Pollenkänningar på Holleden!

Ska man skylla på hoppfullhet eller naivitet?
Förmodligen en kombination av de båda. Efter att ha käkat två allergitabletter och tagit allerginässpray hela 4 gånger (…) tänkte jag:
”Nu jäklar! Nu, är kroppen säkert på G igen. Det måste den vara. Jag ska ju till Skövde och springa (årliga upplagan av Skogssnigel-trailen)  på Billingeleden till helgen!”

Tassade iväg och tänkte att, jomen tusan. Det här känns ju faktiskt rätt bra.
Eum. I typ 500 meter… Sedan kände jag direkt; Det här kommer inte bli en lätt runda.

Tur i oturen att naturen vägde upp den, i övrigt, kassa känslan.
Jag har ju sprungit holleden förut, men blir lika hänförd varje gång! Massor av torra stigar genom trollskog! Lite myrmark och även en del mer knixiga, smala, leriga stigar. (Som just nu, faktiskt inte var såå leriga pga torrt väder).

Små, små mål – Och att vara nöjd med det.

Efter den där första 0,5 km, tänkte jag:
”Allt över 4 km är ok. Bara jag tar mig fyra km så får jag känna mig nöjd – den här dagen”.
Jag svor rejält när en lång, brant, ringlande backe (full med stenar) tornade upp sig. Flåsigt? Eh…Skojar du?! Här gick jag (”såklart”) uppför, men fick ändå stanna och tar ett par extra, hesa, andetag på toppen innan jag kunde fortsätta.

Symptom pollenallergi?

Att inte kunna dra ner luft ända ner i lungorna är galet frustrerande!
Sedan börjar jag ju såklart fundera på om det är bra (eller åtminstone inte dåligt) att springa, trots att kroppen inte fungerar som den ska? Jag menar, kan det göra mer skada än nytta?

Och precis som när jag körde intervaller på gymmet tidigare i veckan, är upplevelsen att det är som jobbigast när jag inte springer.

Låter det konstigt? Jag ska försöka förklara vad jag menar (då detta är helt nytt för mig). Så länge jag springer/lufsar känner jag mig ”bara” mer begränsad av att jag flåsar mer än vanligt. (Vilket, i sin tur, säkerligen beror på större syreskuld).
Däremot är det först när jag (behöver) sakta(r) ner som den där ”otillräckligt-med-syre-känsla” och obehagligt, väsande rethostan kommer. Som om det triggas av att jag försöker andas djupare? Om detta är normalt, vet jag ju inte. Som sagt, jag har inget att jämföra med.

Träningsvärk – Varför?!

Efter mycket pust och stön lyckades jag ändå skrapa ihop nästan 7 km.
Normalt sett är ju 7 km ”ingenting” (för mig). Fast det är ju betydligt mer än de 4 km som jag satte som mål.

Det kändes dock som om jag hade sprungit det dubbla. Fick t.o.m. träningsvärk i vaderna (?!) Det brukar jag ju inte ens få på långpass; än mindre på ”standard-långa” rundor. Vad hände här, liksom…?
Nu hoppas jag verkligen att ytterligare ett par dagar med allergitabletter + spray gör att jag kan träna vettigt. Det här känns INTE som en bra uppladdning inför 5 kuperade mil….! Jag har dessutom (i sista stund) meddelat att jag inte springer i Skövde imorgon. Så…himla…tråkigt! 😦

Men återigen! Magiska stigar och perfekt väder i övrigt! 
Jag har nog sagt det förr, men säger det igen. Har ni vägarna förbi Alingsås, kör ett varv (14,6 km) på Holleden! 🙂

Holleden – We meet again!

Jag testar ofta nya rundor i och runt stan.
Det är så inspirerande och mentalt roligt att springa där man aldrig har sprungit innan. Sedan finns de där pärlorna som man återvänder till.  När man på sätt och vis har tagit dem för givet ett tag och sedan kommer på att man saknar dem. En av mina smultronställen i närheten är Holleden!

Det kändes väldigt skönt att få lite mental avslappning, efter helgen som varit.
Förmodligen var jag lite väl springsugen för den första km blev den snabbaste. Och tog lite grann ”musten ur mig”. Det var ju inte alls tanken. Jag hade planerat ett lite längre pass. Hade med min vätskerygga, med lite nerpackad färdkost.

