa” är kanske förresten fel ord. Studsiga, lätta ben som gjorde att uppvärmningen blev… tja… inte så mycket uppvärmning kanske. *hrm* 😛
Vilan har gjort gott! Märkte att ansträngningsnivån inte var högre än vanligt, däremot var tempot det. När jag väl kom tillbaka till gymmets parkering och tittade på tempot, insåg jag att rundan hade gått i ca 6-tempo. Mitt (normala) tröskeltempo. Och sista km hade jag varit nere och nosat på 4,50-tempo. SISTA km… Vad tusan hände där?! *smått chockad*

Kontenta:
1. Vila gör gott för kroppen!
2. Jag borde definitivt lägga in planerad vila oftare! (Dvs då jag INTE är sjuk, för det är inte vila!)

Är du bra på att planera in viloperioder eller kan ni bli bättre? 🙂

 

Intervaller och den viktiga vilan!

Efter allt traskande under fjällvandringen och söndagens (förvisso korta) löprunda, har min (tidigare) onda vad börjat protestera. Igen.
Inte så mycket som första gången, men jag måste väl ändå erkänna att jag förstår den. Det blev ganska många km under förra veckan. Inte just löpning, men det betyder inte heller att vaden har fått vila.

Jag förstår den och jag backar!
Därför blev det spinningintervaller igår. Inte alls samma belastning på den överansträngda muskeln. Tuff konditionsträning, men ändå en ”snällare” variant av det. Liknande upplägg som för tre veckor sen. I alla fall vad gällde antalet minuter. Däremot körde vi nu 3-3-2-2-1-1 minut. Med lika lång aktiv vila som intervallen innan.

Tre minutarna och första 2 minutaren kändes riktigt bra.
Någonting händer vid andra två minutaren… Hela kroppen kändes tung. Jag försökte trots det, ge det sista jag hade under en minutarna. En minut är ju jättekort. Eller…? Illamående på slutet! Uja!

Så återigen, kroppen protesterar. Jag lyssnar.
Minst två vilodagar blir det nu! Och bra/god mat. Igår kväll blev det grekisk yoghurt, hallon, blåbär, ett par skedar kvarg, kokos. Och sedan goji-chocalate från Superfruit på toppen. Mums!!

Fredag – vila!

Vilken veckodag är det egentligen…?
Jag har fullständigt tappat bort mig, nu när vi är långlediga! Men fredag var det visst, enligt almanackan. Inget fredagsfys på schemat dock, utan en lugn dag tillsammans med mina gangstergrabbar.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1400.jpg

Min kropp behövde verkligen återhämta sig, efter gårdagens pass.
Det blev en skön, solig promenad tillsammans med familjen. Hela familjen. T.o.m. ”gammel-tanten”. Hon är ingen löparhund (Särskilt inte nu på äldre da´r)  men hon är fantastiskt go´ ändå!  Men hon ser ut att ge oss ”the crazy eye” på fotot nedan…. Hm..? Haha! 🙂

Hoppas ni har haft en fin fredag därute!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/efb/39207155/files/2014/12/img_1399.jpg