Känslan av att inte räcka till!

Då var jag tillbaka på jobbet, från och med igår. 
Jag är inte helt bra än (fortfarande snorig och hostig) men i alla fall bättre. Dessutom har jag ju faktiskt varit hemma en hel vecka redan. Ärligt talat, var det rätt skönt att träffa arbetskamraterna igen. De är ju fantastiska och får mig att skratta (flera gånger) dagligen. Bra medicin! 🙂
Sedan blir man jag ju smått knäpp av att gå hemma och inte ha något att göra. Samtidigt som jag varit för trött för att göra det som egentligen behöver göras.

Påminna sig själv!

Jag behöver definitivt inte känna mig rastlös nu, när jag är ”back in action”
Det är fortfarande högsäsong på jobbet och lär vara det i åtminstone ca 1 månad till. Jag kände redan igår att:
”Ok, nu tar vi en paus (jag och mina egon). Aaandas, Malin! Det händer ingenting om du inte blir klar idag. Nä, just det, bra tänkt där!” Och så kunde jag (faktiskt) trappa ner känslan i bröstet och i huvudet.

Det dök dock upp andra saker under dagen som gjorde att jag kände mig otillräckligt.
Hur går det ihop? Att man tycker att man vänder ut och in på sig själv, men ändå är det alltid något som blir fel…? 😦

Tårar och saknad.

Dagen slutade med tårar och det som då dök upp på näthinnan var (märkligt nog?) min sköthäst, från förr.
Hur kan man sakna en häst så mycket, efter nästan 20 år…? Saknar känslan av att han (som var en väldigt ”egen” herre) på något sätt alltid förstod mig.
Vissa var försiktiga runt omkring honom. Själv kunde jag (helt orädd) sätta mig ner i halmen i hans spilta; se honom tugga på sitt hö och bara prata. Som om han förstod vad jag sa…? Fast ibland tror jag att han gjorde det. *okej, nu gråter jag igen*

Han var ju inte ens min. Men ändå…
Fina, fina vän! Vad jag saknar dig och dina kloka ögon! ❤

En helt (o)vanlig torsdag!

Vanlig som i att jag är hemma och kurerar det virus jag fått av barnen.
Ovanlig som att jag inte jobbar. Jag har ju inte har varit sjuk på riktigt länge (senast i våras, tror jag). Samtidigt är det svårt att veta vilka symptom som hänger ihop med förkylningen och vilka som inte gör det? Tänker framför allt på huvudvärken, som jag har haft de senaste veckorna.

I natt sov jag riktigt dåligt och vaknade jag med djävulsk huvudvärk flera gånger.
När jag väl somnade drömde jag att jag var så förvirrad att jag var på väg att lämna barnen på dagis klockan 19 (kvällstid), istället för klockan 07 (dagtid).
När jag insåg mitt misstag, parkerade jag mitt i en korsning och ringde min sambo och sa att han tvungen att komma för jag hade fått en hjärnblödning. I nästa sekund inser jag att korsningen ligger precis vid lasarettet och jag säger att jag går till akuten själv istället.

img_2553Alltså obehagkänslan när man faktiskt vaknar och har sprängande huvudvärk då! Vilket säkert var en anledning till att jag drömde det, från början. Men ändå. Det första jag gjorde var att försöka le (i mörkret), för att se så att ingen av ansiktshalvorna var förlamad… Någon typ av logik, när man är nyvaken. Eum… 😛

Nu känner jag en märkligt blandning av rastlöshet, samtidigt jag vet att kroppen är heeelt ur fas!
Nästan alla blogginlägg, hos de bloggare jag följer, är lästa. Jag kollar på på halvkonstiga serier (Hint, hint! ”The real housewives of New York”….) och repriser på tv. Jag orkar fysiskt inte göra några vardagsgrejer (städa, diska, tvätta m.m.) även om det behövs. Att dessutom ställa mig och laga mat känns så jäkla oövervinneligt. Under dagen blir det därför mest yoghurt, mackor och kvarg. Japp, en torsdag så här mitt i Oktober.

