Känslan av att inte räcka till!

Då var jag tillbaka på jobbet, från och med igår. 
Jag är inte helt bra än (fortfarande snorig och hostig) men i alla fall bättre. Dessutom har jag ju faktiskt varit hemma en hel vecka redan. Ärligt talat, var det rätt skönt att träffa arbetskamraterna igen. De är ju fantastiska och får mig att skratta (flera gånger) dagligen. Bra medicin! 🙂
Sedan blir man jag ju smått knäpp av att gå hemma och inte ha något att göra. Samtidigt som jag varit för trött för att göra det som egentligen behöver göras.

Påminna sig själv!

Jag behöver definitivt inte känna mig rastlös nu, när jag är ”back in action”
Det är fortfarande högsäsong på jobbet och lär vara det i åtminstone ca 1 månad till. Jag kände redan igår att:
”Ok, nu tar vi en paus (jag och mina egon). Aaandas, Malin! Det händer ingenting om du inte blir klar idag. Nä, just det, bra tänkt där!” Och så kunde jag (faktiskt) trappa ner känslan i bröstet och i huvudet.

Det dök dock upp andra saker under dagen som gjorde att jag kände mig otillräckligt.
Hur går det ihop? Att man tycker att man vänder ut och in på sig själv, men ändå är det alltid något som blir fel…? 😦

Tårar och saknad.

Dagen slutade med tårar och det som då dök upp på näthinnan var (märkligt nog?) min sköthäst, från förr.
Hur kan man sakna en häst så mycket, efter nästan 20 år…? Saknar känslan av att han (som var en väldigt ”egen” herre) på något sätt alltid förstod mig.
Vissa var försiktiga runt omkring honom. Själv kunde jag (helt orädd) sätta mig ner i halmen i hans spilta; se honom tugga på sitt hö och bara prata. Som om han förstod vad jag sa…? Fast ibland tror jag att han gjorde det. *okej, nu gråter jag igen*

Han var ju inte ens min. Men ändå…
Fina, fina vän! Vad jag saknar dig och dina kloka ögon! ❤

Annonser

Om jag får drömma!

Jag är och har alltid varit en drömmare.
Det finns dock dagar när jag drömmer mig bort, lite extra. När jag önskar att jag inte alls behövde gå till jobbet, eller befinna mig just där jag ”måste” befinna mig. Igår var en sådan dag.

Vi satt i ett projektmöte hela dagen.
Jag brukar inte ha problem att fokusera på det jag gör, men när jag satt i en grupp och var ”tvungen” att fokusera och konversera i 6-7 timmar, kände jag hur energin bara försvann.

Sviterna av att vara introvert.

Jag tror att det handlar till stor del, om min introverta sida. Att jag verkligen föredrar att jobba på egen hand och ha eget ansvar. Att jobba i grupp ett par timmar går bra, men när det överstiger den tiden blir jag oerhört trött och irriterad.
Dessutom är det här projektet något jag inte frivilligt har blivit en del av, vilket gör att jag inte går in i det med entusiasm. Jag inser samtidigt att allt man gör inte kan vara roligt, men ibland känns det verkligen extra jobbigt. Särskilt om man är inne i en period när det är mycket i övrigt och energin är begränsad.

Det var dessutom föräldramöte senare på kvällen.
Höjdpunkten på dagen var den nya rektorn. Det var nästan så att jag blev lite kär! Hon var oerhört engagerad, hade klockrena värderingar och hennes retorik var helt fantastisk. Jag satt och tänkte:
”Sådär vill jag också kunna prata inför folk!”

Även om jag var heeelt slut när jag kom hem på kvällen (och sambon undrade varför jag åt choklad på en torsdag…) kändes det ändå som en bra avslutning på en skitdag.

Och om vi går tillbaka till rubriken;
Hade jag fått drömma mig bort en sådan här dag hade den istället tillbringats ute i skogen. Kanske på hästryggen. Bland trollsk dimma, gula löv och total tystnad. ❤

 

Senaste dygnet i punktform!

Jag kan ju inte skriva ”dagens” här, för det innefattar ju även saker från igår kväll och inatt. Därav ”dygnets”.

Dygnets märkligaste:
Drömmen där att jag svimmar om och om igen. Blöder näsblod och kräks blod…?!
Har även svaga minnen av att Alexander Skarsgård var med i drömmen. (Väldigt försenad True Blood-throwback)?

Dygnets Vackraste:
Den tjocka dimman som låg mellan träden, när jag vaknade imorse! Trollskt! ❤

Dygnets ”men lägg av”:
Vaknade mitt i natten och tänkte: ”Jag får absolut inte glömma resorb!” Hjärnan har nog redan börjat gå på högvarv inför lördagens utmaning. Omedvetet, vill jag påpeka. För jag nojar inte så mycket… Än! 😛

Dygnets jakt:
En bra serie att följa. För oss som fortfarande lever i ett svart, digitalt hål och inte kan få netflix innebär tv-serie-”verkligheten” just nu egentligen bara Grey´s Anatomy. (förutom när jag slötittar på något avsnitt av Criminal Minds eller så).
Började titta på ”The nightmanager” igår. Vet inte vad jag tycker än? Lite som när jag försökte titta på ”Vikings”; jag fastnade inte helt. Jag vill helst fastna direkt!