Det fick bli som det blev helt enkelt.
Jag tassade vidare och njöt av omgivningarna. Fast på de (tack och lov) korta sträckorna som gick längs öppna ängar och åkrar blåste det rejält!! Vad hände med försommarvädret? Motvind gjorde inte direkt mina ben piggare…

Love var springsugen som vanligt. Hon är sällan något annat…! Haha! Däremot mötte vi hundar tre gånger under rundan. Att behöva sitta stilla, använda nosen och sedan gå lugnt förbi var tydligen OERHÖRT jobbigt. Elak matte hon har! 😉

Trots alla rundor i området har jag missat detta.
I utkanten av en grusgrop finns en turkosfärgad ”damm”. Inte för att jag på något sätt är för naturexploatering (!) men det här var riktigt vackert! Och oväntat. Vad är det som gör vattnet turkost egentligen?? Någon mineral? Jag har sett fenomenet tidigare, hos Sara och var lika fascinerad då.

Det märktes att jag både ätit och sovit dåligt senaste dagarna.
Kroppen var inte alls (!) med på noterna. Någonstans vid 5,5 km funderade jag på allvar att ta mig tillbaka till bilen. Men lyckades intala mig själv att ”bara” ta en liten avstickare till. Som egentligen inte hörde till den utmärkta leden. Är man här X gånger per år hittar man lite andra små, härliga stigar. *fördel*

Och de fantastiska liljekonvaljerna är på gång! Älskar doften! 🙂

Jag tryckte i mig en jordnötcreme och vätska.
I hopp om att det skulle kännas bättre. Jo, det blev kanske aningens bättre, men långt i från bra. Det kändes fortsatt segt och tungt! Men jag kunde åtminstone tassa fram lite mer obehindrat efter energiintaget. Och jag lät inte som en blåsbälg HELA tiden. 😉

Delvis beror det nog säkert på all jäkla pollen.
Jag har testat med receptfritt för första gången i år och det kanske var därför det kändes så bra under ett par pass för 1,5 vecka sen (?) Den här veckan har jag verkligen fuskat (glömt bort att ta den). Bara på´t igen, helt enkelt.

En annan sak jag tog mig tid till idag.
Ta reda på vad den här sten-cirkeln är för något. Jag har ju sprungit förbi den massa gånger, men just här hade jag en svacka så passade på att läsa på den lilla info-skylten. En grav alltså!

Jag vände mig genast om mot cirkeln och bad (högt) om ursäkt, för att jag sekunden innan hade sprungit rätt igenom den. Det låter kanske löjligt, men det sitter inbyggt sen barnsben att man inte går PÅ gravar… Tur att ingen gick förbi.
Vem tusan pratar hon med…??” Hehe!

Slutligen lyckades jag skrapa ihop dryga milen.
Inte alls det långpasset jag hade tänkt mig. Fast med tanke på att jag hade lust att ge upp vid 5,5 km så vann pannbenet åtmistone. Det blev ju NÄSTAN det dubbla. Så en liten ”YEAY” på den!

Så… Vad har ni gjort idag?
Tränat, vilat, njutit? 🙂

De fyra årstiderna…?!

Det var nästan mer gång än jogg på den här rundan.
Jag har sagt det tidigare; Är kroppen seg så får det vara så. Det där med att lyssna och sänka kraven, är HELT OK! Det är bara ”Lovisen” som tycker att det går ännu långsammare än vanligt. Men hon är sprinter, så det räknas faktiskt inte. 😉

IMG_2142

Märkligt nog kändes det som att jag sprang igenom flera olika årstider.
Åtminstone tre av fyra. Bara sommaren som saknades. (Och den kan jag personligen vara utan, när det kommer till träningssynpunkt. Tokvarmt är inte min grej). Först var det så här vintrigt.

IMG_2143-0

Sedan blev det lite mer barmark.
Men ändå lite snö som visade att vintern inte är riktigt slut än. Och jag tror bestämt att någon har märkt ut leden lite bättre sen sist (?) Nu kan jag ju den (mer eller mindre) ändå, men kände inte igen de EXTREMT tydliga orangea markeringarna. Men bra där! 🙂

IMG_2145-0

Vi följde delar av Holleden. Min favorit såhär på hemmaplan.
Oftast blir det den röd/oranga, men idag blev det faktiskt mer utav den kortare vit/lila. Fast lite orange också. Improvisation och flexibilitet mellan stigarna, ni vet. 😛

IMG_2120-0

Tänk att hon kan se så här oskyldig ut. Hm…
Hon fick upp spår av något. Inte en, utan två gånger. You can´t take the ”vallning” out of the (delvis) Border Collie, eller vad säger man… Haha! Men hon lyssnade på mig, så inte mer än FÖRSÖK att dra in i skogen. Duktig tjej. 🙂

IMG_2144-0
När rundan nästan var slut, sprack molntäcket upp lite.
Vårkänslorna kom och talgoxarna ”pumpade” uppe i träden vid ett par tillfällen. En helt fantastisk känsla sprider sig kroppen! 
Trots detta var det dock ganska rått i luften. Nollgradigt. Det är nääära nu, men vintern vill inte släppa taget. Inte riktigt än.