Peppande inlägg… Sorry, hör ni! ❤ Men just nu vill jag bara må bra.

Berätta vad ni gör?
Tränar ni, så träna lite åt mig också. 🙂

 

En helt vanlig dag! 

Jag vet inte om det är helt officiellt än? (En intervju är nog planerad).
Men för ett par veckor sedan fick jag frågan från ett härligt gäng, om jag ville bli en del av deras bloggnätverk – Bloggar om hälsa. Jag ställde lite frågor och valde att fundera ett par dagar, innan jag lämnade mitt svar.
Det berodde mest på att jag känner mig själv. Det här med planering och att andra blir (om inte helt, ändå delvis) beroende av det jag gör.
Att det plötsligt inte bara är jag och min egen blogg, utan ett helt gäng som samarbetar och gör saker tillsammans… Men efter att fått (bra, intressanta och inspirerande) svar tänkte jag att: ”Jag måste ju våga testa! Det kan ju bli hur kul och bra som helst!”

Veckans gemensamma tema är, som rubriken säger: ”En helg vanlig dag”.
Vad är en helt vanlig dag egentligen? Det är klart att vardagen rullar på, när man är trebarnförälder med ett fast jobb. Ändå blev just den här dagen inte 100 % ”vanlig”. Planen var en superlugn söndag, med återhämtning efter lördagens bravader (som kommer i ett annat inlägg).

Klockan: 08.23 – Sovmorgon. Kind of.

Jag vaknade. Av mig själv. Bästa sättet att starta dagen!
Även om det, tidsmässigt, kanske inte räknas som sovmorgon (?) kändes det som det, eftersom jag vaknade utan väckarklockans hjälp.
Kände mig dessutom relativt utvilad, men hade fortfarande en lätt huvudvärk och kände mig seg i kroppen. De 10 timmarna med sömn som jag faktiskt fick, kändes som en nödvändighet för att över huvud taget fungera den här dagen.

img_2007-1

Klockan: 08:50 – Frukost, med kräsen mage.

Galet hungrig och frukosten slank ner – lätt! Trots det var jag inte sugen på något ”svårätet” som gröt eller müsli. Inte heller ägg lät lockande (brukar gilla det men nu.. Blä!) Kroppen är tydligen kräsen efter att ha tagit ut sig totalt, ute i skogen. Därför blev det yoghurt, hallon och mango. Sött, lent och gott. Och enkelt! 🙂

Klockan 09:15 – Paniiik i lägret!

Sambon ringer från golfbanan. Jag hade lovat att han ”fick” spela tidigt på morgonen, just för att vi inte hade något annat inplanerat. Eller hur var det…?
”- xxxxx (mellansonen) har ju poolspel i fotbollen nu klockan 10!” hör jag i luren… Men skojar du med mig?! Försökte hålla mig lugn och sa att ok, jag kör upp honom.
”- Du kan ju bara lämna av honom och sticka så kommer jag dit så snart jag kan”, säger sambon. Ok…

Klockan 09:50 – Stressad och glömsk!

Vi sitter i bilen, på väg till fotbollen och jag inser att, mitt i all stress har sonen inte ätit frukost.
Det kan vara ganska bra, inför ett par timmar fotboll… Jag tänker att det löser sig nog. Ser att lanthandeln öppnar klockan 10. Bra! Jag sticker och handlar något, så snart jag lämnat av sonen!

Klockan 10:05 – Irriterad och ”sämsta mamma-känslan”.

Åker tillbaka och svär över det faktum att affären är stängd. What the f***…?! Står och morrar för mig själv att man definitivt inte kan lita på lanthandlare, mitt ute på vischan! Tills jag inser att det är söndag. Och morrar istället åt mig själv, som trodde att det var lördag (och då VAR den säkert öppen från klockan 10)… *suck*

Drar tillbaka till fotbollen och ser till min glädje att de har ett fikabord, där de tar swisch! (Tack och lov).
Sonens frukost? En hemmagjord kanelbulle, en stor kexchoklad och en festis. Perfekt? Eum… Pass!