Dygnets oklara:
Varför har jag ett enormt blåmärke på utsida höger knä och ett (lika stort) mitt på vänster knä…? Från skidåkningen i torsdags? (Eller från eftersviterna…?) 😮

”Det är inte fotot i inlägget, som har skrivit brevet.

Fjorton timmar!

Det är antalet timmar jag sov i natt…! *gäsp*
Man kan ju tycka att jag borde vara utvilad, men jag är fortfarande galet seg. (Självförvållat… *harkel*)
Inte nog med att detta var min första arbetsvecka. Den har dessutom innefattat säljmöten, avdelningsmöten, strategier, diskussioner och aktiviteter. Efter 5 (!) veckors ledighet blev detta verkligen en rivstart och kropp och knopp känns nu rejält möra, så här på lördag förmiddag ”morgon”.

Längdskidåkning inomhus!

Tre dagars jobbfokusering avslutades med skidåkning.
Färden bar av till Kviberg Park utanför Göteborg. Jag som bor såpass nära, borde ju åtminstone veta om att det finns inomhusskidåkning här, men icke. Himla coolt att, med skidor och stavar i handen, öppna en dörr och traska rakt in i 4 minusgrader!

Det första som händer är när jag kliver av gummimattan, ut på snön, är att jag nästan vurpar.
Note to self: Längdskidåkning kräver balans och fokus! Inte avslappnat ”lallande”… 😀

Vi var såpass många att vi delades upp i tre grupper.
En ren teknikdel, som vi fick börja med. Perfekt! Hur man åker skidor i olika tempon / använder sig av olika ”växlar”. Jag och koordination… Benrörelser gick bra, armrörelser gick bra. Båda samtidigt – Inte lika lätt!  Fast himla häftigt när jag faktiskt fick till det och i 10-15 sekunder kände att: Shit, det här funkar ju, jag glider – (ganska) snabbt!

Vid andra stationen övade vi mer på backteknik och hur man svänger på längdskidor. (Jag som åker betydligt mer utför; not the same!)

Tävlingsinstinkter x 2!

Vid tredje stationen blev det dopp-boll på skidor (utan stavar).
Med tävlingsinriktade arbetskollegor; fullständigt livsfarligt (fast ändå kul)! Skidspetsar nära ansiktet och tacklingar… Det är ju för f*n inte hockey?! 😛

Vi avslutade allt med en ”stor” stafett-tävling.
Jag som säger att jag inte är en tävlingsmänniska… Kanske är jag mer tävlingsmänniska än jag vill erkänna. Även om jag tyckte att jag kunde åka hyfsat i slutet av passet, fick ett fullständigt stressbryt under tävlingen. Inget funkade och jag trasslade ihop skidorna i en av svängarna och sedan låg jag på marken. *GAAAH* Frusterande!

Bjuder på selfie med svinto-hår (?!)

Nu har den där härliga träningsvärken landat i kroppen.
Framför allt i vader och framsida höft! Annars känns det faktiskt rätt ok, rent muskulärt. Det jag däremot konstaterade under passet var att: Nu vet jag varför längdskidåkare har så galet bra kondition… JÖSSES, vad mina lungor fick jobba! Flåsade som, jag vet inte vad. Och då tränar jag (väl) ändå ganska mycket…

Vardagslyx och meny!

Efter skidåkningen passade jag och några arbetskamrater (även de mammor) på att njuta av lyxen att kunna sitta i bastun och duscha liiite extra länge, utan att någon som kommer och stör. Vi hade ju massa tid. Råkade ändå komma 10 minuter för sent till middagen. Ooops! (Jag som aldrig kommer för sent).

Förrätt – Pilgrimsmussla.
Tydligen dyrt. Och det smakade helt ok. Inget jag själv skulle betala mycket pengar för, dock.
Varmrätt – Kalvfilé med någon kaprisröra (älskar kapris!)
Magiskt! Så himla gott!
Efterrätt – Äppel- och kanelkaka med vaniljsås
Också himla gott, men jag hade ju inte blivit ledsen om det hade varit cheesecake eller något chokladinspirerat istället…

Kung för en dag…

När bussen gick tillbaka till Borås, stannade den till i Göteborg.
Jag och ett tiotal kollegor tyckte det var en fantastisk idé och hoppade av. När jag ”gjorde” Göteborg sist? Jag kan inte ens gissa. Förmodligen är det inte ens ensiffrigt framför ”- antal år sedan”… Det blev en riktigt rolig kväll och jag kände igen mig i Magnus Ugglas låt. Ni vet vilken…

När jag var tvungen att gå upp, klockan 06.30 på fredag morgon, kändes det inte lika fantastiskt.
Men självförvållat, så klart.  Arbetsdagen flöt på hyfsat bra, även om jag inte alls var 100 % fokuserad… Herrejösses, tur att man inte är ute så ofta längre. 😉