Hol-leden Del III – The easy way or the hard way?

Undra om jag någonsin kommer bli en ”sån” som planerar sin träning?
På min nivå behöver man knappt göra det heller, inbillar jag mig. Jag springer ju knappt några lopp längre, så tiderna är ju mer eller mindre skitsamma. Får kroppen springa är den nöjd. Punkt. 🙂
Igår blev det långpass. Känns lite märkligt att springa långt sådär mitt i veckan, men det är ju semesterlyx, för snart finns bara möjligheten att göra det på helgen igen.

image

Jag har gett mig ut på Hol-leden två gånger tidigare.
Dock fanns det en liten, liten snutt som jag (av någon ”oförklarlig” anledning) inte har sprungit. En del på mitten av den totalt 14,6 km långa leden. Så tredje gången gillt! Nu blev det hela rundan. Eller ja, nästan… (Kommer till det längre ner).

image

Älskade, underbara trollskog! Den är verkligen magisk!
Man tassar fram och det är nästan så att man förväntar sig att se små vättar och troll ibland mossan och stenarna… 🙂  Ganska teknisk bitvis med lite mer rötter. På ett par ställen hade de lagt ut sand (?!) Troligen för att förbättra vägen/marken just där, men att springa trail på finkorning sandstrand, när det samtidigt är kuperat är ju inte det lättaste… *pust* Men starka ben får man ju, om man ska se det positiva! 😉

image

Efter en stund kom jag fram till följande skylt.
Blev lite full i skratt. Det är tydligen inte bara i verkliga livet som man kommer till vägskäl och behöver välja, utan även ute i skogen. Jag stod och funderade en stund. 9 gånger av 10 hade jag valt den svåra vägen. Jag är ju trots allt ganska envis (och smådum?), men just idag valde jag den lättare skogsvägen. Jag visste sedan tidigare rundor att mosslöpning väntade ett par km fram och varför stånga sig blodig…? Särskilt när man inte var inställd på (eller vad medveten om valet) bergsklättring? 😉 (Vi tar det nästa gång, helt enkelt).

image

Ungefär halvvägs passerar man Bäsjön.
Inte helt badvänlig (med brygga eller strand) men man kan absolut bada där om man vill. Det finns även en rastplats här med möjligheter till grillning. Trevligt stopp om man vandrar eller springer (ännu) längre rundor. Nu var något längre stopp inte något jag hade med i planeringen, så jag tog ett foto och fortsatte sedan in i skogen igen.

image

Efter sjön och en kort bit grusväg kommer man in till ”Ettermaden”.
Läste på en skylt att det betyder (Ungefär) ”ogenomtränglig våtmark”. Just nu var det inte såå farligt blött ändå. Det har ju inte regnat särskilt mycket i sommar. Men sist jag sprang här var det värre. Slafsade rätt bra i skorna då… 😉

image

Senaste tidens ösregn kanske har gjort sitt för naturen?
Blev lite förvånad över att hitta dessa små ”typer” mitt på stigen. Jag trodde alla kantareller hade torkat bort? De få stackarna fick sitta kvar, då jag ändå inte kan springa med svampar i händerna. Haha!

image

När bara sista biten av leden återstod stötte jag på fler nyfikna typer.
Jag är inte helt förtjust i kor (även om jag själv bor på landet) men just små, söta årskalvar är det svårt att vara rädd för. De var mer rädda för mig faktiskt, men ett par små klappar lyckades jag ”fjäska” mig till. 🙂

Jag kan definitivt rekommendera Hol-leden!
Det är lite asfalt/grusväg precis i början och i slutet, samt ett kalhygge (tyvärr…) på mitten, men i övrigt; mycket trevlig natur och mysiga stigar. Svårt att veta om det stämmer, men enligt min klocka är det ca 219 höjdmeter. Relativt mycket uppför första halvan och sedan nedför andra halvan. Och ja just det, den bjuder ju på lite bergklättring och mosse också ”så klart”. 😉

image