Klockan 10.15 – Blött värre…

Stannar kvar, för jag känner att jag inte kan lämpa över ansvaret på tränarna, som roddar inte bara ett, utan två lag. Dessutom känns det fel att lämna sonen helt själv. Att det ösregnar känns bara som ytterligare ett hån. Jag blir dyngesur, där jag står i löpartights, tygskor och munktröja…

Klockan 11.40 – Söker tröst.

Sambon kommer och jag försöker få lite medlidande. Att jag har huvudvärk och börjar mår illa (igen), men det verkar inte gå hem. Han är mest tyst och verkar lite småsur över att ha missat de sista hålen på golfrundan (även om han säger att han inte är sur).
Lite senare inser jag även att mensen är på besök igen. Totalt sett; Vilken jäkla start på söndagen! Vem bestämde den?!

Klockan 12.20 – Halleluja moment!

Hemma igen och kikar lite i sociala medier. Jag inser att jag har passerat 600 följare på instagram. Herregud, passerade jag inte 500, alldeles nyss? *glädje*

insta

Klockan 13.30 – Matdags!

Jag har påbörjat middagen. Magen är som ett stort, svart hål – Sugande hungrig! Jag lyder den och steker stora (!) kycklingfiléer och kokar fullkornsris. På riktigt, vad är det för ris som ska koka i 50 minuter…?! Saltar allt lite extra, för att få i mig det där viktiga saltet.
Mina föräldrar är här och hälsar på. Vi sitter och pratar och de blir bjudna på mat. Efteråt blir det kaffe (fast jag egentligen vet att jag borde dricka vatten)… Det är ju nästan så att jag känner mig bakfull, fast jag inte är det. Samma symptom, pga vätskebristen antar jag.

Ca klockan 15.00 – Det udda kärleksparet.

The crazy cat (ungkatten) kommer in, efter dagens äventyr. Love ska fram och gosa direkt och han verkar inte ha något emot det.
De där två alltså… Han gillar att hon ”gnuggar” på honom, så länge han själv vill. (= typiskt katt!) Går framför henne och ”svansar”, för att hon SKA gnugga på honom. Sedan kan han bli tokförbannad och slå emot henne (men river inte, tack och lov) för att visa att nu; nu är han minsann nöjd!
Love är nog mest schitzofren och tror att hon är en honkatt… (?)

Vem ser ut att vara mest ”in charge”… 😀

Klockan 17.20

Jag känner mig segare än kola. Sitter i soffan, medan barnen tittar på tecknad film. (Säger man tecknad film? Animerad heter det kanske?) Själv läser jag i kapp på sociala medier och njuter av alla gratulationer och hejarop, efter helgens lopp. Fast ändå känns det inte riktigt som att jag är värd alla ord. Det gick ju sådär…

Läser en massa blogginlägg och fastnar där ett par timmar. Tills jag inser att jag behöver ju börja på minst två egna blogginlägg! Jag och planering, var det va…? Hehe! 😛

Klockan 20.30

Jag önskar att jag sov. Men inte kan jag lägga mig innan barnen…?!

Klockan 21.15

Nu kan jag väl lägga mig? Jo, det kan jag nog. Vänta, jag ska bara…

Klockan 22.10

Jag sover (äntligen) som ett litet barn!

Om jag får drömma!

Jag är och har alltid varit en drömmare.
Det finns dock dagar när jag drömmer mig bort, lite extra. När jag önskar att jag inte alls behövde gå till jobbet, eller befinna mig just där jag ”måste” befinna mig. Igår var en sådan dag.

Vi satt i ett projektmöte hela dagen.
Jag brukar inte ha problem att fokusera på det jag gör, men när jag satt i en grupp och var ”tvungen” att fokusera och konversera i 6-7 timmar, kände jag hur energin bara försvann.

Sviterna av att vara introvert.

Jag tror att det handlar till stor del, om min introverta sida. Att jag verkligen föredrar att jobba på egen hand och ha eget ansvar. Att jobba i grupp ett par timmar går bra, men när det överstiger den tiden blir jag oerhört trött och irriterad.
Dessutom är det här projektet något jag inte frivilligt har blivit en del av, vilket gör att jag inte går in i det med entusiasm. Jag inser samtidigt att allt man gör inte kan vara roligt, men ibland känns det verkligen extra jobbigt. Särskilt om man är inne i en period när det är mycket i övrigt och energin är begränsad.

Det var dessutom föräldramöte senare på kvällen.
Höjdpunkten på dagen var den nya rektorn. Det var nästan så att jag blev lite kär! Hon var oerhört engagerad, hade klockrena värderingar och hennes retorik var helt fantastisk. Jag satt och tänkte:
”Sådär vill jag också kunna prata inför folk!”

Även om jag var heeelt slut när jag kom hem på kvällen (och sambon undrade varför jag åt choklad på en torsdag…) kändes det ändå som en bra avslutning på en skitdag.

Och om vi går tillbaka till rubriken;
Hade jag fått drömma mig bort en sådan här dag hade den istället tillbringats ute i skogen. Kanske på hästryggen. Bland trollsk dimma, gula löv och total tystnad. ❤

 

Stiglöpning – Holleden!

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev häromdagen När kroppen får bestämma.
Den här gången var det mer: ”När huvudet får bestämma”. Och då ska jag förklara vad jag menar, lite längre ner i inlägget.

Det här är en sådan där intensiv vecka, där man i förväg tror att man inte kommer hinna träna alls. Det är mycket på jobbet, föräldramöten x 2 (!) och jag skulle vara både ridmorsa och fotbollsmorsa. Känslan då, när jag man faktiskt lyckas klämma in ett löppass på ren vilja (och lite tur). YAY!

Dessutom hade jag varit förutseende (ok, kanske mer glömsk…)
Jag hade nämligen en träningsväska i bilen (som jag glömde ta in vid ett tidigare tillfälle) med träningskläder. Oanvända alltså!
”Kanonbra! Då kan jag parkera vid den där sjön, på vägen hem, för att testa lite nya vägar/stigar!” tänkte jag.

Sagt och gjort. Det började bra. Jag hittade både tights, linne, sport-BH och skor. Sedan insåg jag att:
1. Jag har inga strumpor
2. Jag har ingen mobilhållare
3. Jag har ingen nyckelficka på de här tightsen…

Det jag menar är alltså; När hjärnan får bestämma, glömmer man hälften… What to do?
Jo, jag sprang utan strumpor (med en liten rädsla att få skav), plus att jag fick ha bilnyckeln i ena handen och mobilen i den andra. Samtidigt som jag höll tummarna för att inte snubbla över någon rot, då båda händerna var ”upptagna”.
Så ni ser. Är man finurlig, så kan man lösa det mesta! Haha! 😉
Det värsta hade nog varit att glömma skorna. Eller nä, förresten. Barfota i skogen hade nog funkat. Däremot inte springa utan sport-BH. Det är hemskt och gör fysiskt ont!

Vissa delar har jag sprungit innan (delar av Holleden) men jag letade mig även in mig på några nya avstickare också.
Och så hittar man de mest ljuvliga, grön- och guldsprakande skogspartierna. Naturhjärtat bara smälter…!

Med tanke på att passet var ”inknött” (som vi säger här nere), hade jag tyvärr ganska bråttom tillbaka till bilen. 7 km lyckades jag skrapa ihop, även om de 45 minuterna nog var de kortaste 45 minuter, jag har upplevt på länge. Jag ville ju springa meeer!

Jag säger samma sak som Mari skrev i sitt inlägg – Första passet med löparjacka
Efter loppet i Sälen har de (förvisso bara) två passen jag hade fått till, känts riktigt bra. Kroppen känns lätt och uthållig! T.o.m. backarna känns bra. En troligt förklaring av väl att man förmodligen är smått miljöskadad, efter alla höjdmeter. 😛